Los Angeles är lika provocerande som fascinerande. Kändishysteri, sensuella pooler och bilar i miljontals. Men ingen plats i världen har förmågan att leva i nuet och beskriva sin samtid lika träffsäkert och effektivt som västkustens jätte. Bobo Karlsson tar sig in bakom kulisserna och upptäcker varför han alltid återvänder.
När planet sänker sig ner genom den molnfria men mustigt dallrande luften urskiljer man små blågröna prickar jämnt utspridda bland husen. Det är poolerna. Den gamla världens slitna stenöknar till städer trumpetar sina vattenkaskader mot högan sky, som för att markera sitt kulturella arv och sin längtan efter friskhet. Men Los Angeles behöver inga fontäner. I denna den nya världens lustgård nöjer man sig inte med en plats i solen och Stilla havets strand. Många närmar sig paradiset med en egen liten sjö. Den ligger där som lugnet själv. Som en symbol för stadens honnörsord och valspråk –– laid-back. En stad för evigt fixerad vid sina pooler, palmer och kroppar.
En storstad får ofta sin myt präglad av besökare från andra delar av världen som fått genomslag med sina skildringar. Paris blir som en roman skriven av en amerikan. New York lever upp till alla filmer och tv-serier gjorda av Hollywood. Los Angeles ligger där slött och gassar i solen, som en tavla av engelsmannen David Hockney. Och ingen har väl uttryckt drömmen om Kalifornien bättre än just Hockney, när han packade väskorna i ett regnigt England och begav sig mot L.A.: ”Jag tror som van Gogh att det är roligare i solen”. Många dras hit som flugor till sockerbiten. Bästa snabbförklaringen kommer förstås från Quentin Crisps vassa tunga och penna: ”Los Angeles är ett New York som ligger ner.” Woody Allen menar dock att ”det enda kulturellt betydelsefulla är att man får svänga till höger mot rött ljus”. Och att en stor fördel jämfört med New York är att ”gatorna är rena eftersom all skit finns i tv-rutan”. Många ser staden i sig som ett popkonstverk och Andy Warhol hann förstås förkunna ”Its all plastic and I love it”.
Men många av belackarnas skratt har tystnat. Los Angeles är utan tvekan centrum för vad som skulle kunna kallas medelklassens egen zeitgeist. De förstår nu att L.A. helt enkelt har hoppat över borgarklassen. Nästan allt man står för är ”mass not class”. Om Paris har lärt oss diskretion, så har L.A. lärt oss show-off. Med ett snett leende blev L.A. huvudstad i den globala byn. Som någon uttryckte det, det är inte verkligheten Los Angeles lämnat bakom sig. Det är bara Europa.
Den som inte satt sin fot här har ingen aning om hur vacker en bensinmack kan vara, hur stadens motorvägsnät är ett mästerverk i klass med G.E. Haussmanns boulevarder i Paris. På en plats där både ytterplagget och människans bästa vän är bilen, är det karossen som får vara den orakade hakan eller strikta dräkten. En Jaguar är den lilla svarta. En Jeep blir en muskulös arm och signalerar en tatuering. Barfotasurfare har ofta de största däcken. Den urringade barmen söker sig till en topless Merca. Och det finns ingen ände på de grå kostymer Detroit tillverkat för länge. Och Hondor och Toyotor bubblar i färger, med en hastighet, fräschör och prissättning som snarare påminner om H & M:s.
En av de stora observatörerna av Los Angeles är utan tvekan konstnären Ed Ruscha. Med en klackspark lyckas han på sitt sätt kommentera denna hybrid till stad, fylld av bensinmackar, vackra kvinnor, missbruk, bilar –– och förstås Hollywood.
