London, Storbritannien: London my love
Storbritannien

London my love

Ingen världsstad är så krävande som London, där lyxkrogar, excentriska konsthallar och anrika popmyter ligger skavföttes med sekelgammal smuts. Andres Lokko gläntar på dörren till sitt älskade London, staden som ger rikliga gåvor till alla som gjort hemläxan ordentligt.

Foto: Bruno Ehrs

Hotell i London

Det är en tidig vårdag i Primrose Hill. Vårdagar kan egentligen inträffa när som helst här i sydöstra England. De är ungefär likadana året om. I november som i februari, i maj likväl som i augusti. Som en brittisk vän till mig nyligen uttryckte det: England har inget klimat, bara väder.

Den här vårdagen råkar jag gå förbi författaren Alan Bennett som i en trenchcoat sitter med, tror jag, sin pojkvän på en parkbänk i just Primrose Hill, denna appendixpark till kulle rakt norr om Regent’s Park. Primrose Hill är också är ett pittoreskt litet bostadsområde av ett nästan våldsamt gulligt snitt.

Jag är på väg till det ytterst excentriska museet The Museum of Everything som, när ägaren har lust och ork, slår upp sin oansenliga dörr och låter oss andra ta del av hans senaste kuriösa idéer, besattheter och samlingar av vad man brukar kalla outsiderkonst.

Sist var det den brittiske popkonstnären Peter Blake, fortfarande mest känd som upphovsmannen till det collageartade skivomslaget till The Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, som ställde ut sin enorma samling foton av cirkusdvärgar

samt uselt uppstoppade djur av den vansinniga, viktorianska konservatorn Walter Potter.

The Museum Of Everything ligger också i Primrose Hill och på den timida bakgatan bredvid posten är den omöjlig att hitta om man inte vet att det är exakt dit man ska. Om man inte har sett en av de naivistiskt handritade – med barnkritor – papperslapparna med texten ”Art!” och en pil som har tejpats fast lite på måfå på några träd och lyktstolpar i de närmaste kvarteren.

Ett kvarter österut ligger The Lansdowne. En högljudd och vidöppen pub med Primrose Hills bästa bloody mary och storartade pizzor. Jag nämner den nog bara för att jag nästan varje lördag promenerar hit från Notting Hill. Hela vägen längs Regent’s Canal och så upp genom parken.

Ibland fortsätter jag. Nästan planlöst. Ett egentligen högst dumdristigt beslut. Man ska inte vara utan plan i London. Blir det upp mot någon av Belsize Parks vackra och förvånansvärt rymliga pubar eller ner mot det alltid lite för överbefolkade Camden?

Camden? Jag vet inte. Jag tror inte att jag tycker om Camden. Men i dess outhärdliga

myller av kitsch och överblivna popkulturella turistfällor finns det pärlor. Man måste bara veta vilka de är, vad man vill ha och, kanske framför allt, varför man vill ha det.

Där är de! Det där gänget av 60-åriga rockabillies, med blott tre brylkrämsskinande lakritsremmar noggrant kammade i en formation över flinten, som varje lördag jämför sina perfekta turn-ups på varandras rara och otvättade Levi’s. Jag tror att en av dem har med sig en linjal och för noggranna anteckningar om måtten i ett block. Jag tror att de alla, förr eller senare, har ingått i Morrisseys band.

Två av dem säljer de vackraste bikerplaggen i norra London vid ett av marknadsstånden på Camden Lock. Jag tror att de har gjort det sedan hösten 1979. I fingerlösa vantar småhuttrar de varje helg bakom bordet vid sitt marknadsstånd. De hade exakt samma saker på det när jag var här sist. Det var över ett år sedan. Jag tror att de mest genuina delarna av Camden Market, de få som återstår, är en umgängesform, en slags klubb som bara råkar ha valt ett marknadsstånd som plattform.

Sedan tar jag tunnelbanelinjen Northern Line ner till King’s Cross och byter till Hammersmith & City Line och åker hem till Ladbroke Grove i västra London.Alla resor i London är resor genom sekler och subkulturer.

Man kan göra samma promenader genom seklen, genom saker som några av oss är besatta av men som ingen annan bryr sig om, i vilken del av London som helst. En mans skatter är en annan mans skräp som det väl heter. Ingenstans tror jag att det är så sant och så uppenbart som just i London.

Och det tar aldrig slut. Den här stan är så förbannat vidsträckt. Efter att ha bott här i sex år har jag fortfarande aldrig egentligen satt min fot i, säg, Putney eller Walthamstow. Är lite osäker på om jag ens riktigt kan säga att jag har besökt vare sig Golders Green eller ens Gospel Oak, annat än möjligen genom tunnelbanevagnens fönster.

Varje promenad eller bussresa sträcker sig mellan oligarkägda townhouses och hemlösa heroinister. Ibland under loppet av bara ett kvarter. Och sedan tillbaka igen. Stadens infrastruktur är ju att den inte har någon sådan. Likt den, för de flesta (även de som levt här i staden i hela sina liv) obegripliga postnummerlogiken. Varför ligger W2 bredvid W11 och inte W3? Även i allra dyraste Belgravia och Mayfair står de kommunala hyreshusen på andra sidan gatan från en Bentley eller alla stadsjeepar.

