Las Vegas bjuder på mer än spel, synd och vräkiga hotell. RES tog sig bortom The Strip – och upptäckte kreativa konstkvarter, stadens bästa cocktailbar och en kyrkogård för neon.

Text: Linda Iliste
Foto: Christian Gustavsson

Lediga rum & priser i Las Vegas

Det är lunchrusning på restaurang Downtown Terrace. Borden är fulla av lokalbor som äter hälsosamma rätter i stil med rå tonfisk med chipotlemajonnäs eller lax med gurk- och mangosalsa. Utanför fönstren har flera barnfamiljer samlats på en stor lekplats. Intill den står ett fyrtiotal containrar som rymmer en uppsjö butiker, barer och lokala start up-företag. Vi har parkerat oss på takterrassen med utsikt över allt detta och i den gassande solen känns det nästan som om vi befinner oss i Los Angeles.

Men det här är Downtown Las Vegas, närmare bestämt Downtown Container Park. Här grundade entreprenören och riskkapitalisten Tony Hsieh Downtown Project år 2012. Syftet var att samla personalen på hans modeföretag Zappos på ett och samma ställe, men visionen växte och Hsieh började rusta upp flera kvarter runt Fremont Street, Las Vegas ursprungliga pulsåder. Dessa kvarter hade negligerats sedan stadens kapital i stället satsats på den kända hotellgatan The Strip ett par kilometer söderut.

Tony Hsieh köpte upp slitna motell, nedgågna fastigheter och tomter som ingen ville sätta sin fot på vid den tiden. Sedan dess har de fyllts med gallerier, restauranger, affärer och bostäder i rask takt. Vid sidan av de klassiska neonskyltarna möts besökarna numera av gatukonst och en gigantisk skulptur föreställande en eldsprutande bönsyrsa, hitforslad från ökenfestivalen Burning Man för ett par år sedan. Dessutom har kulturfestivaler som Life Is Beautiful blivit årliga inslag. Trots att det har gått sju år sedan omgörningen startade är invånarna runt Fremont Street fortfarande häpna över utvecklingen.

– När jag var yngre ville man aldrig till Downtown, det var fallfärdigt. I dag är det så annorlunda att jag knappt begriper det. Nu tar jag hit mina barn, säger Marlin Mareland Sr, chefskock på Downtown Terrace.
Andrea Harward håller med. Hon jobbar med Downtown Project och är precis som Marlin Las Vegas-bo sedan födseln.

– Jag minns när man aldrig korsade Seventh Street, säger hon med ett skratt samtidigt som vi korsar Seventh Street för att äta på veganska VegeNation.

Därefter tittar vi in på The Writer’s Block, stadens enda oberoende bokhandel, och drar i ett par enarmade banditer på det legendariska hotellet El Cortez. Andrea påpekar att det finns en stolthet över att Downtown Project gnuggar axel med de äldsta casinohotellen i staden. Att kliva in på syndens äldsta näste El Cortez är som att göra en tidsresa. Här har de retroromantiska neonskyltarna lyst oavbrutet de senaste 79 åren. Personalen hävdar att hemligheten bakom varför just El Cortez aldrig har stängts – när så många andra ursprungliga kasinohotell har tvingats bomma igen – är att man inte har några hemligheter. Inga förvrängda gimmicks, inget fuskglitter, bara en kompromisslös äkta bit av vintage-Las Vegas. Atmosfären inne på baren The Parlour och krogen Siegel’s 1941 tycks ha vibrerat på samma frekvens i hur många årtionden som helst.

Gammal men ännu kittlande, dag som natt. Downtown Project samarbetar dock inte med några av dessa antika drakar och väletablerade företag.

– Vi stöttar i stället nya småföretagare, hyperlokal handlingskraft och Las Vegas-drömmare med riktigt jävlar anamma, förklarar Andrea.
Bland de nya entreprenörerna sticker den lilla baren Oak & Ivy ut. Bourbon- och whiskysamlingen är omfattande. Den flerfaldigt prisbelönta cocktailmenyn sportar en rad boulevardier, negronis, mint juleps och hela nio varianter av moscow mule blandade med hembrygd ingefärsöl. Inget lämnas åt slumpen och det genuina hantverket får oss att vilja sitta kvar resten av dagen. Varför gå vidare när vi har hittat den perfekta baren? Som dessutom är helt utan snobberi.

– Kommer du in utan att veta vad du vill dricka frågar jag vilken alkohol du föredrar, vad du gillar att äta och vad du har för planer för kvällen, sedan blandar jag en drink utifrån dina svar, säger bartendern Chris Stevens. Men säger du ”äh, langa över en Bud Light bara”… Ja, då gör jag det.

