Hur har New York förändrats sen 1982? Vi återpublicerar RES första reportage om The Big Apple. Då var det en baktalad och besudlad stad och folk var rädda för att åka dit enligt RES New York-reporter Bobo Karlsson. Att åka till New York på semester var allt annat än självklart.
Text: Bobo Karlsson
Från RES septembernummer 1982. Foton: Hasse Persson.
"Cigarren i hans mun är av den rätta stora nästan obscena sorten. Hans taxi mörbultad och nedsutten. På licensskylten framme till höger urskiljer jag ett östeuropeiskt namn med judisk anstrykning. Håret är grått och lite intellektuellt vilt. Näsan talar för sig själv. Som alltid blir det rött ljus. En annan skraltig gul taxi glider upp lite vårdslöst och oförskämt nära. Luften dallrar av klibbig värme. Stämningen är härligt nära vansinne. Den andra chauffören slänger sitt rastahår i takt med bongo bongo-trummor. Hans hy är chokladbrun.
Plötsligt ryter min äldre chaufför genom de nervevade rutorna. "Du din dj-a svarting, fanns det inga bilar på din paradisö? Stick tillbaka och dansa barfota. Du ska ha sand under fötterna, inte en gaspedal". Själv kryper jag ner för att slippa hamna öga mot öga i backspegeln. Men den paranta oberöra damen som läser Wall Street Journal i den andra taxin dämpar min rodnad. Så fräser plötsligt Jamaicakillen tillbaka "och jag som trodde järnridån höll såna snikna, gapiga typer som du borta från Amerika. Att du inte drar till Israel och kör stridsvagn". Sen brister deras två buttra pokeransikten ut i varma flin. De bestämmer träff på en coffeeshop. Båda kör för samma taxibolag i Brooklyn. Och är dödspolare".
Första gången i New York väntar sig många stål och betong, en plastig kommersialism och allmän girig kapitalistisk anda. Vad annat kan denna världens metropol, som till råga på allt ligger i Amerika erbjuda? Och visst är husen höga och armbågarna vassast. Men ändå känns människorna ofta som av mer kött och blod än någon annanstans. Även husen tar ut svängarna och man fylls med värme. Även när de skuggar skönt i hettan.
Det är inte krass materialism man möts av. Det är snarare vad den "amerikanska drömmen" förvandlas till när den överförs av "civilekonomer med tysk perfektion" till Europas alla hörn. Här är drivkraften mänskligt ärligare. Tron på att lyckas, att bli någon, att förändra både sitt och andras liv, är motorn och moroten. Tilltron till det egna jagets möjligheter får nästan en "religiös" prägel. Ibland framstår stan som ett extatiskt "frälsningsmöte". Att vara tvivlare eller negativ i detta hänryckta samhälle leder omedelbart till att man hamnar utanför, halkar efter, blir satt på undantag. Och antalet desertörer är få.
Den "amerikanska drömmen" kan vara olika stark. De små drömmarna är kvar i hembygden. Och med hembygd menar New York både den amerikanska landsorten och Europa. De stora drömmarna dras hit till den mest spännande tårtbiten på vår jord: Manhattan. Nästan varje showben som lyfts rycker lite av Broadway, varje röst som höjs har en längtan till Metropolitan, Wall Street är symbolen för varje bankman och börsmäklare, varje reklamman ser en storebror i Madison Avenue, en ishockeyspelare drömmer om Madison Square Garden, konstnärer blir världsnamn via SoHos gallerier. Och en fotomodell i Paris har inte lyckats förrän hon fått jobb i New York.
Som för att befästa alla myter och drömmar är förstås gräddan av världens mediaindustri centrerad till denna lilla ö. En succé i ett annat land blir ofta en angelägenhet. Här blir det lätt att erövra världen. "When you've made it here, you've made it everywhere".
Och det är som alla tar ut svängarna. Alla vill vara "proffs"; budkillarna, sekreterarna, taxichaufförerna. Det är en stad där de flesta känner sig som mest hemma på jobbet. Ett eldorado för den som tycker att "det är en ädlare konst att bygga torn än klippa gräsmattor".
Det ger en vitalitet åt New York. Man känner en elektricitet i luften när man närmar sig stan. Den som blir stressad i en alltför harmonisk miljö blir istället lugn och laddas av ny energi. Det är som om "förstoppningen" släpper.
