Hotell i San Remo

En bedagad skönhet, besjungen av Evert Taube och besökt av storheter som Churchill, Nobel, Napoleon och turister med tuberkulos. Ulla Britta Ramklint rapporterar från blommornas badort San Remo.

Vägen heter Via Aurelia, efter kejsar Marcus Aurelius, som lät bygga den mellan Rom och Nice. Vägen som kungligheterna tog, aristokraterna, industribaronerna, och packet i deras spår. Men framför allt tog genierna den här vägen, de bleka främlingarna som snart skulle uppstiga ur det gröna vattnet med skapelsens alger på den vita magen. På den här sladdriga snörstumpen till kuststräcka skulle de befruktas.

Allt skulle hända, praktiskt taget, intill vägen som Grace Kelly körde av, den där gången när ingen avtagsväg fanns. Vägen är som en juveltjuv på Rivierans stora hotell brukade ta när det var bråttom därifrån. Jag kände honom visst en gång, men bara ytligt. De stora drinkarna kom också, den här vägen, fast den var farlig att köra. Ernest Hemingway, Scott Fitzgerald, Dorothy Parker, Cole Porter. Winston Churchill. Aldrig har så lite kust försvunnit i så mycket spritångor. Eller hur han sa det.

Utan några ceremonier alls passerar vägen från fransk mark till italiensk – utan just mycket mer än en skiftning i uttalet: Côte d’Azur blir Costa Azzurra. Den lilla kyrkan ligger som en tappad tändsticksask alldeles intill vägen, på klippan som sluttar ner mot havet. En låg mur visar att här kan man gå ner – eller sätta sig och vila. Blommor i rött, gult och rosa mönstrar både mur och stig. Nära kyrkdörren skjuter en agavekaktus i väg sin spetsiga blomma, som ett heligt svärd höjt mot skyn. Det betyder att agaven är nära döden, för när blomman vissnar dör hela plantan. Det verkar logiskt.

Kyrkan är tillägnad en karl som kom hit hela vägen från Palestina på femhundratalet för att sprida kunskap om Jesus från Nazareth. Fast namnet Ampélio skulle nog knappast ha överlevt om han inte kommit hit med rockfickorna fulla med palmfrön, som blev till den här kustens första palmer. Hade aldrig tänkte mig att så höga palmer kommer från små frön.

Kyrkan Sant’ Ampélio fick han i avskedspresent när han dog här, intill vägen. Han ligger begravd i kryptan.  Älskande par brukar komma hit och kyssas, lutade mot kyrkväggen, ibland just medan andra svär varandra evig trohet innanför den. Duvorna pickar i den trasiga, blommiga asfalten. En är vit, med smäckert format huvud, dunigt rundat bröst, och stjärt som en utslagen solfjäder. Jag kallar honom den helige Ande.

Vi kom uppifrån bergen. Från byn Dolceacqua, som betyder sötvatten, fast den mest är känd för sitt söta vin – som en ung Napoleon gillade när han med sin här var på väg över kullarna för att erövra Italien. Vilket äventyr hans liv var ändå.

Den undersköna bron från trettonhundratalet slog sin enda båge över en forsande flod, som passande nog hette Nervia. I bakgrunden, spöket av en borg. I hundratals år har den tjänat som den fina feodalfamiljen Dorias högsäte. Herrana Dorias sociala ställning var av den digniteten att de hade förstanattsrätt – jus primae noctis på tjusigt latin, så låter det alltid lite heligare. Rätten bestod i att slottsherren fick tillbringa bröllopsnatten med byns unga brudar. Ibland var det våldtäkt, ibland inte. Åtminstone en brud tog livet av sig, medan herr Doria ännu sov. Hon hette Lucrezia och lär gå igen där upp, i det slott som man nu kan se himlen rakt igenom.

De här bergsbyarna är visuella konfektbitar, serverade med knalleffekterna hos en ridåöppning: Apricale heter nästa handmålade kuliss som föreställer en pyramid av små sneda stenhus, sedd på långt avstånd och toppad av ett klocktorn. På nära håll är det som om vi har kommit in på själva scenen – gränderna vindlar; framför slottet med en hängande trädgård är det nog som baletten ska framföras.