Hans målningar består ofta av mästervärk till ordlekar som blir som en vacker drift med invånarna –– som kanske inte alltid förstår konst, men är läskunniga: ”Those of us who have doubleparked”, ”He loves the co. of women”, ”Three darvons and two valiums”. Hans så kallade icke-litterära böcker –– Twentysix gasoline stations, Nine swimming pools and a broken glass, Thirtyfour parking lots –– anses avslöja den icke-kulturella kulturen. Hans fascination av och kärlek till Los Angeles är tydlig. Hans infallsvinklar på Standard Gas Station, 20th Century Fox företagssymbol och de berömda bokstäverna i bergen, Hollywood, får nästan ett tempelperspektiv över sig. Hans maner, som ofta är en drift med både reklam och popkonst, gör honom hatälskad. Hans typiska L.A.-konst kallas ibland för ”capitalism realism” och han själv för en cowboy-Magritte.
Joan Didion skrev en gång: ”Jag mår bättre ju längre västerut jag kommer.” Men när man väl kommit till Kalifornien kan man inte komma längre. Stilla havet sätter en naturlig gräns. Det blir något definitivt över resan. Så om man dittills drivits av en dröm är det nu dags att förverkliga den, oberoende av om man är en lättfotad sötnos eller en tung intellektuell elefant, eller vanligt dödlig drömmande på flykt.
Något som givetvis inte alla klarar. Därför fortsätter många sin resa på platsen, uppåt eller nedåt, mot himlen eller jorden. Ingenstans har extrema kulter och religioner ett sådant grepp om människan som här. Det är längre bort till de större gudarna, eller en hårdare flykt till de grönas mest rena rötter. I brist på annat finns ju alltid tron på drogerna. Ingen annanstans på vår jord har människan haft så många ups and downs som här.
Den som påstår sig strunta i kändisar här i L.A. får nog anses vara hycklare på hög nivå. Bilden av en ”nyspydd” Hunter Thompson som med en blick från en annan värld signerar sin senaste bok på hippa bokhandeln Book Soup för att sedan hastigt rusa ut genom dörren –– och någon månad senare skjuta sig själv –– är svårt att tvätta bort. Att själv stå i samma bokhandel, smickra en kralligt skådespelarsnygg kille i kön till kassan för hans spännande och mycket speciella bokval, och först när han slänger fram sitt American Express se att det står ”Johnny Depp” på det, gränsar ju till genant.
Att ha Ramones som rumsgrannar vid poolen på punkmotellet Tropicana tillhör det vilt oförglömliga sjuttiotalet. Och att samtidigt då inte veta vem Tom Waits var några rum bort. Att själv bli tilltalad ”hi blondie, what can I do for you” av den svarta mammiga servitrisen på Dukes Coffeshop, när den riktiga Blondie sitter några bord bort, får mig att än i dag att le inombords. När man vid den heta biljardklubben undrade vem den tuffa grabben var som alla tjejerna klängde på, så fick man svaret K.D. Lang. Sena nätter på kultiga Canters Deli var Guns N’Roses ofta hungriga bordsgrannar flera nätter i rad.
Så släpar någon nyvunnen vän ut mig till den hårda housemusiken på en het klubb i det helsvarta, och av gängvåld lätt stökiga, South Central. Lite skakis känner man sig som ensam vit på coola hårt gungande dansgolvet – tills man upptäcker Madonna och Warren Beatty en bit bort. På sexigt heta japanska Koi går min kamrat fullständigt i spinn och kan snabbt namnge tio för mig dittills helt okända världskändisar från MTV-himlen, som alla håller hov på kramavstånd från vårt bord. Och jag som trodde att Black Eyed Peas var en maträtt! Så tvingas jag själv glömma min spicy tuna, för där står han ju plötsligt med en drink i handen, just det, allas vår George Clooney.
I en stad där det ständigt pågår cirka hundrafemtio stora film- och tv-produktioner längs gator och torg, där femtio rockband från hela världen spelar in något nytt revolutionärt lönsamt i en studio – just i dag – så finns det ju ett och annat känt tryne att flukta på när det egna samtalet tryter vid krogbordet. Över trettio tusen skådespelare, bortåt två tusen regissörer och cirka sex tusen manusförfattare kretsar runt stadens filmfabriker. De laddar kaféer, barer, gym, tennisbanor, hotellpooler, krogar, klubbar –– men även supermarkets, kemtvättar, korvstånd –– med en speciell mystik, glitter, energi, kreativitet.
