Malaysia: Viggos resedagbok från Malaysia
På Langkawis östkust finns Kilim Geoforest Park
Resedagbok

Viggos resedagbok från Malaysia

RES:s chefredaktör Viggo Cavling är på rundresa i Malaysia. Här kommer dagliga rapporter om vad som händer på vägen. Häng med! 

Dag 14 - Hemma igen!

Det bästa med att resa bort är att komma hem. Det är förstås sant, men när vi färdas på Centralbron i Stockholm i kyligt hällregn är det lätt att längta tillbaka till svettigt varma tropikerna. Det regnar nästan varje dag i Malaysia, men sällan mer än 20 minuter. 

Kan rekommendera alla att flyga till och från Asien med Singapore Airlines i business class. Servicen är världsklass, maten ljuvlig, vinerna suveräna och benutrymmet perfekt när den maffiga stolen förvandlas till en säng. Sov gott i åtta timmar, även om flygplansmotorn utanför mitt fönster brummade ganska högt. Och ja, även frukosten håller högsta klass.

Singapores flygplats är världens bästa när det kommer till komfort, lounger, transport och shopping. Men priserna för oss med svenska kronor på bankkontot är allt annat än modesta. Ölen är de facto betydligt dyrare än på Arlanda… Då fattar ni vilken katastrof det är. 

Men som sagt, en oförglömlig resa har det varit och vi har fått upplevelser som vi aldrig kommer att glömma. Mina vänner, det är äkta lyx. 

Extramaterial - Därför är turism det bästa som finns

På Langkawis östkust träffade vi Othman Ayeb som för 25 år sedan började med två båtar i Kilim Geoforest Park. Idén var att introducera turister till den unika regnskogen och berätta om djur och natur. Då stördes hans båtturer av att lokalbefolkningen sågade ner de unika mangroveträden för att tjäna pengar, samtidigt som Othman berättade för ett fåtal turister om dess unika egenskaper.

Mangroveträden verkar i ett floddelta med både salt och sötvatten. Träden har därför smarta rötter. De biter sig fast i leran på ett unikt sätt och kan filtrera vattnet så att saltvattnet inte dränerar trädet fullständigt utan skickar det till ett litet antal gula löv. Resten av trädet får via de smarta rötterna sötvatten och följaktligen gröna löv. De smarta rötterna har så bra grepp i den bruna leran att de räddade livet på många människor när tsunamin kom 2004. När man sågar ner trädet finns inga årsringar i stammen eftersom här är det alltid sommar. 

Det är sådana här historier som har gjort att man nu har ett 40-tal båtar på stationen och att verksamheten har fått högsta status av Unesco. Lokalbefolkningen har slutat att såga ner träd och jobbar istället med att ta hand om turisterna. 80 procent av befolkningen på Langkawi arbetar med turism och utan denna intäktskälla skulle ingenting kunna existera här. 

Nu överdriver jag förstås, men ön skulle vara något annat. 

Vår andra guide Syah Rizal Osman berättar om sin mamma. Osman är i min ålder. Hans mamma födde elva barn, men bara sex överlevde. När Osman var åtta dog hans pappa vilket tvingade honom vid tio års ålder att börja arbeta som caddie på den finaste golfbanan på Langkawi. Han var tvungen att bidra hemma, trots att hans mamma också arbetade hela tiden. Barnarbete är förbjudet i Malaysia, men vad gör familjer inte för att överleva i ett fattigt land i tropikerna?

I dag har Osman fem egna barn och kan försörja dem på sin lön som guide. Han arbetade tidigare i statlig förvaltning från åtta till fem, men trivs bättre som frilansguide med fria arbetstider. Turismen är alltså en enorm möjliggörare för Osman och ungefär 10 procent av världens befolkning. 

Läs gärna med om detta i min fredagskrönika i Travel News på fredag.

Dag 13 - Ät som aporna om du blir strandad i djungeln 

Vi närmar oss slutet på denna resa. Just nu packas väskor fyllda med kläder som längtar efter en tvättmaskin.