I byns utkant, på en lummig bergsplatå, ligger en restaurang som jag genast tilldelar himlens alla stjärnor i betyg. Stuvad vildhare, den där lite bittra smaken som man förgäves letar i sitt ordförråd för att beskriva. Vinet är svalt och friskt. Jordgubbarna i sockrad citronsaft perfekta. Tystnaden är total – när en jublande liten fågel plötsligt får för sig att ge en konsert. Nedanför oss ligger en vid dal, omgiven av mörka berg. Ögonblicket är melankoliskt, för det är dömt att försvinna.

För ungefär hundra år sedan var jag i San Remo. När jag den här gången ser staden från längst ut på piren i gamla hamnen ser den ganska stor ut – men inte ny. Femtio tusen personer bor här – några fler under turistsäsongen, men egentligen inte så värst många fler. San Remo är ingen modern badort. San Remo är inte modern över huvud taget. Men ett fynd för den som letar efter Yesterday.

För det var ett tag sedan. På trettio år, mellan 1876, när järnvägen kom, och 1906, uppfördes här tjugofem mastodontiska lyxhotell och hundranittio något mindre privatpalats – då blygsamt kallade villor – i huvudsak avsedda för utlänningar. De flesta hotellen finns kvar i en eller annan form – ett har blivit stadshus, ett turistkontor, andra är lägenheter för det vackra folket. En handfull Grand Hotel överlever i sin ursprungliga roll, hårt skavda eller invalidiserade. Morgonkaffet kallt, dammtussar växer sig stora och starka i baren, där flygeln för alltid har lagt locket på.

Andra arbetar sig långsamt men säkert fram till dödens portar, fönster utan glas grinar tandlöst ut på vildvuxna öde trädgårdar. Det ger San Remo en förförisk doft av förfall – somliga menar att det är en stank, andra finner däri en utsökt arom. Stan är som en man som föddes rik men överraskades av fattigdom; han lärde sig aldrig att vare sig tigga eller arbeta hårt, och lever bara vidare i sina praktfulla lumpor. Solen är en duktig förgyllare, och palmerna paraderar utmed promenaderna som om varje dag vore fest och karneval!

Casinot är från 1905 och inte nyligen renoverat, men än rasslar rouletten. Sex hundra anställda gör det till stans största arbetsgivare och dess mest penningstarka. Och visst har plantindustrin fått en hårdnande konkurrens från Afrika och Latinamerika – men än är det härifrån som hoppet om en ny vår varje vinter exporteras till folken norrut, och blommor från San Remo bildar jublande bakgrund till både Wiens nyårskonsert och Stockholms nobelfest.

Det var utlänningar som kom hit på artonhundratalet som satte fart på växtligheten. I privata tågsätt, kupéerna fodrade med sammet, anlände aristokraterna med sina storvulna entourage. Kejsarinnan av Ryssland, Alexander II:s gemål Maria Alexandrovna, bjöds till Sanremo vintern 1874. Hennes ressällskap fyllde hela det nybyggda Hotel Nice plus ett par närliggande högreståndsvillor. Och så nöjd var kejsarinnan med sin vistelse att hon vid avresan gav staden alla de palmer som i dag kantar strandpromenaden Corso dell’Imperatrice.

En annan utländsk planterare var den tyske botanisten Ludwig Winter, som slog sig ner här i närheten, i Bordighera. Där etablerade han sig som landskapsarkitekt med handelsträdgård, och hans hjärta klappade speciellt varmt för palmer. Han gjorde allt för att sprida dem, och en storkund, som redan hade köpt några andra trädsorter, kunde till sin förvåning finna att han fick en palm på köpet. Som en slickepinne.

Därför finns knappast en fläck i Sanremo eller Bordighera som har synfältet garanterat fritt från palmer. En del har rötterna i luften, en del har runda utbuktningar på stammen, det finns till och med de som har elefantfötter. Professorn Mario Calvino var visserligen ingen utlänning, men också han kom utifrån. Efter femton års arbete och forskning i Centralamerika och på Kuba återkom han 1924 till hemstaden San Remo med hustru och två söner. Sönerna blev världsberömda, Italo som författare och Floriano som geolog. Men Mario blev upphovsmannen till modern experimentell blomsterodling i San Remo och därmed pappa till dess största industri.

Utmed Marcus Aurelius stolta väg hade tidigt en blyg kommers uppstått. Men det här var den europeiska kontinentens känsliga undersida, och havet här utanför var en häxkittel av pirater och rövarhorder som gjorde strandhugg för att sätta in sina stötar mot trafikanter och bofasta. Så de senare började dra sig upp i bergen, där man till att börja med kunde ta sin tillflykt till grottor, och så småningom byggde försvarsverk.

