Namibia är 80 miljoner år gammalt. Här faller mindre än 100 millimeter regn per år och nästan inget överlever. Utom Himba, nomadfolket som lever med hettan och vattenbristen i generation efter generation. RES besöker en av jordens mest enastående platser.

Text: Petra Dokken Foto: Daniel Ohlsson

Medan fotografen skojar med de nakna barnen för att charma deras mammor att le på bild letar jag efter en plats att kissa på. En skugga faller över en sanddyn, kor med stora horn stirrar en bit bort och jag sänker mig i den darrande hettan. I sanden rör sig kryp, små överlevare. Tänker att nöden inte har någon lag. Jag tittar bortåt byn, en handfull hyddor av spillning, en eldstad och några plastbehållare i olika färger.

Himbastammen är ett nomadfolk på riktigt. Och Namiböknen är den äldsta i världen. Det liksom känns, det finns en magi, en vishet – som i det orörda går att ta på. Som en klok kvinnas fina rynkor när hon ser dig rakt i ögonen.
– Moro moro, skrockar hon, och för åter pipan till munnen.
Slår bort en fluga och grymtar lätt.
– Moro moro, svarar jag.

God morgon, solen har just dansat över från den svarta kyliga natten och tar nu dagen i sin heta famn. Vi är ungefär lika långa. Eftersom någon sa att doppade man mig i mörk färg kunde jag se ut som en östafrikansk nomad, har vi yttre likheter. Där vi sitter i sanden.

Det luktar, eller stinker från djuren och getterna bräker. Hundarna viftar på svansarna. Överallt är det röd sand och hetta. Byn består av en enda familj, en rik familj med många djur och som dessutom säljer kopparsmycken till oss turister som hälsar på då och då. Solen har brett ut sig och Mwengipo sitter utanför sin hydda. Hennes döttrar rör sig omkring henne och en kvinna från grannbyn friserar hennes långa flätor. Hon är imponerande, Mwengipo, insmord med ockra och fett är huden röd och glänsande från topp till tå. Den röda färgen är ett fungerande solskydd men ett viktigare syfte är kanske att det är snyggt på damerna.

 

Barnens uppgift är att mjölka, de får också dricka mjölk till frukost medan de vuxna väntar till middagen. Mwengipos äldsta dotter har blivit gammal nog för att få smörja in sig med ockra och man kan också läsa i hennes smycken hur gammal hon är. Att hon är ogift och ännu inte fött barn informeras genom hennes midjebälte.

Mwengipo styr med järnhand, hon sitter och ropar än hit och dit till sin familj. De skrattar högt och tittar på varandra. Vi pratar om livet och vad som är gott i livet.
– Att gå och besöka en annan by och där slippa oroa sig över sitt, lite som semester, säger hon med sin hesa stämma. De brinnande bärnstensfärgade ögonen möter inte mina, ännu.
– Och regn, det betyder mat till djuren, att de blir feta.

Det är en man, en släkting på besök. Han kan läsa, och läser bibeln uppflugen på en blå plasttunna medan småttingarna leker vilt på marken. Det missioneras friskt, men ursprungligen tror himba på sina förfäders kraft som de möter i den heliga elden.
– Man frågar dem om råd, slaktar en ko och frågar varför, om man inte förstår vad som händer. De kommer också till en i drömmen och berättar vad man måste göra.

Mwengipos man, det vill säga hövdingen, bär ett höftskynke i tyg och har dolt sitt långa hår i en tajt turbanliknande anordning. Han lyssnar intresserat där vi sitter och konverserar med hjälp av en tolk.
– Vad tror du på? frågar han mig.
– Hm, jag tror inte på någon gud, utan på energier … och på mig själv.
– Hur då?

Vi pratar på, försöker förklara våra olika världar och personliga tankar. Han försvinner upp till sina förfäder när han dör. Undrar i vilken riktning jag försvinner när jag dör. Jag svarar också uppåt, för enkelhetens skull.
Nu får vi ögonkontakt, Mwengipo och jag, och pratar om allt. Förtroende. Vill veta allt om varandra; kärlek, snö och drömmar.

– Jag vill kunna skicka mina barnbarn till skolan, men mina fyra döttrar behövs här hemma för att sköta boskapen.
– Vad önskar du för dina döttrars framtid då?
– Att de blir lyckliga, och kan hjälpa till när jag blir gammal, ler hon.

Hon är så väl medveten om sin skönhet, rör sig med högburet huvud. Getpälsen hon har runt höfterna är långhårig och brun, och smyckena av järnnitar och läder runt hand- och fotleder har spår av ockra och sand. Brösten får ogenerat se solen. Hennes man har flyttat närmare och sitter på en plaststol, han filosoferar kring vårt prat om energier, inkarnationer och ljus. Förfäderna, familjen och byn betyder allt för en himba. Föräldrarna bestämmer och man behandlar de äldre med respekt, får inte hälsa på en äldre utan att först tilltalas. Även rollerna mellan man och kvinna är tydligt uppdelade. Hon sköter mat och hydda medan han tar hand om boskapen. Familjen betyder också mer än tvåsamheten.