Själv längtar jag efter den stund då elden på min röda hud ska slockna. Fyra timmar på en jetski på ett stormigt hav utan solskydd sätter sina märken. Jag är också ganska mörbultad eftersom det både blåste och gick rejäla vågor på Andamansjön.

Vi åkte ut och tittade på några av de 99 naturliga öarna i skärgården. På färre än en handfull bor det människor, på resten är det höga kalkstensberg som reste sig upp ur havet för cirka 300 miljoner år sedan. Att jämföra med Himalaya som började klättra mot världens tak för bara 70 miljoner år sedan.

Vi besökte bland annat en ö med en sötvattensjö som var fylld med människor i heltäckande baddräkt och flytväst. Det var tre från Polen, två från Tyskland och jag från Sverige som verkade vara de enda som kunde simma utan denna utrustning. Och förstås en massa apor.

Jag har lärt mig mycket om dessa i många fall simkunniga djur på resan. Skulle du bli strandad i djungeln ska du äta vad aporna äter. Deras metabolism är till 98 procent det samma som homo sapiens. Apor agerar i flock och det är alfahannen som har koll på allt och alla. De håller sig gärna nära människor och om man inte låser dörrar och fönster tittar de gärna förbi. Apor är speciellt nyfikna på vad som finns i kylen. De kan skilja ut en öl från en läsk och dricker sig gärna berusade. De stjäl även andra grejer. I övrigt är det väldigt lite kriminalitet här på Langkawi.

Jag har också sett en hel del örnar och andra vad jag förstår ovanliga fåglar. Är dock inte ornitolog och har inga planer på att bli en före 75 års ålder. 

Landskapet till havs ser ut exakt som det gjorde i Robinson när SVT förändrade tv-universumet för 25 år sedan. Dokusåpan var så hisnande vacker på ytan och bakom fasaden skvallrig och småsint. Langkawi är overkligt härligt både på in- och utsidan. Vi har mött så många fina och vänliga människor och fått höra så många spännande öden. Det kommer att ta tid att smälta allt, men nu måste jag gå till bilen för att inte missa flyget till Kuala Lumpur, för att sedan ta ett flyg till Singapore, för att sedan ta ett flyg till Köpenhamn, för att sedan ta ett flyg till Stockholm. 

Som tur är så finns det utmärkt wifi ombord på Singapore Airlines så det blir fler inlägg i dagboken innan vi landar i vår älskade huvudstad om ett drygt dygn.
 

Dag 12 - Detta lär jag mig av att vara i ett muslimskt land

Jag läser Johan Hakelius dagbok i Fokus om Linda Skugges äventyr på Onlyfans. Som vanligt är texten mitt i prick när Johan skriver att problemet med Sverige är att ingenting är heligt. Det försvann när vi avskaffade Gud.

Jag håller med Johan, sex är något heligt och bör inte lättvindigt spridas utan de ramar vi kallar ett hem. Att en kvinna som länge försvarade familjen som något ytterst helig nu sysslar med porr är förstås ett fattigdomsbevis. Inte bara för huvudpersonen, utan för alla som bor i Sverige.

Att ting är heliga i Malaysia är något av de häftigaste med att vara här. Med detta inte sagt att jag tror att tioåriga flickor blir lyckliga av att bära slöja och be fem gånger om dagen. Men att det mellan Onlyfans och islam finns ett spektrum, och när det försvinner rasar en av balkarna i det vi kallar vårt samhälle.

Här på Langkawi är 90 procent av befolkningen muslimer och när vi åker upp till toppen på det näst högsta berget bär 98 procent av alla kvinnor slöja. Men vi blir alla lika hänförda av utsikten 700 meter upp i luften och det faktum att vi är insvepta i ett stort moln som innebär att vi bara bitvis kan se grannen Thailand nio kilometer bort. Från vårt gamla hotell The Datai måste man simma i tio timmar för att nå grannen i norr. 

Nu är vi på resans sista hotell The Temple Tree. 21 rum bestående av hus från hela Malaysia. Vårt trähus är från Penang. Hotelldirektören är från Italien, en vänlig kvinna med stora rektangulära glasögon som kom hit för tio år sedan. Hon verkar njuta varje minut av att vara på ett litet boutiquehotell som inte ingår i en stor global kedja.