Bergsbyborna uppfann också ett säreget sätt att hålla anfallarna på avstånd. Man tillverkade primitiva fyrverkeripjäser som sprakade och brann och med dem i händerna sprang man omkring som galningar, så att det på håll såg ut som hoppande lågor. Fienden skulle bringas att tro att byn redan höll på att brännas ner. Det var ett farligt sätt att försvara sitt revir, men på somliga platser kopieras det ännu under årliga fester.

När det romerska riket deklinerade och föll, tog andra över; elaka feodalherrar, ondskefulla hertigar, sedermera också sataniska biskopar. Under en lång tid var en stor del av kustremsan undersåtar till Genua, som i San Remo lämnat efter sig några kanoner med mynningarna riktade mot stan. Efter franska revolutionen blev provinsen Ligurien – det officiella namnet på området – ett tag självständig republik, som sedan kom att inkorporeras med det nya kungariket Italien på 1860-talet.

Att kusten strax därpå skulle få en guldålder berodde egentligen mest på tuberkulosen. Sjukdomen härjade vid den här tiden i stora delar av världen och Medelhavskustens höga klara luft och milda klimat ansågs om inte botande, så åtminstone välgörande. Men det var först när tuberkulosen sattes till känslosam musik av en lokal författare, Giovanni Ruffino, som tbc-turismen tog fart. Han hade tillverkat en oemotståndlig såpopera i romanform, Doktor Antonio, som utgavs på engelska i Edinburgh 1855, och den blev en bestseller utan like.

Den handlar om den sjuka societetsflickan Lucy, som bara har döden att se fram emot om hon stannar i det engelska klimatet. Så i stället reser hon till den italienska blomsterkusten, där hon hos doktorn får alla möjliga sorters hjälp. Alla engelska damer, sjuka som friska, ville få det som Lucy fick, och hitta en Antonio bland rosorna. Om författaren inte riktigt hade förstått vad han ställde till med när han skrev denna första roman, så hade han full koll när han kom med den oundvikliga uppföljaren, San Remo revisited.

Och så började också de andra komma. Det bekräftades igen, att ingen skickligt tillverkad turistreklam kan slå en riktigt bra påhittad och förpackad lögn. Undersökningarna skulle säkert bevis att de flesta svenskar som har varit i Sanremo, reste dit för att leta efter den glade bagarn ”uti San Remo stad” (Evert Taube).

Men nonsenspoeten och reseskildraren Edward Lear gillade stället så bra att han byggde sig ett hus, anlade en trädgård och stannande till sin död 1888. Fast redan då hade han kallat San Remo vad hon i dag verkligen blivit: ”en bedagad skönhet”.

Också Alfred Nobel hade från början kommit hit av hälsoskäl: han led av bronkit och hade ofta svåra förkylningar. De fem sista åren av sitt liv bodde han här åtminstone under vintrarna, eftersom han ofta hade intressen att bevaka i Bofors. Villa Nobel är en av stadens tjusigaste, belägen i en park som sluttar ner mot Medelhavet. Men om det är pampigt till exteriören, så är det inre ganska tomt och ekande. En förvirrad person som inte talar något annat språk än italienska förväntas ha hand om det hela, för det är ett för allmänheten öppet museum, men av gästboken att döma kommer få italienare hit. Inga vykort finns att köpa, ingen bild av Alfred. Alla skyltar är enbart på italienska. Internationalisten Alfred Nobels ande – är det den som den styltiga broschyren kallar ”l’animo creativo nobeliano”? – har svårt ignorerats.

En skylt tar emellertid upp kvinnorna i hans liv. En historia kort och sorglig, Bertha von Suttner, en var oändligt lång och sorglig, Sofie Hess. Bertha älskade honom aldrig. Gifte sig i stället med von Suttner, skrev Ned med vapnen!, tilldelades Nobelstiftelsens fredspris.

Men Sofie, Sofie. Blomsterförsäljerskan från Wien. Han hade kunnat bli hennes Pygmalion/professor Higgins – hon hade kunnat bli hans Eliza. I stället blev hon hans älskarinna. Hon i tjugoårsåldern, han arton år äldre. De reste tillsammans. Han tog henne till Paris, där hon presenterades och installerades magnifikt. Hon var så söt. Hon började kalla sig madame Nobel. Han köpte henne en villa i tidens finaste sommarstad, Bad Ischl.