– Jag gillar en fet man, skrockar Mwengipo.
– Inte fet, inte smal, som hon, säger hennes man och pekar mot sin fru. Kanske lite fetare.

Leenden. Kärlek och attraktion. Himba lever av kött och mjölk, och kanske gröt. Varför inte fisk undrar jag.
– Fisk, var får den kraft ifrån, den är ju i vattnet? säger hövdingen.

De svarta basaltbergen, Hartmann och Otjihipa, är uråldriga och spruckna av extrema temperaturväxlingar. Det regnbågsfärgade landskapet ramlar ner mot de svarta klipporna och där i glipan mellan det omöjliga och det absolut omöjliga spricker Kunenefloden upp på gränsen till Angola och glimrar i grönt och blått. Som en oas. Halvädelstenar under fötterna och sus av gåtfull natur. Man kan prata om en av Afrikas sista vildmarker, och en plats som inte är för den oerfarna.

Timmarna passerar.
– Gå väl. Vi ses igen.
– Okuhepa. Tack.

Tar det tid för barnen att bestämma sig vem de ska gifta sig med tar föräldrarna ett beslut. Väl gifta är det mannen som är the boss, och vill kvinnan skilja sig får hon snällt ge sig hemåt till sina föräldrars by och lämna eventuella barn hos mannen. Alla problem tas upp med hövdingen i byn, som oftast består av flera familjer och kan ha många hundra medlemmar. Grannbyn är också mycket liten, elva hyddor, och leds av Crocodile som är en matriark. Byns kvinnor är skilda eller änkor och barn leker och kryper överallt. Så länge de har boskap klarar de sig. Vi diskuterar giftermål och skilsmässor, och utan att vara säker upplever jag en öppenhet för livets svängningar.

Getterna och kornas bete har fått styra vägarna mellan olika boplatser de senaste 600 åren, då himba migrerade till den ogästvänliga nordvästra delen av Namibia, platsen kallades då Kaokoland. Isoleringen har gjort att lite har förändrats under dessa år. Men även om det må verka romantiskt i våra ögon, på besök en kort tid, är en vattenlös tillvaro ingen lek. Lyxcampen där vi bor samarbetar med stammen, turisterna får hälsa på och himba får i utbyte vattendunkar, ved, tändstickor, hjälp till läkarvård och en och annan Coca-Cola.

Regeringen i Namibia vill framstå som ung och framåt, och anser att himba är bakåtsträvare med åldrade traditioner. Himba utgör mindre än en procent av befolkningen och är en minoritet, trots detta bär de delar av turistlandets Namibias ansikte utåt. En vän som själv är himba men arbetar i staden säger att det pågår olika konflikter grundade i särintressen. När det kommer till himbafolkets intresse säger han att de tar intryck, men bor för långt bort och behåller därför sina traditioner.

– Förresten ska jag ta din väska? I vår kultur tillåter vi inte kvinnor att bära tungt.

Jag träffar Mwengipo igen. Nu känner vi varandra lite bättre. Slår oss ner. Hon biter barken av en pinne, jag undrar vad det är. En välsmakande rot?
– Det här? Det är en pinne, jag biter för att jag inte har något bättre för mig.

Tidsfördriv i öknen, i stället för att glo på tv. Barnen leker med hela sin fantasi utan leksaker, utan träd att klättra i eller gräsmattor att slå kullerbyttor på. Sällan har jag sett en sådan lek, som kattungar med oändlig lust. Eftersom vi avslutade vårt förra samtal på ämnet kärlek plockar vi upp där.
– Får mannen titta på andra kvinnor när han går ut och frun är hemma?
– Nja, titta är en sak men han ska nog helst hålla sig till sin kvinna, svarar jag.
– Hos oss är det helt accepterat att han rumlar runt.
– Och hon då?
– Nej, hon får inte, säger Mwengipo och tittar bortåt sin man. Men hon gör sin grej tills hennes man får tag i henne!

Skratten dunsar i sandens långa skuggor. Fotografen vill ta ett porträtt, och Mwengipo gör sig fin. Vet sina fördelaktiga vinklar. Grymtar och skrockar. Himba känner väl till de urbana områdena, och många arbetar i vanliga kläder för att sedan leva traditionsenligt i sina byar. Förändring är omöjligt att undvika. Ibland blir det problem när pengar och med dem alkohol strömmar in i byarna. Samtidigt ger medel möjlighet till skolgång och sjukvård. En finstämd balansgång. Just himba är en stam kända för att vara arroganta och stolta, de har alltid klarat sig på egen hand och många väljer att leva sitt enkla liv ute i naturen. Att fråga varför vissa traditioner finns ger inga svar.
– Förändring … att komma bort från traditioner kan ibland vara bra, förklarar Mwengipo för mig.