De flesta länder och kulturer binds samman av gårdagen. De stora städerna tronar på minnen från fornstora dar. Det stora med L.A. är att det inte är färdigt. Shoppingvanor, klassgränser, fritidskulturer, politik, musik, samliv … allt är i ständig rörelse.
Historien skrivs mitt framför näsan laddad med energi. För att förstå Los Angeles form- och trendspråk, stil och smak, är det ett nyckelord vars innebörd man måste kunna tolka och uppskatta: contemporary. För hela stadens själ, puls och esprit genomsyras av denna ”samtida” attityd. Det är det samtida perspektivet som dominerar och avgör.
Större delen av Los Angeles, villorna, arkitekturen och konsten verkar ha ungefär så många år på nacken som de flesta av oss människor. L.A. vårdar sin patina från femtio-, sextio- och sjuttiotalen lika entusiastiskt som många andra städer framhäver sin glans från femtonhundra-, sextonhundra- och sjuttonhundratalen. Kanske är det just därför staden har så mycket att ge, lockar så förföriskt, talar ett så eget stilspråk –– denna bedårande stad av sin tid.
Förmodligen är det också det som retar så många. I L.A. känner man igen sin egen samtid på ett tydligare sätt, sitt eget normala eller extrema liv. Och vad kan vara mer obekvämt än upptäckten att det är världen i övrigt som är en banal dröm, en verklighetsflykt in i en svunnen epok.
Få metropoler har en så kommersiell karisma och är så kraftfullt närvarande överallt som Los Angeles –– en av de stora förförarna inom opinions- och smakbildning. En i raden av upphetsade Hollywoodkritiker lär ha räknat ut att om man lägger ihop Los Angeles samlade musik-, film-, tv- och videoutbud, så lär vi alla drabbas av cirka fyra–fem timmar om dygnet, året runt. Jämför det med någon futtig timme New York eller London eller några minuter Paris.
Men förmodligen är det roligare än så. L.A. med sin smak och stil, sin sensuella och sexuella ådra, sin egen attityd och livsstil, har ett finger med när man minst anar det. För här härskar inte bara Hollywoods glamour utan även ghettots hiphop, havets frihet och eviga sommar, såväl det etniska som det sunda som lekt fram några av världens största mattrender, en extrem villaarkitektur som inspirerat en hel värld. Tillsammans bjuder alla dessa L.A.-stilar på en kaskad i rock och rikedom, design och dekadens, muskler och medier. För en stads mode präglas föga av de så uppskrivna vår- och höstnyckerna runt om i världen. Snarare är det en attityd till livet som färgar av sig, skapar stil och livsstilar. Sedan får andra så gärna vara smakdomare eller ”fröken etikett”.
Los Angeles utsöndrar en rå urkraft av ”bad boy”. Det var här Frank Zappa fick oss att sätta i halsen med sin Freak out!. Från den stund han klistrade upp sin stortavla för 200 Motels, där både Hitler och Jesus var med, blev Sunset Strip rocklegend. Tom Waits sov i ett bilvrak i backen nere vid Tropicana Motel. Där vid poolen fick en palm mässingsskylten ”Här sög Sylvia Miles av Joe Dollesandro i Andy Warhols Heat”. Jim Morrison kretsade runt klubbarna, hängde med Hells Angels på Barneys Beanery, trillade ut genom fönstret på Chateau Marmont. Tysken Steppenwolf satt i bergen och skrev på Born to be wild. L.A.-punkarna Black Flag började sjunga ”I cant go to work / The boss is a jerk / I aint got time for this school / The fuckers are fools.” William Burroughs uttryck heavy metal klistrades på de masturbativa tunga L.A.-banden Quiet Riot, Mötley Crüe, Van Halen. Och modern tids kanske sexigast oanständiga stilbildande, L.A.-banden Guns N´Roses, med Axl Rose, och Red Hot chili Peppers, med främst Flea och Anthony, har stylats och plåtats av modebranschens främsta kreatörer och fotografer. Sedan har deras sexiga image och attityd från L.A. nästan rullat som reklamkampanjer i all världens musiktidningar och modemagasin. Vilket gjort att en tatuering i dag är något lika naturligt och sensuellt som jeans.
