Nice är högaktuell som värdstad för mötet mellan Sverige och Belgien i fotbolls-EM. Vi på RES har plockat fram en av våra absoluta favorittexter ur arkiven, ett tidlöst kåseri av författaren Per Hagman. Färden bär från Nice til Menton. Som den alltid gör. Men trots att han rest samma väg oräkneliga gånger genom åren märker författaren Per Hagman att han aldrig älskat franska rivieran mer än just nu.
Mitt Rivieran har nog ungefär lika många nyanser som dess världsberömda men hastiga solnedgång. Redan lite för ung och i lite för solitär jakt på ett vuxenliv så långt från den svenska småstaden som möjligt blev jag besatt av den sydfranska kuststräcka som sträcker sig mellan Saint-Tropez och Menton och som vanligtvis kallas för Rivieran. En mer än lovligt klichétyngd längtan efter och tro på drömsymbiosen av kasinoromantik, tjugotalselegans, medelhav och attraktiv dekadens fick mig att redan i tidiga tonåren ta mig dit, gång efter gång.
Under varje sejour upptäckte jag något nytt, lärde jag mig något nytt. Såväl om Rivieran som om livet. Drygt tjugo år senare är min palett av Rivierannyanser långt ifrån komplett, men åtminstone lite mer mångfasetterad. Vissa menar att franska Rivieran är lika torftigt tacky och dumdyrt som Dubai på 00-talet, bara skitigare och tröttare. De har en poäng. Andra att den bjuder på de allra mest romantiskt orörda, provensalska medeltida byar och förtjusande undanskymda badvikar. De har också en poäng. Ytterligare någon kommer hem från en Rivieransemester och frågar mig varför jag så ofta frivilligt tar mig till en plats som på så liten yta samlar så vansinnigt många tiggare och småkriminella, tonårsligister och ficktjuvar, bedragare och rasister, lyx- och gatuprostituerade. Eller hur jag kan åka till ett så sömnigt ställe, för ”där är ju bara läderbrända pensionärer med små hundar och de mest ickeprisvärda lyxkrogarna och omodernaste nattklubbarna i västvärlden”.
Jag har gått igenom alla de där faserna, lämnat Rivieran med någon av de oräkneliga bittra eftersmakerna och svurit på att jag gjort mitt sista besök. Äntligen har jag växt ifrån min naiva förtjusning i franska Rivieran, har jag tänkt. Våren 2007 älskar jag den mer än någonsin. Kanske är det alltså naiviteten jag vuxit ifrån. För att i stället acceptera den komplexa färg som kombinationen av alla nyanser bildar.
Min Rivieran utgår hur som helst alltid från Nice, även om det finns andra platser jag ständigt återvänder till. Jag kan älska att fly den ruffa storstaden Nice (Frankrikes femte eller åttonde största, beroende på vem du frågar) och ta mig österut med Rivierans utmärkta pendeltåg. Som ringlar sig längs havet genom precis alla orter mellan Menton och Saint-Raphael (bortsett från den udde som hyser Saint-Tropez, men den intresserar mig inte längre). Bara för att alldeles strax hamna i den medeltida idyllen Villefranche-sur-Mer. Från storstadsbrus till stillsamt vågskvalp på tio minuter blankt.
Tyvärr har Villefranches idylliska lilla strandpromenad från stationen in till byn begåvats med en gediget meningslös turistfälla (eller lounge som det heter nuförtiden) vid namn Beluga och till min bestörtning har även lyxidylliska tjugotalshotellet Welcomes fantastiska terrasservering tagits i torftig tukt av slabbkrogen Le Cosmo. Men att hotellet i övrigt vårdas ömt är man tacksam över. Det var här den briljante Jean Cocteau bodde på rum nummer 22 när han ägnade halva 1957 åt att dekorera Villefranches mest häpnadsväckande sevärdhet: La Chapelle Saint-Pierre. Ett minimalt trettonhundratalskapell vid vattenbrynet som Cocteau dränkt i fiskarrelaterade motiv och religiös ornamentik, alltihop i den försåtligt elegant enkla stil som var hans signum. Vilket skänker kapellet en lika unikt sakral som gåtfullt vacker ambiance.
I stället för en pastis på Le Cosmos terrass mittemot går jag därpå hellre upp för den lilla trappan Ruelle de Marché, dit där de vindlande tusenåriga valvkvarter som klättrar upp för bergsväggen och som utgör Villefranches centrum börjar. För där håller Lombardo till på sin Le Phare, en alldeles vanlig kvartersbar som motstår frestelsen att casha in på turistmenyer och med tjurig självklarhet håller fast vid hästkapplöpningsskval från tv:n i hörnet, fotbollsregalia, lokalt skvaller och flipper.