Jag skulle säga att Temple Tree är magiskt på gränsen till heligt. Egensinnigt är bara förnamnet.

I går åt vi middag med The Datais PR-chefen Krystle Ng och fick den godaste maten på hela resan. Hängde även en stund med ledningen för The Datai och fick en bra grund för min nästa fredagskrönika i RES:s systertidning Travel News som jag publicerar på fredag.

Dag 11 - Rapport från paradiset

Nu har vi kommit till paradiset. Det ligger på ön Langkawi och heter The Datai. Ett 40-tal trähus är utkastade i regnskogen, och för att ta hand om oss som bor i dem finns det 500 personer anställda.

I paradiset har vi förstås vår egen strand och det finns så gott om solstolar att man inte behöver stiga upp tidigt för att paxa sin stol. Trots att det är 60 procent beläggning just nu känns det som om vi är nästan ensamma.

Vårt lilla hus är på 123 kvadratmeter och har ett badrum som är större än min första lägenhet på Edwards Lindahlsgatan i Malmö. Detta är den i särklass mest lyxiga resort jag någonsin besökt. För att ni ska förstå, hotellen i tv-serien White Lotus är ett slags vandrarhem jämfört med The Datai. 

Men tro inte att det bara är lyx här.

Man går också turer i regnskogen och lär sig mer om vad som finns där. Mest fascinerad är jag av Strypfikusen som omsluter ett vanligt träd och sakta krossar det. Strypfikusen vi fick hälsa på femton meter upp i luften var 350 år gammal och såg ut att må finemang. (Trädet inuti som tyvärr hade dött började sin resa för 450 år sedan.)

Vi har också badat i ett vattenfall i skogen och lärt oss om en jätte som började bråka med en annan jätte och slutade som en bergstopp. Tänk grekiska gudar fast i Malaysia.

När man ligger i sin solstol och läser Maggie Habermans bok om Donald Trump, kommer det fram människor med isvatten och kalla handdukar. Det kommer en kvinna och erbjuder sig att putsa dina solglasögon och efter lunch kommer det en kille med chokladglass i strut.

Som ni förstår vill man stanna här i en månad, men redan i morgon går färden vidare till resans sista hotell. 

Ja, jag är klar med boken om Donald, men jag måste smälta mina intryck innan det blir en analys här.

Foto: Laihun "Rodney" Ong

Dag 10 - Några ord om den svåra konsten "service"

Nu sitter vi på flygplatsen i Penang och väntar på flyget till Langkawi.

I går åt vi middag på Cafe Mangga, The Blue Mansions restaurang för allmänheten. Det serveras spanska tapas under det stora mangoträdet som troligen var på plats redan under 1800-talet när huset byggdes. Där vi satt var det en gång ett stall. Det var lika många i personalen som antalet gäster. Alltså drygt 25 personer på en restaurang som om det är fullt kan ta hand om 50 gäster.

Trots detta tog allting jättelång tid och det blev förstås fel på en beställning som aldrig kom. Det är fascinerande att service kan vara så svårt. Logistik blir bara mer komplicerad ju fler händer som är inblandade. Alla kan sin uppgift, men precis som i viskleken växer ett litet fel till något stort när ingen ser helheten.

På Instagram har jag publicerat många av de fotografier som vår guide Rodney tagit på mig och Anna under vårt besök i Penang. Han får nämligen inte betalt om han inte har ett foto på oss framför det objekt som han har visat oss. Även detta är ett exempel på “service” i ett land där man inte riktigt litar på sina medarbetare. 

Att hantera detta överflöd av service är förstås en vanesak för mig. Som svensk är man ju van att göra det mesta själv. När vi kommer hem om sex dagar kommer det blir jobbigt att ingen tar hand om min väska när jag anländer till ett hotell…

Och att själv tvingas bädda min säng. Eller fylla på öl i kylskåpet, vilka utmaningar som står framför mig, puh. 

Som tur är hinner vi före detta med några nätter på Langkawis lyxigaste trähotell vid stranden. 