Det sägs ju att vi alla så småningom hamnar där vi som bäst hör hemma. Till Hollywoods berg, Beverly Hills slott och Dockornas dal lockas en typ av ”pretty woman”-kvinnor, nästan som flyttfåglar. Utseende som ett karriärsdrag trivs som bäst och hamnar där det går hem. Som champagne bubblar de i alla dörrar på Rodeo Drive. De har stora hår, stora solglasögon, smala midjor. Ofta unga älskare, små hundar. Klackarna är höga, kassarna är många. When the going gets tough, the tough goes shopping.
Där är mama bitch, Joan Collins herself, laddat erotiskt parant. ”Ingenting är sexigare än en tre timmars lunch med mycket vin” är ett av hennes främsta yttranden. En ivrigt utsliten och elakt ung Shannen Doherty. Cher i läder och juveler, plus The True Britt Pack. In med magen, bort med låren, upp med brösten, ett revben mindre och lite mer lagom näsa. Vi minns ännu Heidi Fleiss, madame för generation X –– Shopping Mall och Hookers Ball. Men ingen sa det väl bättre än Richard Gere, när Julia Roberts inte får den service hon förtjänar i en tjusig butik: ”Jag har för avsikt att göra av med en oanständig summa pengar”. I shop therefore I am.
Men Hollywood är inte bara det chauvinistiska och vulgo. Få städer bjuder på en sådan elegans och glamour. Som kanske främst bärs fram av de tunga kvinnorna i staden. Deras liv överträffar filmen. De är för evigt förknippade med Hollywood.
”She cant act, she can´t talk, she is terrific”, sa man visserligen om Ava Gardner, men hon är en av de oförglömliga. Katharine Hepburn hann vara Woman of the year i nästan alla sina år. Lauren Bacall erövrade Broadway med Årets kvinna. De är smarta, de är modiga, de är vackra. Och de går inte i Hollywoods ledband. Men de präglar Los Angeles och allas våra liv runt om i världen.
De har ofta varit före sin tid. De får alltid de roller de vill ha. De får de män de vill ha –– ofta stora män. Antingen de är tjurfäktare, prinsar eller heter Sam Shephard, Ernest Hemingway, Orson Welles, Michail Baryshnikov, Humphrey Bogart, Louis Malle eller Roberto Rossellini. Och än i dag är det denna typ av starka kvinnor som skänker extra glans och respekt åt Hollywood: en Candice Bergen som den parant medvetna och modiga, en Cybill Shepherd ständigt på barrikaderna, heta dramatiska Jessica Lange, en Lauren Hutton, världens stiligaste busfrö. Så finns alltid ett nytt trumfkort som en Sharon Stone, eller någon mystiskt ren och stark varelse som Jodie Foster, på klätterstegen.
Men mer än något annat bjuder Los Angeles på ”den fria fantasin”. Det är bara i L.A. som japanska tempel, franska slott, romerska villor, mexikanska rancher och arabiska tusen och en-natt palats kan ligga sida vid sida.
Det sprakar av energi, design och arkitektur uppe i bergen, under palmerna och ute vid havet. Vid Venice Beach finns några kvarter där nästan alla de rätta arkitekterna fått bygga var sitt drömhus. Brian Murphys korrugerade plåthus till Dennis Hopper, Arata Isozakis strama Bjornson House, William Adams fräcka lösning åt Pytka Film Studio. Och så Frank Gehrys lekfulla hus till badvakten Norton. I samma kvarter ligger även hans spektakulära skapelse för reklambyrån Chiat/Day.
