Italien: Vandring i vackert italienskt världsarv
Dolomiterna. Foto: Adler Spa Resort Dolomiti.
Resereportage

Vandring i vackert italienskt världsarv

Dolomiterna är böljande alpängar och kaxiga berg. RES tar vandringsskorna och linbanan till världsarvet där Italien möter Österrike, och naturromantik uppstår.

Text: Linda Iliste.

Det är omöjligt att inte stanna till gång på gång. Inte för att konditionen sviker och den lite tunnare luften kräver sina pauser.

Det är helt enkelt svårt att gå vidare när man måste lämna en vacker utsikt bakom sig.

Det börjar redan på väg upp till Monte Pana, där skidbackar i sommarvila får bli startpunkt för dagens vandring.

Hela vägen hit har jag kastat blickar ner mot dalen, Val Gardena, där orterna Ortisei, Santa Cristina och Selva Gardena bildar kluster av tyrolerhus, omgivna av mörkgröna skogar, ljusgröna ängar och gråtaggiga bergskammar som ser ut att försöka punktera en knallblå himmel.

Jag anar ändå att det vankas ännu mera fröjd för ögonen längre fram, så jag manar på mig själv.

Foto: Manuel Kottersteger.

Det är sensommar och skidbackarna blommar där jag viker av på leden mot Saltria. In i skogen med de enorma granarna, på en bred och lättrampad stig.

En cyklist susar förbi och träffar precis den smala träbron som leder över en porlande bäck.

Skogen är tät innan jag når byn Saltria, där landskapet åter öppnar sig i frodig ängsmark.

Ständigt övervakad av de imponerande, knivskarpa topparna Plattkofel och Langkofel (Sassopiatto och Sassolungo på italienska), där snön ligger kvar mot det mörkgrå berget.

Kor och hästar betar i sluttningarna, och på terrassen utanför Refugio Tirler Alm dricks det öl i solskenet.

Foto: Manuel Kottersteger.

Renate Riedlinger och Armin Winkler har åkt hit från Stuttgart på en långhelg och njuter av den relativt blygsamma trafiken på leden.

Helst hade Renate vandrat, men Armin insisterade på mountainbikes. Han var här första gången redan för åtta år sedan, och blev kär i den grönskande dalen med de spetsiga bergen.

Förutom vyerna gillar han mentaliteten.

– Den italienska karaktären slår igenom här. Även om alla pratar tyska precis som hemma så är folk mer avslappnade. Fast samtidigt jobbar de hårt. Det är en perfekt tysk-italiensk kombo, säger han innan han återgår till att studera kartan.

Foto: Forestis.

Kombinationen kanske snarare ska kallas italiensk-österrikisk. Val Gardena och Dolomiterna är en del av Sydtyrolen – det tysktalande området i nordöstra Italien som en gång tillhörde Österrike, men 1939 annekterades av Italien, efter en överenskommelse mellan Hitler och Mussolini.

Förutom tyska talas ladinska av ungefär 30 000 personer i Sydtyrolen – ett romanskt språk som har släktskap med rätoromanskan i Schweiz.

I dag har alla sydtyrolska orter tre namn, men länge var det bara italienska som godkändes. En kluven identitet är vardag här.

Foto: Val-gardena.com.

– Vi är inte italienare och vi är inte österrikare heller. Vi är sydtyrolare. Det är en annan sak. Italienare som kommer hit tycker att vi ska kunna tala perfekt italienska – ”det är ju Italien!” – men det är ju inte vårt språk, säger delägaren och allt-i-allon Paul Demetz på Villa Pallua, när jag är tillbaka i Santa Cristina igen för middag och ännu en natt i byn.

Han har bott i Santa Cristina i hela sitt liv, och tillhör en av de många familjer som lever på turismen.

En del kombinerar det med träsnideri – en gammal tradition som lever kvar.

– För tjugo år sedan var det alltid någon i varje familj som sysslade med det, antingen som träsnidare eller som målare. Men i dag är det färre. De är ju handgjorda, dyra, och det kan vara svårt att få dem sålda i dessa tider, säger han.

Foto: south-tirol.com.

Butikerna är ändå överfyllda av dem – romantiska män, kvinnor och barn i traditionella klänningar eller jaktuniformer, med fioler och flöjter.

Vandrare med ryggsäckar, skidåkare med skidor, och massor av änglar och figurer att sätta i julkrubban förstås.

För att inte tala om gökur, djur, kristna ikoner och Jesus på korset.

Religionen är ständigt närvarande, och det är även skid- och friluftsbranschen.

Det är inte bara liftarna, linbanorna och backarna som skvallrar om vad allt handlar om i Val Gardena – det är butikerna och restaurangerna i byarna också. Jägerteet på menyerna. Pjäxförbudsskyltarna.

Foto: Jovi Travel.

Nästa dag testar jag liftsystemet och kör med hyrbilen en bit bort i dalen för att ta Seiser Alm-linbanan från Siusi till Compatsch.

Bergstopparna reser sig som pampiga monument omkring mig, med basen förankrad i de gröna ängarna. Stigen ska ta mig till Schlernhaus, eller Rifugio Bolzano som det också heter.

Vandringen går uppför en brant där det blir allt tätare mellan snöfläckarna, och till slut är jag där.

Som ett tjusigt slott tornar Schlernhaus upp sig på det stålgrå berget, med enkla övernattningsrum och restaurang.

Men först tar jag en öl med mina nyfunna vänner Rick, Kieron och Acacia från Alaska.

Jag fann dem längs vägen, och när det är dags för middag har vårt lilla gäng vuxit.

Foto: Manuel Kottersteger.

Runt det runda bordet har vi sällskap av vänner från Stuttgart, Bonn och Oregon.

Samtalsämnena flödar från kolkraft, via Berlinmuren, till laxfiske. Det är som det ska vara när man delar bord efter en dags vandring.

Avslappnat, gemytligt. En perfekt avrundning på en fin dag.

Nästa blir ännu bättre. Med tretusenmeterstoppar i blickfånget och murmeldjurens pipande, visslande ljud i öronen.

De rasslar iväg och gömmer sig när jag trampar förbi med mina nya vänner.

Mot nästa topp, nästa utsikt och en fortsatt känsla av att vandra i en romantisk musikal.

Foto: Adler Spa Resort Dolomiti.
Foto: Lefay Resort & SPA Dolomiti.

Publicerad: 2024-08-14