Först efter lite mer än fem och ett halvt år i London börjar jag faktiskt kunna sätta fingret på vad det är som gör att jag älskar den här staden så mycket. Varför jag gjorde det innan jag ens hade varit här. Jag minns exakt när förälskelsen började. Det var när Kaj Kindvall spelade The Jams Strange town på Sveriges Radios P3. Jag hade just fyllt elva.

Och efter snart sex år här vet jag också varför jag håller den så mycket närmare hjärtat än alla dess konkurrenter till världsstäder. Det är för att ingen annan stad av den här storleken kräver så mycket av både oss som lever här och av dem som bara doppar tårna i London över en helg eller under en chartervecka.

Man måste veta exakt vad man vill ha av London. Det är ingen idé att ens komma hit om man inte vet precis vad man vill uppnå. Strosa kan man göra var som helst. Men i denna enorma stad, som ju för alltid snarare är en mängd oberoende små byar som bara råkar ligga relativt nära varandra, måste man ha en noggrann plan.

Man går inte ut genom hotelldörren och tar en skön promenad i valfri riktning, och slinker spontant in på en pub eller restaurang om man känner hunger eller törst. I London har man en plan. I London måste man veta vad man vill ha och var man får det.

För allting finns. Precis allt. Michelinstjärnprydda restauranger, de bästa modebutikerna, flest konserter, fotbollsmatcher, teaterföreställningar och världens vackraste parker. Men de ligger aldrig i närheten av varandra. Det finns inget specifikt område som egentligen kan kallas ”centrum” eller ens ”centrala London”. Dalston i öst är precis lika mycket Londons mittpunkt som Notting Hill i väst som någonsin Trafalgar Square.

Jag gillar verkligen hur enkelt det är att missförstå London och hur många som åker hem till Sverige härifrån och bara skakar på huvudet. Jag gillar verkligen hur många av mina vänner och bekanta på väg till Heathrow säger att de aldrig tänker komma tillbaka och i stället längtar till Berlin, Paris eller New York.

Då har de gjort fel. Eller kommer bara aldrig att förstå hur de måste kämpa för

att älska London så att staden öppnar sina armar och släpper in en i dess hemligheter.

Och hemligheten är den att London är ett paradis för alla som vet vad det är de älskar och vill ha. Man måste veta exakt vilka restauranger man vill äta på, vilken dj man vill höra, vilket band, vilken match, vilken pjäs eller utställning man vill se. Vilket specifikt klädmärke man är ute efter och hur man åker till den enda butiken i Europa som har just den eller den japanska designerns skjortor i ens storlek. På vilken marknad man varje fredag förmiddag hittar det där ståndet som har specialiserat sig på sedan länge utgångna Red Wing-kängor och Wescoboots.

I början av den här texten nämnde jag författaren och dramatikern Alan Bennett. Det var honom som jag såg sittandes med sin pojkvän på en parkbänk, den där vårdagen i Primrose Hill. Han är också en outbytbar del av – eller snarare kanske en pedagogisk symbol för – något annat som lockar oss till London.

Några kallar det anglofili, andra anglomani. Jag kallar det personligen helst ingenting alls, kanske för att jag tar den här kroniska känslan för så given att ingen -fili eller mani riktigt räcker som beskrivning. Men de här orden, de här beskrivningarna, betyder väldigt olika saker för olika människor. Ingen anglofil accepterar ju riktigt andra människors anglofili. Ty ”min anglofili är alltid lite bättre än din.”

Den allra snobbigaste anglofilen är den som låtsas att hon inte alls är anglofil. Vi som beter oss så är de värsta av dem alla. För det är ju något av en sjukdom. Eftersom alla anglofiler – oavsett om de har blivit det tack vare Lily Allen, The Small Faces, Nigella Lawson, Burial, Samuel Selvon eller Tottenham Hot Spurs – förenas i

en sak: kärleken till det torftiga.

Det där lätt dragiga, inte riktigt färdigbyggda, det fuktskadade och lite halta och illa tandborstade som Storbritannien – och London i synnerhet – ständigt försöker gömma under ett glänsande nytt lager av färg. Men man skrapar aldrig bort de flagnade tapetresterna därunder, och färgen spricker och snart ser väggen likadan ut som den alltid har gjort.

Det är någonting i detta som fascinerar oss svenskar kanske mer än några andra. Kanske för att Sverige så gärna ser sig som världens modernaste land. Och Storbritannien är vår diametrala motsats. Här är det, på gott och ont, alltid 1966 och även den mest Michelinstjärnbeströdda brittiska restaurang har sina avloppsrör på utsidan av byggnaden och elledningar som mössen har gnagt av plasten på så att bara det gnistrande benet återstår.

Trots de enorma klasskillnaderna och inkomstklyftorna pågår allt och alla jämsides.

