Bruno Liljefors tyckte att det var så pittoreskt att han blev illamående. Men Strindberg och Carl Larsson trivdes desto bättre. Och det vimlar fortfarande av svenskar i den klassiska konstnärsbyn Grez-sur-Loing.

”Du ska ut till landet, ut till fåglarna! Följ med till Grez-par-Nemours”, sa konstnären Karl Nordström till Carl Larsson 1882, när Carl Larsson befann sig i Paris fattig, sjuk och deprimerad.

När min vän skulptören Carl Magnus ringer och föreslår att jag ska komma till Grez-sur-Loing ett par dagar tänker jag: ”lite lantluft och fågelsång skadar aldrig”. Så jag flyger till Paris, tar tåget från Gare de Lyon till Fontainebleau och därifrån taxi ungefär nio kilometer till Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing, sju mil söder om Paris.

Det var här den nordiska konstnärskolonin höll till i slutet av artonhundra- och början av nittonhundratalet. Hit for August Strindberg 1883 med sin hustru Siri von Essen, för att skriva en essä om sin vän Carl Larsson för kalendern Svea. Essän fick rubriken ”Ett svenskt porträtt med fransk bakgrund” och publicerades året efter. Strindberg stannade bara en kort tid i Grez men kom tillbaka två år senare. Då hade han anklagats för hädelse i novellsamlingen Giftas men frikänts och hyllats som en hjälte i radikala kretsar. Han behövde förmodligen också lite lantliv och fågelsång.

Anders Zorn var i Grez, precis som de danska och norska målarna. Och den tjugofyra år gamla Bruno Liljefors skrev från Grez hem till akademikamraten Axel Tallberg: ”Här är så in i h-vete pittoreskt att man känner sig rent av illamående”. Pittoreskt är det fortfarande, men inte till den grad att det finns anledning till illamående. Och fortfarande reser konstnärer och författare hit, som Carl Magnus som erbjudit sig att vara min guide under några dagar.

När man kommer innanför dörren till Hôtel Chevillon från Rue Carl Larsson är ett schackrutigt kakelgolv det första man ser och en svängd trappa upp till andra våningen. Det är inte utan att det känns lite högtidligt att gå uppför samma trappa som Strindberg gjorde. På andra sidan entrén är de höga glasade dörrarna öppna ut mot trädgården och floden Loing. Bron över floden, där Carl Larsson friade till sin Karin, ser precis ut som jag föreställt mig.

Hôtel Chevillon är inte längre ett hotell som på Carl Larssons tid, men det finns några gästrum på andra våningen för dem som besöker de konstnärer som är stipendiater från konstakademierna och författarförbunden i de nordiska länderna.
– Välkommen till Grez, säger Carl Magnus från balkongen till Carl Larssons ateljé.

På nedre våningen har han vardagsrum, badrum och kök och på den övre sovrum och den stora ateljén. Ateljén ligger till höger om trädgården och till vänster finns tre nyare ateljéer donerade till stiftelsen av Gerard Bonnier.
– Det var tack var Erik Malmsten, en förmögen och konstintresserad göteborgare, som Hôtel Chevillon kunde bevaras. När han fick veta att det var till salu, köpte han det och lät restaurera huset, berättar Carl Magnus.
1993 var det klart och sedan dess har konstnärerna kunnat inta ateljéerna igen.

Står man på bron ser man in i trädgården och man ser både hotellets och ateljéernas exteriörer. Och man ser muren som Carl Larsson målade av tillsammans med en av byns unga flickor som modell. Gamla muren, en akvarell från1885, såldes på auktion 1989 för 8 miljoner kronor. Man kan fundera över vad Carl Larsson hade sagt om han visste det. Under åren i Grez gjorde han ett antal oljor och akvareller i svala, eleganta toner influerade av ljuset och de franska friluftsmålarna.

Det finns en platta i muren nedanför ateljén med en kälke och en inskription gjord av Carl Larsson där det står: ”Se upp i backen, tio hål i nacken”. Det gick uppenbarligen vilt till i den nordiska konstnärskolonin. Vid trappan ner till floden vid trädgårdens slut ligger ett par åror, som om någon lämnat dem för att snart komma tillbaka. Roddbåten däremot har stulits.