En engelsman åker inte gärna till Paris, en parisare undviker London. Men de kan båda mötas på Manhattan. På så sätt har New York blivit möteslats och handelshus. En brygga mellan två kontinenter. Vår tids Konstantinopel eller Venedig. Som så ofta då det handlar mer om affärer än kultur, mer om i dag än i går, så är det en öppen och osnobbig miljö. Man får godkänt bara man visar sin vilja och "står för sina byxor".
"Jag hoppar in i en taxi för att bege mig till ett party i de italienska kvarteren. "Grääänd (Grand) Street" bräker jag på bredast möjliga amerikanska. Ingen reaktion. "Graaaand" försöker jag, very British indeed. Ingen reaktion. "La grande, Grande, il Grande" viftar jag latinskt med armarna. Då vänder han sig om med världens bredaste leende och säger "Moi, Martinique tooo days agoo. First street, second street, trois street. First avunue, second avenue..."
New York lever i nuet mer än någon annan storstad. Man skriver sin historia i dag. Här behövs ingen falsk nostalgi eller patetiskt gnäll om att det "var bättre förr". Kanske just för att en så stor del av livet är precis som förr. För samtidigt som nya hus energiskt klättrar mot skyn och dagens nycker hysteriskt trumpetas ut, så grips man hela tiden av hur gammalt New York är. Man stöter här på både butiker och varor som gått ur tiden i hela det Europa som leker Amerika. Men här, där man månar om sina rötter, finns förstås spåren av den gamla världen som tydligast. Orubbligt lagar man sin mat, talar sitt språk. Små butiker och personlig service är en självklarhet, hembärning likaså.
Tack vare dessa "etniska" grupper är New York än idag invandrarnas huvudstad och hemstad. Deras sätt att kommunicera mellan ett polskt och italienskt kvarter har berett väg för den franska och brasilianska banken. Här i ingenmansland blir internationalismen förverkligad.
Ingen stad är mer "mammas gata" för utlänningar och människor i "transit". Och ju mer chauvinismen runt nationalstaten ökar, sen må det vara i Sverige, Frankrike eller USA, ju bättre tycks New York må.
New York är en stad där det avvikande ofta blir det normala. Ingen grupp dominerar riktigt över den andra; ogifta, puertorikaner, rika, homosexuella, judar, fattiga. Alla går att räkna i miljoner, alla blir som stora minoriteter. Kanske är New York den enda stad på vår jord där den grupp som normalt styr och ställer - den vita medelklassfamiljen- inte har makten. Det ger staden en unik puls, ett unikt liv. Det får människor som annars skulle gömma sig, att leva upp och leva ut. Det rätar ut krökta ryggar och böjda huvuden. Andra packar väskan.
"Snöblasket vräker ner utanför bilen. Taxichauffören verkar butter. Han har inte sagt ett ord sen La Guardia-flygplatsen. Knappt har bilen hunnit upp ur Midtown-tunneln förrän det blir rött ljus i korsningen. Plötsligt står de där, ett gäng utan skor på fötterna, barfota i kylan och snön. De tillhör någon fanatisk sekt. Spontant råkar jag yttra något om "konstigt". Chauffören får ett utbrott, vänder sig om och skriker rakt i ansiktet på mig att han inte kan se något konstigt i att de är barfota. "Du är ju barhuvad" väser han irriterat. Senare skulle jag lära mig att det bara är att dra igen mellanruffen och skrika fuck off."
Stora städer har alltid en dag. New York är en av de få som kan skryta med en natt. Här är man i gott sällskap med Barcelona, Paris och Rio. Städer med ett snörpt nattliv är ofta förtryckta av militärjuntor, fackföreningspoliser eller politiska präster. Städer där natten är utan slut domineras ofta av sömnlösa, rastlösa och nyfiket sökande människor.
Men med nattliv menar New York inte bara den trägna skara som klockan fem på morgonen jagar vidare till nästa nattklubb. Det är den nattöppna bokhandeln där man tummar på en Kafka eller en Koszinski medan Mahler masserar örat. Man köper sin morgontidning nere på hörnan när den är tryckt och läser i lugn och ro istället för att plågas tidigt i ottan. Mellan halv två och halv tre går nattens stora Nightly News med tv-nyheterna från hela världen för oss som började jobba klockan 19 och var ute och åt middag klockan 23.