Skulle jag i stället fortsätta österut med tåget därför att jag är på ett humör som jag först inte vill erkänna för mig själv, så är nästa stopp Beaulieu. Promenaden ut på berömda lyxudden Saint Jean Cap Ferrat är fantastisk, likaså den enorma rotschildska villan och trädgården på uddens topp. Numera museum. Men så är det där rastlösa i mig och eftersom jag bär kostym med pass i innerfickan på min promenad är det väl bara att erkänna. Så efter middagen i Saint Jean vandrar jag tillbaka mot Beaulieu och plötsligt uppenbarar sig mitt favoritkasino. Jag har aldrig varit någon vän av black jack och poker, men ren hasard älskar jag och när jag ger mig i kast med rouletten är det Beaulieus kasino jag väljer: litet och stillsamt, liksom mjukt tjugotalsmondänt och inhyst i en mycket vacker gammal villa.
Naturligtvis är kasinot i Monte Carlo värt ett besök, men mer som museum och glimt av en mycket speciell värld, än som arena för en enkel västgötadrängs kamp om hjulens gunst. Skulle jag ändå ta mig dit så blir det under lågsäsong och då ser jag till att nå de innersta salarna och vara kvar till framåt tre–fyra på natten, då de allra vansinnigaste summor sätts på spel och ansiktsuttrycken är som allra mest nonchalant uttryckslösa när ett par genomsnittliga svenska årsinkomster förloras på ett nummer, alltmedan en passopp står och håller i spelarens tunga marmoraskfat vari en cigarr ligger och pyr.
Efter Monaco kommer Roquebrune. Ännu en vacker medeltida by på en bergstopp och stillsam lyxidyll i övrigt, som jag ibland lite planlöst promenerar omkring i, förhoppningsfull om att någon gång av en slump få reda på vilken av alla grandiosa gamla villor det var som Coco Chanel köpte 1927, för att kunna tillbringa somrarna med att dricka riesling on the rocks med sin nästan lika berömda granne, den fantastiska lolitaförfattarinnan Sidonie Gabrielle Colette.
Sedan sista anhalten före Italien: Menton. Som jag tycker mycket om för att det är en ganska vanlig fransk småstad, om än med osedvanligt vacker saluhall och tvåhundrafemtio tusen invånare sommartid. Även här har Jean Cocteau satt sina spår. Skulle jag en dag möta kärleken i form av en demoiselle från Menton kommer vi naturligtvis att gifta oss i stadshusets bröllopssal, dekorerad av den legendariske poeten och konstnären. Som för övrigt var bästis med nyss nämnda Coco. Men till dess får jag nöja mig med det fina Cocteaumuseet nere vid vattnet.
Numera beger jag mig sällan västerut från Nice. Men i så fall blir det till Antibes, större än vad många tror och i princip hopvuxen med det charmigt solkiga men neonblinkande och tingeltangeltyngda Juan-les-Pins, dit många nöjeslystna tonåringar gärna tar sig. Alltmedan Antibes förblir mer vuxet och värdigt. Anledningen till att Graham Greene bodde de sista trettio åren av sitt liv i en ordinär lägenhet på sömniga Rue Pasteur sägs ha varit att han då fick vara kvinnan han älskade så nära som möjligt. Två favoritkrogar i Antibes hade han, numera avsomnade Chez Félix men underligt nog också Auberge Provençale, en utmärkt halvflott krog mitt i turistvimlet på Place Nationale. Det berättas att hovmästaren ofta hade fullt sjå med att mota bort beundrare när författaren de sista åren ville äta sin lunch i ensam stillhet inne i bakgårdserveringens grönska.
Vilket faktiskt för oss tillbaka till ”huvudstaden”. För var det något Greene avskydde under sina sista år så var det Nice. Han skrev till och med en bok (pamflett, enligt honom själv) med namnet J’accuse – the dark side of Nice, som handlar om det sjuttio- och åttiotalens genomkorrumperade Nice, som i viss mån existerar än i dag. Även om staden rensades upp lite efter att dåtidens ökände borgmästare Jacques Médecin till slut greps med lite för suspekt många väskor fyllda med sedlar på väg till USA.
Nice må vara en mycket opålitlig och sliten skönhet med fler tveksamma erfarenheter, anekdoter och solkiga glamourhistorier på sitt samvete än de flesta andra vackra städer vid hav. Men det är väl därför jag älskar henne och så gärna vill förstå.Nice är lite som Jackie.