Den världsberömda ökenmetropolen Las Vegas är ung. Staden grundades av ranchägare och järnvägsarbetare år 1905, mest som en järnvägsknut. 26 år senare legaliserades spel, vilket lockade lycksökare, laglösa och sedermera helt vanliga semesterfirare. Lägg till staten Nevadas så gott som obefintliga sedlighetslagar i kombination med USA:s kvickaste skilsmässolagar – och smeknamnet Sin City känns givet.

Det brukar påstås att Las Vegas är en stad där vi utsocknes utgör lokalbefolkningen. Men det stämmer bara om man tänker att Las Vegas är synonymt med den berömda hotell- och casinogatan The Strip, och lämnar resten därhän. Till skillnad från de 42 miljoner utbölingarna som besöker staden årligen sätter de miljoner bofasta invånarna sällan sin fot på den sju kilometer långa gatan. Här är allt från hotellens typsnitt till casinonas heltäckningsmattor konstruerade för att fresta och förföra. På The Strip är smaklösheten religion och all neon en vägvisare till gud. Eller är det kanske speldjävulen?

De ikoniska neonskyltarna är en del av stadens unika historia och har numera en egen kyrkogård. Neon Boneyard ligger norr om Downtown och skapades 1996, som ett sätt att förhindra att kasserade skyltar hamnar på skroten. För åtta år sedan blev det ett fullskaligt museum. Entrén huserar i det forna motellet La Conchas foajé, i sig ett välbevarat exempel på den lokala googiearkitekturen med sitt svepande tak och sina djärva kurvor. Neon Boneyards samling omfattar mer än 200 skyltar som har arrangerats i kronologisk ordning på motellets bakgård. Några av dem är upprustade, men de flesta är trasiga. Tillsammans bildar de ett monument över Las Vegas historia.

– Varje neonglastub ni ser har böjts för hand, säger Chris Flynn, en av museets frivilliga guider.

Chris anekdoter gör det hjärtekrossande att se de bedagade skyltarna i ökendammet. Under den klarblå Nevadahimlen framstår de som konstverk, och något väsensskilt från stadens kommersiella lockelser. Ska man tro Alex Huerta är konst en viktig del av Las Vegas sanna själ. En sävlig promenad till Downtowns sydvästra delar leder oss rakt in i hans studio PeaceNart i konstnärskollektivet Arts Factory. Hela området präglas av kreativt skapande och har döpts till Arts District, eller kort och gott 18b för att det består av 18 kvarter (blocks). Dörren till hans studio har stått öppen varje dag i elva år.

– Det här är det riktiga Las Vegas, långt från det påhittade nöjesfält som är The Strip. Samtidigt finns det ingen bättre plats för den som vill chansa med sin konst än Las Vegas. Här handlar det mesta om att satsa allt på ett kort, ”no pun intended”, säger Alex med ett skratt.
Själv plockade han upp penseln först i 30-årsåldern. Nu säljs hans internationellt uppmärksammade verk för drygt 40 000 kronor, vilket gör att han kan leva på sin konst.

– Jag har levt ett hårt liv. Konsten räddade mig, Las Vegas räddade mig.

Arts District grundades 1998 och The Arts Factory redan 1991. Men det var finanskraschen 2008 som på allvar blåste liv i området. För när planerna på ett stort shoppingcenter och en ännu större sportarena lades ner började kreatörerna flytta in i de övergivna lokalerna. Med dem kom trendfaktorn och investerarna. Den lokala huvudgatan Main Street har breddats för att ge fotgängare mer utrymme, en sällsynt aktion i det bilburna USA. Gatan kantas av coola antikvitetsbutiker, originella museer som pyttelilla Burlesque Hall of Fame samt eklektiska hak som matbaren ReBAR där varenda pinal är till salu.

– Las Vegas framtid byggs här på Main Street, menar ägaren Derek Stonebarger. Vi bör alla vara stolta över området, det är ett av de bästa i hela staden. Det handlar om läget, men ännu mer om gemenskapen.

Första fredagen i varje månad arrangeras den stora konstmarknaden First Friday i Arts District. Dagen innan är det Preview Thursday, en plattform för framtida konstnärer. Eventet brukar locka tiotusentals besökare och var Azia Skeens första möte med området.

– Jag trillade in på The Arts Factory och blev omedelbart accepterad, det hade jag aldrig upplevt.
Azia flyttade snabbt hit från San Diego och livnär sig i dag som bildkonstnär.
Jana Lynch är också kreativ på heltid. Hennes galleri Jana’s Red Room värnar om unga förmågor som Azia.

– Var ska morgondagens konstnärer utan pengar ta vägen när allt blir dyrare? Vi slåss för dem. Vi måste se till att studiorna överlever och att Arts District inte tas över av exklusiva gallerier. Om fler hittar hit kommer vår genuina själ hållas vid liv.