Beroende på vilket humör man är på kan man ty sig till sin form av storstadsmusik. Jazzen som mer än något annat romantiserar allt det urbana. Pianobarerna vars bitterljuva melodier stryker ensamheten medhårs och får alla att ta ett glas till med ett snett leende. Discomusiken som för några timmar får alla att tro att de har roligast i världen. Den senaste rockmusiken som ger en ny generation känslan av att nu ska nog allting ändras. Salsan och soulen som vibrerar allt hårdare och snabbare av "street smartness" än de släpiga takterna från södern och hemma-öarna.
Men våldet då, undrar många. Skräcken runt New York har många myter och tabun i sig. Brutaliteten och äventyret lockar många likaväl som Amazonas eller Himalaya. Och om det blev en lugn och harmonisk stad skulle förmodligen mycket stanna av. Dantes Florens och Shakespears London var sin tids farligaste städer.
Men mycket av skräcken är producerad av en primitiv och cynisk journalistik. Och amerikansk tv har samma krassa drivfjädrar som kvällstidningar och herrtidningar. Dreglande pennor och kameror som gör vad som helst för pengar pruttar ut sina knäck med ett högre tempo än någon annanstans.
Att sitta på sitt hotellrum i New York och titta på tv kan göra den mest garvade skräckslagen. Den som har lite förnuft och rtt instinkt beger sig istället ut på stan.
"Två svenska läkarfruar har precis checkat in på Hilton. De ser fram emot teater, muséer, shopping. Men efter alla varningar och förmaningar om "akta er, tala inte med främlingar, öppna inte dörren och råkar ni illa ut: säj inte emot" så är hjärtat i halsgropen. Precis när de fått nycklarna, klivit in i hissen och dörrarna ska stängas så kliver en stor – och självfallet svart man - in med en stor hund. Hissen startar. "Sitt" säjer han hårt och de två svenskorna slänger sig ner på hissgolvet. Sakta men säkert inser de att det var hunden han talade till. Generat kryper de upp längs hissväggen. De går av. Naturligtvis går han av på samma våning och frågar "Vilket rumsnummer har ni?" "3014" stammar den ena fram i ren skräck. Inne på rummet blir hon utskälld av vänninan. "Varför lämnade du ut rumsnumret? Nu kommer han i natt. Vi kommer att bli våldtagna." Efter en sömnlös, skräckfylld natt rullar rumservice in i en icke beställd generös frukostbricka med en stor blomsteruppsättning. På ett litet kort står det "Förlår om jag skrämde er. Harry Belafonte".
New Yorks myller av olika nationaliteter, raser och livstilar gör att alla kan känna sig som hemma. Det är en av de få städer man inte behöver vara turist i. Via filmduken och TV-rutan blir också mycket ett bekräftande av det man redan har sett. Något som de flesta tycks trivas bättre med än det helt nya, helt okända.
Men att det är en baktalad och besudlad stad drar också sitt strå till stacken. Fördomsfyllda skriverier och jargongfylld våldspropaganda gör de flesta positivt överaskade vid ankomsten. Paris som alltid omhuldas som charmen och skönheten själv är utsatt för motsatt reaktion.
Det är väl bara att hoppas att de här raderna inte varit en lovsång som berövat glädjen från någon. Men vi som bor här är knappast att lita på. En tid på en mindre semesterort får ofta kallsvetten att bryta fram. Och en vecka i en mer välansad storstad väcker längtan efter den grå inpyrda smutsen och doften av sopor.
Mer om reportaget och personerna bakom
Texten, och de bilder som syns på de avbildade uppslagen, är från Bobo Karlssons och Hasse Perssons bok New York, New York (Prisma 1980). De utkom 1984 även med boken Drömmen om Kalifornien (Prisma), som resulterade i ett flertal artiklar i RES om Los Angeles och San Francisco - plus Las Vegas. Bobo Karlsson utkom nyligen med Urban Safari (Norstedts 2009, pocket 2010, 2011) om tolv storstäder. Urban Safari.2 om tolv andra storstäder utkom 2013 (Norstedts, pocket 2014). Bobo Karlsson medverkar även i Svenska Dagbladets resebilaga söndagar. Hans nya krönikor ”Urban observatör” på finanssajten Realtid.se är redan kult.
Hasse Persson utkom nyligen med sin 'artbook' Studio 54 (Max Ström 2014). Läs mer om boken och om Hasse här eller på engelska: här.