Och ni får förstås en rapport i morgon om kampen för maximal njutning i paradiset.  

Jawaträdet framför Eastern & Oriental Hotel fanns redan när hotellet öppnade 1887. Det är ett väluppfostrat träd vars rötter inte stör hotellet.

Dag 8 och 9 - Konsten att förvalta ett arv utan att det blir mossigt

Vi har bytt hotell till E&O, Eastern & Oriental Hotel. Detta är Penangs Grand Hôtel med en historia som kan tävla med de mest legendariska hotellen i världen. E&O startades av familjen Sarkies från Armenien 1887. De startade även Raffles i Singapore, Strand Hotel i Rangoon och ett gäng hotell till. Här har alla som var någon på 1900-talet bott, från Charlie Chaplin till Rita Haywood via förstås de två brittiska monarkerna Elizabeth och Charles.

Vid millennieskiftet fick hotellet nya ägare och då byggde man ett torn på 16 våningar och renoverade resten. I dag är E&O en modern resort, men funkar också bra som affärshotell enligt vd Alison Fraser som vi tog ett glas vitt vin med efter vi checkat in i går. 

Alison påminde mycket om Grands vd Pia Djupmark i det att hon har 100 procent koll på allt som händer på hotellet. När jag berättade om Travel News Wilhelmina Skogh-pris glimmade det till i hennes ögon. 

Eastern & Oriental Hotel lyckas med den svåra konsten att både hylla ett arv och bitvis vara ett museum, men samtidigt en modern mötesplats där dagens och framtidens affärer ska äga rum. Och samtidigt ska hotellet vara en spelplats för barnfamiljer och nyförälskade par. Det är ett komplext uppdrag och det kräver volym. Här finns 200 rum, och det uppskattar jag. Man kan liksom försvinna lite i den röra som uppstår. 


Så är det inte på The Blue Mansion, ett litet hotell som har 14 rum, men som kan vara världens mest egensinniga boutiquehotell.

Huset byggdes av Cheong Fatt Tze. Han lyckades arbeta sig upp från vattenbärare till att bli Asiens rikaste person. Han hade åtta fruar och det var den första fruns svärfar som gav honom kapital att börja resan som gjorde honom till Asiens Rockefeller. Favoriten blev hans sjunde fru. Hon fick bo i The Blue Mansion på miljonärsgatan i Georgtown tillsammans med fru nummer tre och sex.

När Cheong Fatt Tze var 74 år födde hans favoritfru honom en son som fick ärva huset. (De andra fruarna nämndes inte i testamentet.) Tyvärr fanns det ändå inte tillräckligt pengar till underhåll så huset förföll fram till runt millennieskiftet när en grupp arkitekter köpte fastigheten och renoverade den till perfektion.

Husets ägare håller två gånger om dagen en visning för turister och ja, detta måste helt enkelt upplevas.

Ett gäng filmer har spelats in här, bland annat nyckelscener i Crazy Rich Asians och Indochine.

Dag 7 - Nu har vi varit högst upp i Malaysias Eiffeltorn

I dag har vi varit på Penang Hill. Det är regionens Eiffeltorn. Alltså, det som man måste se och ja, har man inte varit här då finns man inte som turist i Malaysia.

Penang Hill är som namnet antyder en stor kulle, eller rättare sagt sju kullar, den högsta är 833 meter. Det var på 1700-talet som först kineserna och sedan britterna började bygga bungalows här. Nu är de 52 stycken och förklaringen är enkel. Georgetown är varmt och svettigt, uppe på kullen fläktar det friskt från havet. 

Detta var alltså före AC.

Man kan dessutom hålla koll på fartygen ute på redden och när fienden närmar sig kommunicera med folk på marken med flaggor. Vissa av villorna är förvandlade till muséer, men de flesta ägs privat eller av någon guvernör. När Queen Elizabeth och Prins Philip var på kullen i elva timmar 1972 fick de hänga i den finaste stugan. 

Utsikten är magisk, bortom magisk.