Slutligen skildes de. Men det blev bara inledningen till en otroligt utdragen sista akt. Deras tröttsamma korrespondens San Remo–Wien–San Remo finns utskriven på svenska. Hon skriver: ”Skicka pengar.” Han skickar pengar. Hon skriver: ”Jag behöver mer pengar.” Han förbannar henne, men skriver ännu en check. Hon: ”Tack, snälla, gudomliga Alfred. Men – skicka mer pengar.”

Jag önskar ägna mitt yrke och all min tid åt vetenskapen, och betrakta kvinnorna i allmänhet, unga som gamla, som en olägenhet. Detta har jag sagt Dig de senaste sju åren, utan att Du bemödat Dig om att förstå.”
När han den 10 december 1896 avlider i San Remo hade han slösat sexton år och oräknade summor pengar på ett förhållande med en kvinna som med hans egna ord ”inte hade någon hjärna alls”. Intressant – hur handlingssättet hos ett geni förhåller sig till hans omdöme.

Ett ställe som San Remo är fullt av hus som är fulla med historier, och historia.

Vid foten av en stor trädgård i en brant backe ligger ett litet palats – alltihop ritat av Ludwig Winter. Den förste ägaren var en fin engelsk lord som också var buddist, och han kallade platsen Devanchan, som på hindi lär betyda något i stil med paradisets förgård. I april 1920 hölls här en märkvärdig fredskonferens. Dess yttersta syfte var att klargöra de frågor som lämnats öppna efter första världskriget och konferensen i Paris 1919.

Senare delen av kriget hade i Mellanöstern kännetecknats av alltför många avtal, mer eller mindre hemliga. Enkelt uttryckt hade araberna getts den uppfattningen att de, med västmakternas stöd, skulle kunna ta de första stegen mot självständighet. Detta hade också varit den amerikanske presidenten Wilsons budskap i Versailles. Men ännu hade man undvikit klara besked.

I San Remo sveks alla förhoppningar. Det sönderslagna osmanska imperiet delades upp i brittiska, franska och italienska mandat, med infödda som rent symboliska statsöverhuvuden. Irak, till exempel, blev inte självständigt förrän 1932.

På det officiella fotografiet från konferensen står Storbritanniens, Frankrikes och Italiens premiärministrar – chefsdelegater – som tre små nickedockor framför kameran. Lika runda, lika korta, lika gamla. Och ingen av dem har någonsin varit i Mellanöstern. Säkerligen inte ens pratat med en arab. Det hade tagit dem, och resten av delegaterna och lobbyisterna – hela stan var full av sådana – bara åtta dagar att omintetgöra åratal av arbete på plats i Mellanöstern för att åstadkomma samarbete mellan öst och väst. Men aldrig mötas de två. Medan citronerna mognade och mimosorna doftade i paradisets förgård bröts alla löften, dog allt hopp. En vecka om våren, i San Remo.

14153 Bäst i New York just nu

Martin Gelin, New York-bo sedan sju år tillbaka, har skrivit vår guide för den ultimata upplevelsen i staden som ständigt lockar. Här kommer ytterligare några tips till New York.

New York USA 59 241 656 2008-07-01 11:52:54 usa/new-york/bast-i-new-york-just-nu index.php?option=com_content&catid=656&id=14153&task=view&view=article

Martin Gelin, New York-bo sedan sju år tillbaka, har skrivit vår guide för den ultimata upplevelsen i staden som ständigt lockar. Här kommer ytterligare några tips till New York.

KROGARCommerce
Det är svårt att misslyckas i den här vackra, uråldriga art deco-lokalen, gömd vid en av West Villages mest idylliska gathörnor. Stämningen är stimmig och gästerna tjusiga – finansfolk och pärlörhängen blandas med välklädd, lätt tilltufsad bohemisk elit. Menyn är lite ojämn, men det mesta serveras med lyxig finess. Det är klassiskt och franskt med en subtil asiatisk touch. Till och med kycklingen känns extravagant när den ligger nerbäddad under tryffelpotatismos och foie gras. En sommelier glider runt i seersuckerkavaj och förklarar skillnaden mellan sancerre och pouilly-fumé. Atmosfären påminner lite om glansdagarna på Upper West Side-klassikern Café des Artistes.