Den mexikanska – och älskvärt småsmutsiga – gatubaren El Camino under The Westway vid Portobello Market, lyxhotellet The Connaughts supersobra nyrestaurerade barer där man knappt vågar andas, eller den så dokumenterat innovative kocken och entreprenören Fergus Hendersons märkligt minimalistiska nya bar, en trappa upp i hans hotell St. John på Chinatownsidan av Leicester Square, som påminner mig så starkt om väntrummet utanför rektorsexpeditionen i Viksjöskolan där jag växte upp. Samma tickande tystnad, samma praktiskt avspolbara ickeinredning. Klubbarna och popupgallerierna i östra Londons Dalston, secondhandbutikerna och medlemsbarerna i Shoreditch och Millenniumbron som leder en över Themsen till Tate Moderns mäktigt industriella turbinhallar.

Jag nämner dem bara för att de är så olika men samtidigt lika självklara delar av den här stadens identitet som någonsin Sherlock Holmes pipa eller Twiggys Mini Cooper med en Union Jack på taket. Vad den här stadens identitet nu egentligen är? Är det en artig herre med plommonstop och paraply som tillsammans med 19 000 andra artiga herrar med plommonstop och paraply varje morgon – på slaget – klockan 8.56 promenerar upp från tunnelbanan till sina bankarbeten i The City?

Är det ett tossigt rave någonstans kring New Cross? En lock-in i baren där borta på andra sidan London Fields? Är det de äldre herrarna som varje eftermiddag, oavsett väderlek, dricker sina pints och kedjeröker Silk Cuts vid de slitna träborden utanför Cock & Bottle vid hörnet Needham Road i det lilla område som fastighetsmäklarna så fint har döpt till Artesian Village?

Är det de åldrande tunnhåriga modsen i sina parkasar som ställer sina backspegel- och tvättbjörnssvansförsedda scootrar i en symmetrisk parad längs Frith Street i Soho?

Partytjejerna som åker in från Essex och raglande i ett karakteristiskt gytter av brunkräm, rosa och högklackat halsar rosévin på tågperrongerna varje lördag kring 1.30? Du vet de där som det alltid visas sorgliga dokumentärer om på svenska Kanal 9?

Alla reklambyråslackers som med en cykelsadel under armen talar avslappnat om sin nyfunna kärlek till natur, svampplockning och camping på The Owl & Pussycats innergård vid Redchurch Street?

Fotbollshuliganerna?

Är det de lågmält snobbiga skrädderierna längs Savile Row eller de anrika skobutikerna på Jermyn Street, i skuggan av statyn som rests där av den viktorianska dandyn Beau Brummell?

Eller är det egentligen de briljant hypermoderna reggaeproducenterna i Harlesden, där uppe i nordvästra London? Han som uppfann långbyxan och levde på att lära kungligheter knyta en linnescarf.

Kanske är det den oändliga raden indiska restauranger med sina påstridiga inkastare på Brick Lane?

Jag vet inte.

Det är alla och ingen. Jag kan svara ”ja” eller ”nej” på alla frågorna. London är precis vad du vill att det ska vara. Du måste bara själv, med infälld tumme och rak hand, bestämma exakt vad du vill ha ut av London. Annars kommer du att gå vilse och aldrig förstå vad grejen är med en stad där nuet, historien och den ovissa framtiden pågår parallellt. Och gör det i skydd av det avlägsna distäcke som alltid vilar över vad jag tror kan vara världens mest krävande stad.

För krävande är den. Andra världsstäder – Paris, New York, Rom, Los Angeles, Tokyo, Berlin – är en barnlek att besöka i jämförelse. Ingenstans kan det gå så fel som just i London. Ingestans är maten och servicen sämre om du gör misstaget att spontant bara peka på ett ställe och säga ”här går vi in”. Men samtidigt är maten och servicen, om du har gjort din hemläxa innan du åkte hit, inte bättre någonstans än när den är som bäst i just London. Men förlita dig bara aldrig på vare sig tur eller spontanitet. Noggrann research är den enda valuta London accepterar. Och vi som orkade göra våra läxor är nästan motvilliga när någon frågar oss om tips.

Det finns en vanvettigt vacker svartvit dokumentärfilm från det allra tidigaste 1960-talet som handlar om Londons East End. Det är skådespelaren James Mason som är vår guide och filmen heter The London that nobody knows. Och någonstans i den titeln hittar man sanningen om lockelsen med den här staden. Det finaste med London är att ingen, hur länge man än har levt här eller hur många gånger man än har besökt stan, aldrig, aldrig riktigt kommer att lära känna den. Inte fullt ut. Det finns alltid lite mer, bara ännu en tunnelbanestation bort i valfri riktning. Det finns alltid en park till lite längre norrut efter Hampstead Heath, alltid ett område bara lite längre österut som är ”det nya Hoxton”.

Det är som en jakt efter något man aldrig riktigt kommer att få, aldrig hinna i kapp. Den håller oss på tårna, tillåter oss inte att stagnera eller nöja oss med det vi redan har.

Publicerad: 2011-08-29