Och sen kan man ta en tur i regnskogen på en asfalterad stig, broar och höga pelare och det är faktiskt ännu mer hisnande. Vi såg en örn och en liten krabba som bor inne i en blomma. Djungeln lär vara 300 miljoner år gammal, alltså äldre än den i Amazonas. Att titta upp på ett 70 meter högt träd som är minst 150 år gammalt är overkligt. 

Vi hade tur och var här en vardag, då är det inte så mycket folk. Men ändå. Alla är här, från kvinnor i svarta tält till turister från Japan med overkligt stora sneakers, och alla andra. Vi fick en söt guide som kunde allt om naturen och lite till. 

En av världens största Buddastatyer liggande inomhus.

Vi har även sett ett gäng kloster och Buddha-statyer. Asiatisk religion är betydligt mer sympatisk än den Martin Luther spikade upp den 31 oktober 1517. Jag menar, en sovande Gud, är inte det lite avslappnat om vi jämför med Jesus som övergavs av sin pappa och försvann. Jesus lovade sina lärjungar att han snart skulle komma tillbaka och nu har vi väntat i över 2 000 år utan något livstecken. Buddha är kanske inte så mycket att hänga i julgranen, men han lovade inte saker som han inte kunde hålla.

Dag 6 - Tack Penang, nu är ännu en oskuld borta…

Nu är jag äntligen av med min oskuld. Alltså, jag har för första gången upplevt den pappersfria toaletten. Grand Hôtel i Stockholm är som brukligt en skandinavisk pionjär på detta område. Vid öppningen 1874 hade man en av Stockholms första vattentoaletter. Det fanns två på Stockholms slott och en på hotellet på andra sidan vattnet.

I dag har man en korridor på andra våningen med exklusiva rum med toaletten med japansk bide. Gästerna på Grand slipper alltså skrapa upp sin fram- och bakdel med knastertorrt papper utan får en vattendusch och därefter en fön på berörda delar.

Ni fattar, framtiden!

Och ja, samma fina nymodighet finns på vårt hotell i Penang. 

Jag berättar inte mer än så… (Mening refuserad av min hustru och korrekturläsare.)

***


Vi bor på The George som är ett nybyggt hotell i kolonial stil. En lillasyster till staden Georges mest berömda hotell, East Oriental. Där brukade Elizabeth och Charles bo när de var i stan. Drottningen och prinsen alltså. (Vi ska flytta dit om två dagar.)

Det finns enligt hotellchefen på The George drygt 30 städer i världen vid namn George, de är alla uppkallade efter Kung George III. Han var av tyskt ursprung, men lyckades ändå bli monark i kungadömet där solen aldrig går ner. Vår George-stad grundades 1783, samma år som USA bröt sig loss från UK och blev en självständig republik. Ägaren till vårt hotell har en Mini-bil stående utanför med detta årtal på nummerskylten. Brittiska flaggan är lackad på taket. 

Slutsats, folk i Penang är stolta men har ett komplicerat förhållande till sitt brittiska arv.

***

Alla vi pratar med förklarar att detta är ett muslimskt land, men att det inte är en monokultur. Kineserna har varit här sedan urminnes tider. Britterna tog hit sikher som en sorts livvakter. Och ja, det är gott om indier tack var export och import. Det finns många från grannlandet i norr, Thailand och Indonesien i närheten. 

Många besökare kommer hit för sjukvård, en turistgren som inte är så utvecklad i Sverige, men här kan man få allt från canceroperationer till IVF och bestämma kön på fostret. 

***

I mitt jobb som chefredaktör på Travel News och RES ingår i arbetsuppgiften att inspektera hotell. Jag tittar på flera i veckan och är ganska blasé, men i dag såg jag det coolaste hotellet jag sett i hela mitt liv: Seven Terraces. 14 rum i kinesisk klassisk stil. 

Hotellet är alltså fyllt med grejer från Kina före kommunismen och ja, det måste bara upplevas. Charles var här när han var prins och på bilderna ser han mycket imponerad ut. Jag är sjukt imponerad. Arbetar du med inredning och hospitality så är ett besök på Seven Terraces ett måste när du är i Malaysia. Många snygga hotell är en sorts kulisser, detta är på riktigt. På riktigt. 