 

Adress: 50 Commerce Street, West Village
Tel. +1-212-524 23 01

Frankies Spuntino
En av de bästa och vänligaste italienska kvarterskrogarna. Lokalen är mikroskopisk, men man har ändå lyckats få den att kännas som en magisk liten plats, speciellt på varma vårkvällar när regnet strilar ner för fönstret, och de spelar någon gammal Charlie Parker-skiva i bakgrunden. Beställ in en flaska soave och deras oslagbara cavatelli och låt kvällen försvinna i väg.
Adress: 17 Clinton Street, Lower East Side
Tel. +1-212-253 23 03

Dumpling House
Ett av många härliga små dumplingställen i den nedre del av Lower East Side som fortfarande är ihopväxt med Chinatown. Overkligt billigt: fem stekta eller ångade dumplings för en dollar, en krispig sesampannkaka med köttfyllning för en och femtio. Doppas i het chilisås och soya. Ont om sittplatser, men på sommaren kan man hänga på trappan bredvid och käka, med några Corona från bodegan på hörnet. Ingen telefon.
Adress: 118 Eldridge Street, Lower East Side

KAFÉER
Le Pain Quotidien
Mysigt fik för den som saknar Europa. Man sitter vid långa, gemensamma furubord och serveras croissanter och lattebaljor. Finns ett antal olika utposter på Manhattan, men den här är trevligast.
Adress: 100 Grand Street, Soho
Tel. +1-212-625 90 09

BARER & KLUBBAR
Death & Co
Idén med speakeasybarer är att de inte ska synas utifrån, men vem kan missa den eleganta träpanelen som döljer entrén till Death & Co? Baren ligger i en snygg, mörk lokal som helt domineras av den ståtliga bardisken, där man dricker överkursdrinkar som tidigare inte blandats sedan tjugotalet – typ mohongahela mule och jovencourt daquiri.
Adress: 433 East 6th Street, East Village
Tel. +1-212-388 08 82

Lit Lounge
Populär indieklubb med svettiga hipsters som dansar till gamla, brittiska nittiotalshits, eller smyger ner i källaren och tittar på kul livekonserter.
Adress: 93 2nd Avenue, East Village
Tel. +1-212-777 79 87

The Dove Parlor
En pärla på den i övrigt turistiga Thompson Street. Man smiter ner i en källare och sitter i snygga, röda skinnsoffor eller i den rustika baren och dricker överkursig daquiri och ingefärsmartini.
Adress: 228 Thompson Street (Bleecker Street/West 3rd Street)
Tel. +1-212-254 14 35

SHOPPING
Linda Dresner
Klassisk, elegant Park Avenue-butik med pålitligt sortiment av världsledande europeiska och amerikanska desginer för den som har ett kreditkort utan maxgräns.
Adress: 484 Park Avenue, Midtown
Tel. +1-212-308 31 77

Resurrection
Pålitlig och populär secondhandbutik där modellerna slåss om säsongens hetaste, bohemiska sextio- och sjuttiotalskläder.
Adress: 217 Mott Street, Soho
Tel. +1-212-625 13 74

BROOKLYN
Lucali’s
En av New Yorks bästa pizzor. I ett stort vackert rum, med slitna väggar och ett öppet kök där några unga, italienska män står och skivar mozzarella, serveras krispig finpizza som doftar flera kvarter bort. Inget vintillstånd, men de välkomnar att man tar med sig en egen flaska.
Adress: 575 Henry Street, Carroll Gardens
Tel. +1-718-858 40 86

The Pencil Factory
Det vimlar av bra barer längs med Greenpoint Avenue. Det här är en gammal irländsk pub som på senare år blivit samlingsplats för både stadsdelens ursprungliga, polska befolkning och nyinflyttade konstnärer och rockband, såväl som små pitbullhundar som springer runt och nosar på folks målarfärgsstänkta Converseskor.
Adress: 142 Franklin Street, Greenpoint
Tel. +1-718-609 58 58

King’s County
Vacker, mörk kvartersbar som är insprängd mitt i det Bushwickkvarter som de senaste åren invanderats av konstnärer och artister. Bra whiskeysortiment och kul folk.
Adress: 286 Seigel Street, Bushwick
Tel. +1-718-418 88 23

Bird
En av Brooklyns bästa designbutiker för tjejer, med Phillip Lim, Chalayan, Chloé och Rykiel, svindyra accessorarer och dussintals kul, lokala designer. Har även en filial i Park Slope.
Adress: 220 Smith Street, Cobble Hill, Brooklyn
Tel. +1-718-797 37 74

14155 Kretas sju finaste stränder

 

Turistmagneten Kreta i Grekland har fortfarande mil av tomma stränder. Det gäller bara att hitta dem. Alexandra Pascalidou listar sina sju favoriter.