När jag står vid floden ser jag gräsänder som driver med vattenvirvlarna, och när jag vänder ansiktet mot solen och blundar ser jag för min inre syn målningen Tvätterskor i Grez av Gottfrid Kallstenius och Strömkarlen av Ernst Josephson, en målning han började skissa på under vistelsen i Grez. Det är rofyllt och passar för tankar och promenader.

Även om hotellet inte är öppet för allmänheten är Grez ett utflyktsmål man inte ska missa. Man behöver varken vara konstnär, konstintresserad eller skogsmulle, för att inse att naturen är något utöver det vanliga. Ljuset är silverglittrigt och påminner om ljuset över Skagen. Det är ögonbedövande vackert, och ingen bra idé att irra runt som en Duracellkanin – det här är ett ställe där man slår av på takten, tar ett djupt andetag och njuter av stillheten.

I grannbyn Moncourt Fromonville hos Maryline Leger på La Marine äter vi en utmärkt lunch utan att ruinera oss. Värdinnan är pratglad och chict fransysk. Hon får oss att känna det som om vi har varit där förut. Vid kanalen utanför fönstren står hästar bundna medan ryttarna äter lunch på krogen. Något det ridande sällskapet gör varje lördag och söndag, berättar Maryline. Stämningen är hög, maten vällagad och vinet gott, för att inte tala om calvadosen till kaffet som serveras i små tvåcentilitersglas. På bron över kanalen en bit bort sitter en platta som berättar att bron byggdes för att påven Pius VII skulle kunna passera när han skulle kröna Napoleon I den 25 november 1804.

Från Moncourt Fromonville kör vi mot Barbizon där föregångarna till impressionisterna höll till och hit kom också de svenska konstnärerna innan de drog till Grez. Förmodligen för att det var billigare än att bo i Paris och inte lika hett på somrarna. Carl Larsson var där 1877, men reste hem till Sverige igen besviken och deprimerad efter att fått två refuseringar till Salongen i Paris. Barbizon är parisarnas vallfärdsort och här har många fransmän sina sommarresidens.

På Hôtel les Charmettes sitter en minnesplatta som berättar att prinsessan Elisabeth och prins Philip övernattade den 17 maj 1948, och på samma gata men på Hôtellerie du Bas-Bréau bodde författaren Robert Louis Stevenson som skrev Skattkammarön och Dr Jekyll och Mr Hyde. Hôtellerie du Bas-Bréau är dyrt. En lunch kostar 80 euro, och man får betala 50 för en barnmeny – säkert värt slantarna men vi köper i stället nybakat bröd, några ostar, lite korvar och skinka till en picknick.

Det sitter minnestavlor på nästan varje hus. Innan vi kör vidare tittar vi in i Jean François Millets (1814–1875) hus och ateljé, och Narcisse Diaz de la Penas (1807-1876). De tillhörde Barbizonskolan som var en grupp konstnärer ledda av Théodore Rousseau som flydde Paris, slog sig ner i utkanten av Fontainebleauskogen och skapade en trend när det gäller naturmåleriet.

På väg till Fontainebleu vikar vi av från vägen i Milly-la-Forêt när vi upptäcker en ganska oansenlig liten skylt där det står Le Cyclop, och hamnar i skogen. Ett utmärkt picknickställe, och bland träden dyker plötsligen en tjugofem meter hög skulptur av Jean Tinguely upp. Den rör sig med spastiska knyckiga rörelser, gnäller och låter. Skulpturen är en satirisk kommentar till teknologivärlden där den reser sig som en jättelik cyklop med ögat mitt i pannan. Det är underbart surrealistiskt att se den gigantiska maskinen mitt ute i spenaten.

Det kungliga palatset i Fontainebleau från femtonhundratalet är allt Tinguelys Le cyclop inte är. Slottet ser ut som en gräddtårta mitt i stan med trädgårdar både framför och bakom. Faktum är att Ludvig XIV lät uppföra barockslottet Versailles utanför Paris med Fontainebleau som förlaga. Det känns som en värdig avslutning på några intensiva dagar i La belle France. Från Fontainebleau går tåget tillbaka till Paris och Gare de Lyon och därifrån bussen till Charles de Gaulle och flyget hem. Jag säger som Oscar Wild: Jag kan motstå allt, utom en frestelse. Den här delen av Frankrike är en frestelse. Konstintresserad eller inte.