Dag 5 - Malaysias Karl Fredrik: kocken Ismail

I dag har vi träffat Malaysias Karl Fredrik: kocken Ismail. Han har en traditionell restaurang vid namn Rebung högst upp i ett parkeringshus. Maten här i tropikerna skiljer sig mycket från skandinavisk dito. En mängd frukter, kryddor och grönsaker jag sällan eller aldrig hört talas om kokas i timmar tillsammans med exempelvis ansjovis och till detta äter man nästan alltid ris i olika former. Ris serveras från frukost och framåt.

I vårt lilla chambre separé presenterades för mig helt nya smakbrytningar och olika texturer. Konsistensen var alltså en blandning av gröt, soppa, rejält tuggmotstånd och ibland förstås råa grönsaker. Vissa frukter luktar så speciellt att de är förbjudna att med in på hotellet.

Chef Ismail följer traditionella recept och är populär bland äldre generationer, men också på tv. Hans entusiasm och kunskap har gjort honom till en nationell ambassadör som reser runt i Europa och presenterar sitt lands matkultur. Det var förstås hans mamma som lärde honom allt och det började med att bröstmjölken smakade fantastiskt. När han visar det sista med munnen 64 år senare är det “mycket bra tv”. 

***

I går skulle vi besöka hemliga barer, men de hade stängt. Sen letade vi efter takbarer, men de hade också stängt. Det blev en drink på en helt vanlig bar. Dessa klarar till och med en blind att hitta.

***

Nu ska vi leta upp en tvättomat. Här i tropikerna måste man byta underkläder flera gånger per dygn för att inte bli en sanitär olägenhet. I morgon drar vi vidare till Georgetown i Penang. 

Dag 4 - Det heter KL!

Åt kvällsmat i Jalan Alor, ett gammalt Red Light District-område som nu är det stora centrumet för Street Food i KL. (Alla som har koll kallar Kuala Lumpur för KL.) Tre sorters kök tävlar om gästerna i detta land: Kina, Indien och förstås Malaysia. Vi hamnade på ett kinesiskt hak (Restoran Lucky Break) och det var förstås jättehäftig mat, bland annat väldigt ljuvlig baby kailan och smarriga räkor som badade i vitlök

Det är packat med folk på gågatan och utanför varje restaurang står det inkastare med menyer i händerna och kämpar för att locka till sig gäster. Det serverades bara öl på denna strip, så för att få ett glas vin och en virre gick vi till Havana Bar & Grill på en tvärgata. 
På Changkat Bukit Bintang är det gott om sportbarer och du kan få fot- och ryggmassage. Men till skillnad från Thailand är prostitution inte en del av gatubilden. 70 procent av befolkningen är muslimer och de sätter tonen när det gäller exempelvis reklam på stortavlor. I gatubilden är det gott om kvinnor med slöja och då och då niqab. Men det är nästan lika vanligt med korta kjolar och bara axlar. Men det är förstås mest män på gator och torg och ja, de ser ut som män brukar göra i Asien.
Uber i Malaysia heter Grab och funkar exakt som Uber och Bolt hemma. Priserna är låga och servicenivån hög. 
***

I dag åt jag frukost med Mohannad Shaweesh. Han är marknads- och försäljningschef på YTL Hotels. Alltså 29 hotell i Malaysia, Singapore, Japan och några i Europa. Verksamheten ägs av miljardären Francis Yeoh, hans syskon sysslar med allt från olja till telecom. Francis äger bland annat vårt hotell The Stripes och till skillnad från i Norden så äger han både fastigheten och själva rörelsen. (I Norden äger Scandic inga fastigheter, men driver ändå 280 hotell.) 
Mohannad ser förstås gärna fler turister från Norden på sina enheter. Hans generella argument för att locka hit gäster är att säkerheten är hög och att alla pratar engelska. Hotel Stripes är ett av koncernens mest uppskattade hotell, beläggningen är över 90 procent och de flesta kommer från Storbritannien. 
Efter två nätter på hotellet förstår jag varför. Detta är ett internationellt hotell i boutique-klassen, perfekt för en weekendresa. 
***

Utsikt från rum 1407.