Men det mest avbildade mästerverket var länge hans eget medelklassiga hus i Santa Monica. ”Ett löjligt litet hus med charm”, som han själv uttryckte saken. Först rev han ut innandömet ”för att göra snuskiga saker inomhus”, bland annat asfalterade han golvet i köket och matsalen. Men sedan greps han av att göra något extremt av utsidan. Så han byggde helt enkelt ett hus utanför det gamla huset, med någon meters tomrum mellan husen. Det blev som ett skyddande personligt skal av korrugerad plåt och enkel rå plywood. Huset är både vilt och ordentligt, färdigt och ofärdigt, luftigt och mörkt, både opretentiöst och exhibitionistiskt. Huset lämnar ut sig väldigt öppet, ”här har ni mig med hull och hår”. Han signalerar Los Angeles respekt för respektlösheten, smaken i smaklösheten. Den ständiga dragningen till innovation och förnyelse.
Men det kanske var Chicagoarkitekten Frank Lloyd Wright som blev det tyngsta namnet i Los Angeles med sina både klassiskt sköna och extremt avantgardistiska villor. På grund av sin stilrena dragning både till det mexikanskt indianska och japanskt asiatiska hittade han en perfekt fristad i Los Angeles och blev mer än någon annan ”California”. Simon & Garfunkels Frank Lloyd Wright gör honom förmodligen till den enda arkitekten som fått en poplåt uppkallad efter sig.
Österrikaren Richard Neutra var länge hans partner. Hans villor anses starkt ”levande” och ett av hans många typiska yttranden var att ”det är en arkitekts uppgift att hålla skilsmässofrekvensen nere”. Hans Lovell House kan få hjärtan att börja bulta. Världen hade aldrig skådat något sådant tidigare. Inte ens i det så omhuldade avantgardistiska Europa som ju de flesta flydde ifrån. Los Angeles slöt Richard Neutra till sitt hjärta med sitt förenklade sätt att vara komplicerad, som blev ett slags California modern och romantic rationalism. Men staden är förstås likaväl fylld av absurditeter. Som när någon ensam galen shejk i sitt palats i Beverly Hills förser sina alla romerska statyer i trädgården längs Sunset Boulevard med könshår.
Amerika är för många vår tids fantasikammare och ”imagebank”. Och Los Angeles är som Amerika, bara mer så. L.A. pumpar inte bara skateboard och hiphop till de unga, får börsvalpar att anamma Harley-Davidson-kulturen, eller gör fattig-Amerika till trend med white trash. Amerikas ”vänstra strand” bildar just i L.A. en tolv mil lång naturlig catwalk. En öppnare, friare och lättare lifestyle – som suddar ut klassgränser, minskar generationsklyftor, bryter ner könsbarriärer – dominerar tveklöst dagens världsgarderob. Modebranschen säger leisure, den nonchalanta elegansen kallas casual, kollektioner benämns sport och resort. I denna värld hittar inte bara de amerikanska märkesnamnen, utan även de svenska och europeiska nästan allt sitt bränsle. Och om inte annat så den perfekta miljön för att förverkliga kampanjerna och lockelsen med ”södra Kalifornien”.
Återigen är det en metropol i solen och värmen som drar till sig uppmärksamheten på världsarenan. Många ser fröet till en ny civilisation och drar paralleller med antikens Alexandria. Andra säger att koncentrationen av makt, frihet, sex och pengar påminner om romarriket.
Det nyskapade Downtown L.A. är det största finanscentrat vid Pacific Rim vid sidan av Tokyo. Och detta är ju vår tids pulserande hav – medan Medelhavet dött och Atlanten går på halvfart. Uppe på en Akropolislikande platå i Brentwood reser sig Richard Meiers gigantiska Getty Center, en konsthall och ett museum rikare än alla andra i världen. När deras inköpare dyker upp i sina Armanikostymer och dammsuger världens gallerier med sina miljarder i ryggen, tystnar ofta den övriga världens konstsamlare.
