Jimmy Andersson, 29 år, har precis börjat som praktikant på RES och kommer vara hos oss fram till juni. Hans reseintresse har han ärvt från sin far och redan som femåring var han ute och tågluffade med sina föräldrar i Europa. Här berättar han om vad resande betyder för honom och vilka som är hans favoritplatser i världen.
Du har alltid rest mycket, hur föddes ditt intresse för att resa?
– Min pappa har alltid varit en stor inspirationskälla. Han reste mycket som ung på 70-talet, en tid då man inte såg på resande på samma sätt som i dag. Pappa har alltid haft många historier att berätta men han har aldrig skrivit ner dem.
Därav tror jag intresset föddes för att inte bara resa – men också för att skriva.
När du jämför med din pappas resande och ditt eget? På vilket sätt skiljer sig era upplevelser åt?
– Jag tror framförallt synen på resande har förändrats. Pappa har berättat att när han hade varit ute och rest i ett år (vilket känns som att de flesta gör i dag efter gymnasiet) såg många det som något jättemärkligt, han säger själv att han upplevde det som att han lika gärna hade kunnat suttit i fängelse. ”Borta i ett år, varför?”
När var första gången du var utomlands?
– Mina föräldrar tog ut mig på tågluff runt i Europa redan när jag var fem år. Sen blev det en tradition i rätt många år.
Det var en väldig ögonöppnare för mig. Många av länderna vi passerade var väldigt fattiga i och med kommunismens fall. Resandet där gav mig många nya intryck. När mina vänner pratade om vad de hade fått för nya prylar, pratade jag om resorna mina föräldrar hade tagit med mig på.
Vad känner du när du är ute på resande fot?
– Jag känner mig levande klyschigt nog. Jag känner mig mer alert och har lättare att ta in intryck. Jag blir en bättre version av mig själv.
Innan du började hos oss kom du precis hem från en resa i Mexiko? Vad gjorde du där?
– Jag älskar Mexiko och har bott där från och till i sammanlagt ett år. Det är något med Mexiko; människorna, kulturen…
Cancun är faktiskt en favorit trots att det egentligen är en artificiell stad som byggdes upp på 80-talet för turister. Men på grund av turistindustrin söker sig också mexikaner från hela landet dit. På så vis är Cancun, trots sin historielösa bakgrund, en smältdegel för alla Mexikos olika kulturer. Det gäller bara att röra sig utanför de uppenbara turistzonerna.
Hur kom det sig att du reste till Mexiko första gången?
– Första gången jag var där var för runt 15 år sedan som ung grabb. Jag blev direkt förälskad och visste att jag ville återvända. Tio år senare kunde jag också göra det – tillsammans med en vän som hade lyckats med bedriften att få jobb som delfinskötare. Jag blev förälskad i landet på nytt och sedan dess försöker jag åka tillbaka så ofta jag kan.
Nu drömmer jag om att skaffa mig en egen bostad där och i januari nästa år ska jag dit för att plugga journalistik och dokumentärfilm – i den mysiga gamla kolonialstaden Querétaro.
Förutom Mexiko, vilket annat land rankas högt på din favoritlista?
– Jag drömmer mig ofta tillbaka till Kuba. Det är ett land med många lager. Få länder har gett mig samma känslor som jag föreställt mig att få innan jag kommit dit – men Kuba är ett sådant land. Det är autentiskt på ett sätt som få andra länder är – på både gott och ont.
Jag kommer aldrig att glömma första gången jag var där och skulle ta buss in till centrala Havanna från flygplatsen. Klockan var två på morgonen. Det var mörkt. Någonstans i ingenstans lyser en gatlykta och under den sitter två äldre män och spelar bräde och dricker rom.
I centrala Havanna pratar grannarna högt med varandra från varsin balkong. Barnen leker på gatan. Staden lever på ett sätt som man inte är bortskämd med i Sverige. Även om Kubas identitet är långt mycket mer än en variant på vin, kvinnor och sång – andas ändå människorna en värme och livsglädje som på få andra platser.
Du kommer ju åka till Kina och skriva reportage för RES nu i vår. Vad känner du inför det?
– Det ska verkligen bli kul och inspirerande. Jag har aldrig varit i Kina, faktiskt aldrig i Asien. Jag har i stället alltid haft en benägenhet att röra mig västerut när det funnits tillfälle att resa. Men jag ser jättemycket fram emot att få uppleva kulturen och människorna samt att verkligen få djupdyka ner i det spännande kantonesiska köket.
Och sedan är Kina ett av få länder min pappa ännu inte har varit i. Han är nog mest stolt men samtidigt lite irriterad över det faktum att jag hann dit före honom.