Nu har vi flyttat till Majestic som har en helt annan stil: kolonial med personal i vita kläder och tropikhjälm. Den vita fastigheten består av två byggnader, en original från 1930 och bredvid ett modernt höghus. Från vårt rum på fjortonde våningen ser vi ut över landets största moské. Marknadschefen Luke (alla i Malaysia har ett extra engelskt namn) visar runt och är mycket nöjd med läget nära den religiösa byggnaden. Alla får plats vilket innebär att han slipper att be på parkeringsplatsen varje fredag. 
(Det är sharialag för alla män att vara i moskén på fredagsbönen. Kvinnor slipper detta, men får å andra sidan inte ärva lika mycket som män. I Sverige har vi ett liknande system för adeln under namnet Fideikommiss.)

*** 

Åt lunch på Villa Samadhi, ett superlyxigt boutiquehotell med 21 rum. Ungefär samma känsla som Ett Hem i Stockholm och Wanås Hotel i Skåne, fast i tropikerna mitt i diplomatkvarteren. Verksamheten ägs av italienaren Federico Asaro, han var tyvärr inte på plats utan på väg från Kuala Lumpur till sitt hemland på motorcykel. Men det hade visst blivit ett stopp i Istanbul på grund av en olycka. Han har en liten kedja med lyxiga hotell och restauranger och tycks vara på gång med ett exklusivt hotell mitt i djungeln där man kan se vilda elefanter och tigrar från balkongen. Några vilda djur fanns inte på Villa Samadhi, men väl två stora sköldpaddor som verkade mycket bortskämda. Villa Samadhi är för dig som aldrig haft några budgetproblem och vill vara säker på att inte träffa någon alls. Varken barn under 16 år eller “kompisar” får vara på hotellet.  
Har nu kommit 400 sidor in i Maggie Habermans bok om Donald Trump. Dramat är en blandning av absurd komedi och fasansfull skräckfilm. Nu fattar ni varför det är sträckläsning som gäller.

Dag 3 - Åtta miljoner människor

Det bästa sättet att utforska en megastad? Mitt svar är alltid på cykel. Få saker är mer sensuella än att åka ner för en backe på två hjul helt ljudlöst. 
Kuala Lumpur består av åtta miljoner människor och för att staden inte ska korka igen fullständigt har man ett program för att få fler att cykla. Den vänstra delen av gatan har på några ställen målats blå och här är det tänkt att invånarna ska hoja fram. 
Men hur övertygar man en konservativ befolkning som älskar  bilar att göra detta? Svar: man börjar med turisterna. 
Följaktligen bjöd man in holländaren Mike Janssen att börja med guidade turer på cykel i stan. 

Vi inledde vår vistelse med att bli guidade runt av Selle. Hon tog oss till Kampong Bharo, en by mitt i stan. Hit flyttade människor i slutet av 1800-talet. Det var ett initiativ för att de malaysier som arbetade tenngruvorna inte skulle överge staden när kineser och indier flyttade in. De som var här från början fick mark och byggde enkla trähus på stolpar. Idag är byn omgiven av gigantiska skyskrapor, men utgör en skyddad enklav. Att sälja marken är komplicerat eftersom fem generationer senare måste ett stort antal släktingar att komma överens om pris och rätt tillfälle att flytta. Bäst att bo kvar och odla banan, mango, äggplanta, curry, chili och citrongräs. 
Det bästa sättet att komma hit och uppleva detta är förstås på cykel. 
Vi avslutade vår tur med att besöka den stora matmarknaden: Chow Kit. Det var ett overkligt utbud av frukter jag aldrig sett tidigare, plus allt annat man kan äta från kohuvuden via bruna levande sniglar till färsk fisk, ja några var faktiskt levande fram tills det att de styckades framför våra ögon. 