Nedanför berget bubblar UCLA-universitetet med alla innovativa forskare, nutidsfilosofer och en kraftfull dos av nobelpristagare. Ingen annan storstad stimulerar en så spännande överbryggning mellan det sensuella och intellektuella, mellan muskler och medier, forskning och fantasi –– mellan high-tech och ”high touch” –– så starkt som Los Angeles.
Där det är regn och dis påstås intellektuella kotterier blottläggas på ett tydligare sätt. L.A. är mer fixerat vid fysisk träning, muskler, spänst och kroppskultur än någon annan storstad. Södra Kalifornien har den största koncentrationen av atleter och idrottsmän inte bara inom USA, utan förmodligen i hela världen. Det är en beachstad och poolstad med en mer halvnaken livsstil, där väl främst Rio blir en själsfrände bland storstäderna. Det lockar fram en atletisk fixering, en kroppslighet. Likheten i dag med Grekland av i går är slående. Från den stund kultfilmen Pumping iron med Arnold Schwarzenegger släpptes och Jane Fonda förförde världen med aerobics är inget sig likt på ”fåfängans marknad”.
Tidigare var sporter mer en plikt, ett späkande. L.A. laddar allt med sex, njutning, sensualism, attityd. Och gör det inte minst till en självklar del i både karriären och samlivet. Så blev man Sport City, Beach City, Muscle City, Health City och Sexy City.
Maten i L.A. har länge varit lite snabbare, lättare, vackrare, lekfullare, sexigare. Barfotafolket med en surfingbräda under ena armen –– och bilfolket med ratten i ena handen –– har präglat snabbmaten mot ”one hand food”. Sundare gäster, medvetna krögare, politiskt korrekta bönder har trissat varandra att locka fram det mest extremt nyttigt rätta på tallrikarna.
Den tunga invandringen från främst Asien och Latinamerika har skapat en unik twist och fusion i grytorna. Samtidigt som hetlevrade kockar från Europa här har vågat släppa loss tidigare och mer än någon annanstans. Chinois on Main med mixen kinesiskt-franskt-japanskt blev mer California än något annat. Och Chaya Brasserie med sitt franskt-japanska och japansk-italienska något av det mest epokgörande.
Stadens stora innovatör, vars krogar nu finns runt om i världen, är Nobu Matsuhisa. Han anlände med sin avancerade sushikonst à la Peru till L.A. Det mest utsökta kaliforniska råvarorna fick utgöra grunden till ett kök med rötterna i Peru, Japan och Europa, men ”made in L.A.”. Japanska ställen har nu lagt in en högre växel, som lyfter gästerna in i en helt ny eufori.
Dussinet adresser har en tydlig ”sexifiering” och en mer nattligt uttalad partynerv än någonsin. De extremt eklektiska inredningarna, den allt mer sensuella maten, den modellsnygga personalen, en stegrad behaglig kändismix, ett musikurval, ofta av en dj, som aktivt styr stämningen ... allt för att leda till högre flirtkvot, vildare beslut, förförisk konsumtion.
Vill man ha den rätta känslan av L.A. –– och där krögaren själv blir som mr Showbiz, mr Hollywood, mr Power –– så är det nog bara österrikaren Wolfgang Puck, ett slags krögarbranschens motsvarighet till Arnold Schwarzenegger –– som än i dag är den store kaliforniske charmören och briljante chauvinisten. Och som sedan över tjugo år lockar hela A-listan inom filmbranschen. Hans Spago, en gång den informelle men glittriga busen i West Hollywood, är nu en av de tunga elefanterna i Beverly Hills, lite mindre party och mer plånbok. Hans överraskande inträde i stekhusbranschen är ett av de stora samtalsämnena bland Hollywoods hungriga. För Cut i The Beverly Wilshire Hotel –– med design av Richard Meier, som även gjort spektakulära J. Paul Getty Museum –– anses vara lika revolutionerande bland de gamla stekhusen, som hans Spago var bland krogar i största allmänhet. Inredningen är ljus och modern, borta är den tunga mörka känslan av herrklubb. Plötsligt inser man att köttmenyn påminner lite om vinlistan. Ska man ta ”Nebraska dry-aged 35 days”, en ”Illinois aged 21 days” eller kanske rent av en ”American wagyu from Snake River farms in Idaho”. Och om nu folk sitter och beställer viner för 200––300 dollar utan att blinka, så tycks de inte tveka för en utsökt rejäl japansk wagyu för 120 dollar.