Jackie är kvinnan som 1968 öppnade den lilla baren La Mediterranée på en i dag turisttät gata; en avskedsgåva från en gammal älskare och början på hennes nya liv efter de vilda åren. Den magiskt vackra och futuristiskt sextiotalistiska inredningen är orörd och går helt i orange. I baren tronar hennes samling av olika prydnadsgrodor, men knappt längre ens några stammisar. För numera har hon sorgligt nog ibland stängt flera dagar i sträck.
Så sent som i slutet av nittiotalet var hon lycklig och harmonisk och jag firade såväl jul- som nyårsaftnar i hennes lilla orangea oas, tillsammans med halvdussinet andra ensamma hjärtan och Jackievänner. Hon brukade köpa partyhattar och serpentiner till oss alla, sätta upp ferméskylten på dörren och så dansade vi om och om igen till Modern Talkings You’re my heart, you’re my soul.
Men för några år sedan blev Jackie rånad och nerslagen på väg hem en natt och sedan dess är hon inte sig lik; förvirrad, misstänksam mot allt och alla och inte helt rumsren i sin syn på invandrare. Frågan är om det inte dansats till Modern Talking på Le Mediterranée för sista gången. Men gå förbi och ta en kaffe om det är öppet, inredningen är makalös.
På alla de slitna och gudsförgätna gamla barerna och gubbdagisen kring Boulevard Gambetta och i Gare de Sud-området är det annars jag trivs bäst i Nice, för där är det så behagligt lojt och ”vardagsfranskt”. Vilket kanske inte är vad man längtar efter som förstagångsbesökare eller som dam. Och det tar ju sin tid att lära sig bara den självklara turiststadsdelen. Gamla stan. Där det så klart finns juveler jag ofta besöker, gömda bland alla olivoljeförsäljare och drivor av akvareller med puttrigt provensalska motiv. Först och främst Café de Turin, för det makalöst grinigt franska bemötandet men framför allt för det komplett chosefria men grandiosa skaldjursutbudet, där såväl medelhavska ostron som sjöborrar ingår. Och så Chez Palmyre, en restaurang med tolv platser som har drivits i evigheter av nittiotvååriga Palmyre och hennes blott sjuttioåriga dotter Suzanne. Vill man ha en utstuderat enkel fransk trerätters utan minsta krusiduller för en spottstyver är det en självklar anhalt.
När det kommer till finkrogar men om man inte är på humör för den enda prisvärda trestjärniga måltid jag känner till – lunchen på Alain Ducasses Louis XV i Monaco – kan man inte annat än älska Bruno Clément och hans Terres de Truffes, som hållit till på Rue Francois-de-Paule i snart tio år. En kombinerad tryffelambassad, butik och restaurang som aldrig har serverat en enda rätt utan tryffel. Apéritifen eller digestifen intas med fördel snett mittemot, på Le Comptoir, en uppsnofsad tjugotalsrestaurang med livlig bardel på kvällarna. Är man däremot lagd åt stekarhållet rekommenderas bordsbeställning och helkväll på La Petite Maison. Men då ska man uppskatta ett lite för dyrt och dumpretentiöst kök och att framåt midnatt stå på borden och skrika bland franska hel- och halvkändisar i den brackigare genren och se på hur glamourdrömmande blondiner à la francaise stoppar lavendelsorbet i varandras designerurringningar.
Utan att behöva förklara de komplicerade franska utskänkningslagarna ingående så bör det påpekas att Nice är oerhört fattigt på vettiga barer som är öppna till riktigt sent. Om nu charmiga gaybaren Le Six är stängd och man vill slippa drängfulla nordeuropiska franskastudenter och bedrövliga U2-coverband på gräsliga men klassiska partykrogar som Chez Wayne och Thor, eller bli ruinerad på nattklubb bara för ett sista glas skull.
Under lågsäsongsvardagar finns egentligen bara ett tvärsäkert alternativ. Nices gamla bunkerliknande Casino Ruhl och baren i dess spelautomatsavdelning. Gud vet hur många gånger jag i ensamhet slutat min natt där. Suttit där med en lite men bara lite för dyr och onödig sista drink och blickat ut över det näst intill hypnotiserat sömnlösa pokerautomatsklientelet: de spelberoende hemmafruarna som smitit ner sedan ungarna somnat, de övergivna älskarna så berusade av sorg och sprit att de knappt får in jetongerna i automaterna, de älskande och jackpotdrömmande unga paren, förlorarna från den riktiga spelsalen en trappa upp som vägrar spara sina allra sista mynt.
Ljudväggen av automatljud, allt blinkandet, den febrila verksamheten längst där nere i källaren. Trehundrasextiofem dagar och nätter om året. Även det en helt sann nyans av alla de färger som målar Rivieran.