Vi bor på Stripes, ett trendigt och snyggt hotell med 21 våningar. På taket finns förstås en pool som innehåller salt vatten och magisk utsikt över en skyline fylld med häftiga skyskrapor. Om Singapore var som Mall of Scandinavia på steroider så påminner Kuala Lumpur mer om den gamla Gallerian på Hamngatan i Stockholm före den senaste renoveringen.
Vi har även hunnit med att shoppa i Chinatown. Jag kom hem med en keps som hyllar Malaysias självständighet. Det var den 31 augusti 1957 som britterna lämnade över kolonin till landets befolkning. Detta firas hela augusti med gigantiska flaggor överallt. Det blev också två långa saris, en skjorta som var “jättekul” i affären, men som jag aldrig kommer ta på mig och två crazy grytunderlägg. 

 

Dag 2 - Mellanlandning i Singapore

Mellanlandar i Singapore. Flygplatsen har flera gånger blivit framröstad i Skytrax till världens bästa. Jag kan hålla med. Changi är snyggare än Qatar, fräschare än Dubai och har en storlek som ändå känns hanterbar trots tre stora terminalbyggnader och enorm trafik med drygt 60 miljoner passagerare under ett år.

Skriver dessa rader i Terminal 2 som är overkligt snygg. Guldloungen i Terminal 3 var dock ett snäpp bättre än där vi är nu, i SilverKris Lounge, men vi pratar grader i paradiset. Singapore är ett slags Asiens Dubai, en knytpunkt med väldigt många höga hus i glas och metall. Hela landet, som bara är en enda stor stad, ser ut som Mall of Scandinavia på steroider. Singapore har fått ett stort ekonomiskt uppsving av alla som flyttat in från Hongkong. 

Vi åkte på en busstur i stan, men den blev inte helt lyckad eftersom 1) det regnade väldigt mycket, och 2) det var långa bilköer eftersom det ska arrangeras triathlon här om några timmar. Vår guide var 140 centimeter hög, men hade energi som Michael Jordan när han var bäst. Jaemi hade rosa hår och berättade stolt att det nu fanns unisextoaletter i Singapore. Landet har inget emot homosexuella, men än får de inte gifta sig. 

Det bästa var dock att till sist se världens största inomhusvattenfallet i köpladan Jewel precis utanför Terminal 1. 40 meter fritt fall för vattnet genom taket ner i källaren. Sagolikt häftigt och vansinnigt roligt. Detta kan vara Asiens mest Instagramvänliga plats. 

Snart lyfter planet till Kuala Lumpur och då vi ska få sova i en ordentlig säng för första gången på 36 timmar.  


Dag 1 - På väg med Singapore Airlines

Vi flyger med Singapore Airlines till Kuala Lumpur via Singapore. Ombordstigning sker på Nordens bästa flygplats Kastrup. På vägen ner hoppade vi Arlanda och tog mysiga, men ganska sunkiga Snälltåget ner till Köpenhamn - med en övernattning på Wilhelmina Skogh-vinnande hotellet Nobel House i Malmö. Min gamla hemstad Malmö var insvept i sin stadsfestival med kringresande tivoli, konserter på Stortorget och churros-stånd. Runt detta stora avspärrningar i betong och järn, så att ingen galning ska köra med lastbil rakt in i folkhavet. Nu ska vi snart gå ombord och vi i grupp 5 är sista av alla.
   

Blev uppgraderad till business class. Det tackar man sälla nej till. En magisk upplevelse med gudomligt sköna säten som med några knapptryck förvandlas till en skön säng. Ljuvlig mat och ännu godare viner. Det hela inleddes förstås med en smarrig Singapore sling.

Läser Maggie Habermans bok om Donald Trump eftersom det är svårt att sova mitt på dagen. Jag har läst ett antal böcker om denna person och detta är i särklass den bästa. Habermans utgångspunkt är att New York fostrade den blivande presidenten och det var på Manhattan han lärde sig att härska och söndra. Är barnsligt förtjust i att läsa om 80-talet i USA. Såg nyligen stora delar av Netflixs serie med utgångspunkt i Andy Warhols dagbok. Andy nämner förstås sina möten med Donald. När vi landar är det morgon, så det blir till att dygna in i Asien.

Publicerad: 2023-08-29