Hon är orädd, vill precis som jag att familjen ska må bra, och vi vill båda ha kärlek.
– Har du någon hemlig dröm Mwengipo?

Tystnad.
– Vet du vad Petra, ibland har jag drömt att det vore bra att ha en jeep ståendes här, en jeep med tygtak så att vi kan sitta i skuggan de hetaste dagstimmarna.

Nästa gång vi ses ute i öken möts våra ögon, vi ler och vinkar. Går mot varandra.
– Wapen doka nawa? Har du sovit gott?

Solen har kraschat i en ny dag av förändring, anpassning och överlevnad.

RESA HIT OCH RUNT

Man kan se turism som ett sätt att dela med sig. Företaget Wilderness Safaris är en organisation som vill bevara – natur, djur och kultur. Samtidigt ge turister en möjlighet att uppleva något bortom allfarvägarna, bortom vårt vanliga liv i det moderna samhället. Företaget har också ett unikt program där de ordnar läger för utsatta barn och ger dem möjlighet att vara barn, och att få lära sig om sitt land och om hiv/aids.

I Sverige bokas Wilderness Safaris resor genom Trackers:

trackers.se

BOENDE

Serra Cafema
Vid Kunenefloden ligger Wilderness Safaris premium camp, Serra Cafema – ett av de mest avlägsna i hela södra Afrika. Hus på pålar alldeles vid vattnet, uppbyggt av tälttyg, sten och gräs. Det är omåttligt bekvämt så här ute i ingenstans. Sköna sängar och dusch både inomhus och på terrassen. Personalen kallar dig vid förnamn och står till tjänst med små handdukar på is när som det kan tänkas behövas.

Pris: beroende av säsong
wilderness-safaris.com

ÄTA

På campen är allt inkluderat och det serveras både kött och fisk. Men särskilt mycket kött, viltkött och nöt, med bönor och sötpotatis till. Eftersom det trots allt fortfarande råder en sorts kolonial anda finns det te och muffins, erbjuds gin och tonic, små aperitifer. Men här är det i all vänskaplighet, man känner sig inte som i ett obekvämt master and servant-rollspel.
 

SAFARIVETT

Safari är resor som oftast görs i känslig natur och både vett och etikett måste tillämpas. Följ kulturen dit du kommer, öppna upp för andra perspektiv och njut av att det inte är som vardagen hemma. Handlar det om djur och känslig terräng, var tacksam för det du får uppleva och gå inte över gränsen för exploatering. När det gäller byar och bybefolkning, var en ödmjuk människa och lyssna in, men dela också med dig av likheter och olikheter. Gör det okända till en livserfarenhet.

TRE TIPS OM DJUR

Oryx
När oryxen står så där stilla och tycks hålla pausknappen inne är det för att den kyler ner sin hjärna. Med mulen vänd mot den nedkylda atlantvinden utnyttjar han sin omgivning maximalt, kärlen i näsan kan nämligen kyla ner blodet innan det når hjärnan.

Ökenelefant
Den ser visst ut som en elefant, men man tänker på Fem myror är fler än fyra elefanter – något ska bort. Ökenelefanten är en Loxodonta africana men har extra stora fötter. Den ska ju inte bort för det, men detta är anledningen till att man tittar två gånger innan man säger ”elefant”. Fötternas storlek och de höga benen är en anpassning till sand, het ökensand, för att kunna vandra utan att sjunka ner.

Noshörning
Det finns svart (black) och vit (white), den ena är inte svart och den andra är inte vit. ”White” blev fel, det skulle vara ”wide” (bred) för den här sortens noshörning har en bredare käft. Magiska urdjur som sakta dör ut, men om de får vara i fred kan de klara sig i karga miljöer och ta hand om sina ungar (som föds sällan och behöver stor omvårdnad under lång tid).

Nambia är femtonde största stat och torrast söder om Sahara. Befolkningen är liten, runt två miljoner, och består av både ursprungliga stammar och tyskättlingar.
Turismen är relativt ny och försiktig, än så länge styrd av händer utanför landets gränser. Många av eldsjälarna som arbetar med turism är karaktärer som kan otroligt mycket om Namibia och gärna delar med sig av detta och sina livshistorier. En spännande befolkning som i tysthet utstått apartheid, som Sydafrikas bakgård, och nu åtnjuter en självständighet (sedan 1989) man inte tänker ge avkall på.