Los Angeles har verkligen gjort en resa, om måttet på en stads civilisation är kalibern på dess restaurangliv. L.A. har brådmognat och klivit in rakt i världseliten. Den nya briljansen påminner lite om när skratten tystnade och Japan marscherade rakt från skit till kvalitet på bilmarknaden och elektronikmarkanden.
Men staden har förstås också sin vardagslunk där få saker ändras. Det sägs ju att den som har sin mexikanska stamkrog, som vet hur en enchilada eller burrito ska smaka, som kan konsten att beställa sin guacamole till sin margarita, han/hon trivs med livet och är fast för evigt i L.A. För andra utgörs en obligatorisk ritual vid varje besök av att hänga på odödliga Musso & Frank Grill, i de bekväma fåtöljerna vid den långa bardisken, med en dry martini i minikaraff i väntan på fläskkotletten. Allt i princip oförändrat sedan Orson Welles höll hov och Charlie Chaplin bokade bord nr 1.
L.A. har även blivit som en skattkammare med sin brutala sida, sin ”ghettogeist”. En gång gungade de svartas Central Avenue av ett femtiotal klubbar och hade Amerikas mest spännande nattliv. Nu är det bara en handfull bra ställen kvar – som Babe’s & Ricky’s, the Living Room och Barn Yard. Nu är man i stället det mest berömda ghettot. Medieintresset har svängt från New Yorks numera uppsnofsade Harlem och Bronx till South Central L.A. och Compton. Den berömda Rodney King-videon, polisernas frikännande och sedan det våldsammaste upploppet, allt har etsat kvarteren på allas näthinnor. Filmer som Boyz’n the hood och Poetic justice har också gjort sitt. Och Leon Bings Do or die är kultboken om de två stridande gängen, Bloods och Crips.
Men de främsta fanbärarna av ghettokulturen är gangsterrapparna. Niggers with attitude gjorde kvarteren kända med skivan Straight outta Compton, och Eazy E med sin Eazy-duz-it. Deras stil anses starkt socialrealistisk med skottsalvor, ambulanssirener, gängslagsmål, poliser, knarkspråk, smärtskrik. Dr Dre och Snoop Doggy Dog har lett rapmusiken och en hiphopattityd à la L.A. i musik och mode rakt in även i unga vita hjärtan världen runt. För de på jakt efter en homeboy och nuets version av bad boy har Snoops For all my niggaz & bitches legat högt på status och kreddskalan i många år.
Här har alltid funnits ett litterärt och cineastiskt skimmer runt noir, de mörka sidorna av paradiset. Klassiker är Nathanael Wests djupt pessimistiska Gräshopporna och Evelyn Waughs hatiska ”brev” till L.A. – Den käre bortgångne, Raymond Chandlers Den stora sömnen och James M. Cames Postmannen ringer alltid två gånger. Nervösa sammanbrott och paradisets brutalitet fyllt med valium och gin & tonic är Joan Didions Lagt kort. Men rekord i modern tids bratpacknoir satte den tjugoettårige debutanten Bret Easton Ellis 1985 med sin utlämnande Noll att förlora, en skrämmande skildring om de mest bortskämda och barbariska unga i det rika L.A. Fortfarande lockar kultförfattaren Charles Bukowskis gamla böcker, som Min oskuld Pearl Harbour, om de bortglömda, utslagna, försupna vid de hemlösas Skidrow. Den som dras till droger, manlig prostitution och underground får sitt lystmäte i John Rechys klassiker City of night. Hollywoodangst i alla dess former tycks för evigt vara högsta världsmode. Och Los Angeles är förstås där igen. James Ellroy den stora nya noirförfattaren dansar in på våra kultursidor med titlar som Los Angeles konfidentiellt, Vit jazz och Nåd för de döda. För den som föredrar ”tech-noir” släpptes nyligen kultklassikern Blade runnner i final cut, regissören Ridley Scotts ursprungliga slutversion om ett skrämmande Los Angeles november 2019. Och lagom till Oscarsgalan 2008 så fångade Paul Thomas Andersons tungt mörka There will be blood juryns gunst.
Stadens eget ångestbarn och mästare i konst med tårar var Ed Kienholz. Han drogs inte mot stranden –– som Billy Al Bengtson, Joe Goode och Ed Ruscha –– utan upp till beatniks och bohemia vid hippiekolonin runt Laurel Canyon och Mulholland Drive i Hollywoodbergen. Hans installationer var motbjudande, klibbiga, avslöjande och påträngande. I verk som Den illegala operationen (abort), Roxy’s (prostitution) och I baksätet på en Dodge (sex) gör han oss alla till generade smygtittare.
Till slut blev även bergens polare för snälla –– det är här bankrånare dumpade sina bilar, stadens största massaker runt Wonderlands kokaingäng ägde rum, Rolling Stone spelade in sin Cocksucker Blues, här allt från Frank Zappa till Jim Morrison haft sina hem, Red Hot Chili Peppers är än i dag baserade här –– och han flydde till Los Angeles vänort men absoluta motpol, slog sig ner vid Muren i Berlin.
Hans främste noirkollega inom konsten var utan tvekan Chris Burden, stans stora stjärna inom avantgardekretsar som med blod svett och tårar slogs mot samhället och det traditionella konstetablissemanget. Ett av hans mest uppmärksammade performanceverk var när han lät sig spikas fast och bli korsfäst på en Volkswagen. Garagedörrarna öppnas, bilen rullar ut på Speedway Avenue i Venice, motorn rusas några minuter som ersättning för mänskligt skrik. Foton av hans spikmärken från Trans-fixed visades sedan på galleriet.
Många rycker fortfarande på axlarna åt L.A., försöker värja sig för Hollywood. Eller tycker att det som händer där borta angår väl inte oss här, var det än vara månde. Det komiska är ju hur en liten grupp på några tusen personer från L.A. kan sätta andra städer i gungning. När det var strejk i Hollywood på femtiotalet flyttade alla skådisar, regissörer och manusförfattare till Rom för ett år. Det var det som blev ”det ljuva livet”. De bodde alla på bra hotell, hade höga traktamenten, levde rullan på nätterna, drack champagne och badade i fontäner. När de sedan åkte hem blev det ovanligt tyst om Rom. Förutom att vår Anita blev kvar och Fellini gjorde sin underbara film om epoken.
Nästa Hollywoodstrejk fick nästan exakt samma människor att hamna i London på sextiotalet. Detta gästabud av Hollywoods stjärnor och filmarbetare sammanföll exakt i tiden med det som kallas ”swinging London”. När de återvände blev det väl inte direkt tyst om London, som i stället fått eld i baken och nu för första gången gasade riktigt själva.
På detta sätt pumpar ständigt Los Angeles sin energi på andra adresser. Vad vore Las Vegas utan deras stjärnor och stora nöjespublik varje weekend. Aspen utan dess glamour i backarna. Hawaii utan deras kroppar på surfingstränderna och Santa Fé utan alla deras omvända nya själar. Men är det inte tusentals britter och australiensare i Los Angeles? utbrister någon. Jo, men skillnaden är att de har flyttat dit och är där och leker Hollywood.
Själv försöker jag se det positiva även i det negativa. För om Casablanca visar hur bra en ”dålig” film kan göras, så är väl Los Angeles det levande beviset på hur bra även en, enligt fördomsfullare värderingar, ”dålig” stad kan bli. Och där man, om man inte hittar sin plats i solen, kan göra något minst lika stort av det liv som här ofta benämns ”sunset noir”.