Hotell på Kreta

Kreta förekommer flitigt i den grekiska mytologin och gudarna valde sannerligen sina smultronställen med omsorg. När gudarnas gud Zeus var nyfödd gömdes han i en grotta på Kreta för att hans glupska pappa Kronos inte skulle äta upp honom. Alla som kan Kreta vet att det är ett bra ställe att gömma sig på. Än i dag är Kreta en plats för både gudar och vanliga dödliga som vill vara för sig själva en stund. Trots att ön är ett av Europas främsta turistmål finns det ännu många platser där turisterna är få och ensamheten nära.

Kreta hyser dessutom några av Europas bästa stränder. Ingen annan europeisk ö har tilldelats så många blåa flaggor av EU för sina rena vatten. Om man söker jungfruliga, ödsliga paradisstränder utan tunga turister i string och ölmage bör man styra sandalen mot södra Kreta, Europas sista utpost. Här är det ännu tyst, autentiskt, fortfarande billigt, vänligt och vackert. Många av stränderna saknar solstolar, parasoller och kommers så var beredd med vatten och starka solskydd, för närmare Afrika kommer du inte i Europa. Nordvästra Kreta är också ännu oexploaterat. Här finns några av de vackraste platserna i Grekland, eller världen, om du frågar mig.

Triopetra - Det vilda lugnet
Triopetra har fått sitt namn efter de tre väldiga stenblock som reser sig ur havet och delar två stränder. Emellanåt kan det blåsa rätt hårt här nere och då utgör stenblocken bra vindskydd. Triopetra är ett större område med flera vidsträckta stränder med kristallklart vatten. Ett bra tips är att ta sikte på Pavlos Taverna som dramatiskt hänger nerför en sluttning mot havet. Pavlos själv är står ofta i köket och bakar eller grillar läckra kretensiska specialiteter. Avsluta middagen med en galaktoboureko, Pavlos underbara mjölkbakelse. Denna familjära taverna hyr också ut enkla rum med fantastisk havsutsikt för runt 30 euro natten (www.triopetra.com.gr ).

Stränderna till vänster om Pavlos är ofta helt öde och här kan man befria kroppen från bikini och badbrallor utan att någon höjer på ögonbrynen. Till höger ligger de mer besökta stränderna med tavernor, en beachbar och solstolar. Som alternativ till Pavlos kan man gå ner på Taverna Triopetra som ligger vid de tre stenarna, alldeles vid vattnet. Här serveras färsk fisk, skaldjur, kretensiska ostpiroger med honung och andra delikatesser till humana priser.

På berget ovanför Pavlos ligger Triopetra Yoga Retreat – ett yogacenter som under sommarhalvåret får viga utövare från hela världen att vallfärda hit för att träna med världskända yogis. Inklusive vegetarisk mat, spartanskt boende och exklusiv yogaträning fyra, fem timmar om dagen kostar en vecka 800 euro (www.ashtanga.gr ).

Från Rethymnon tar du bilen fyrtiofem minuter söderut. På vägen kan du stanna till i den pittoreska bergsbyn Spili, ta en frappé (iskaffe) och köra vidare mot Akoumia, en ännu mindre by. Därifrån får du hålla utkik efter en handgjord skylt där det står Triopetra. Vägen är slingrig och smal men stränderna som väntar där nere är väl värda strapatserna.

Agios Pavlos - Livet i en hängmatta
En liten fiskeby på södra Kreta som lever om sommaren och somnar på vintern. Det första som möter är en härlig bar och taverna där man lätt kan tillbringa en dag med att dricka färskpressade fruktjuicer och ligga i hängmattor under ett svalkande tak av strå. Här hänger många yogafrälsta som bor och tränar på centret Yoga Plus (www.yogaplus.co.uk ) som ligger på berget ovanför stranden. Penny som driver yogacentret har också en liten shop, Pennys Minimarket, bredvid tavernan. Här säljer hon allt ifrån solkrämer till orientaliska smycken, indiska tunikor och strandkläder.

Nedanför en lång trappa ner från tavernan ligger en härlig vik med en strand där man kan hyra solstolar och parasoll för 3 euro. På andra sidan om stranden kan man klättra upp för berget på slitna trätrappor, fortsätta över krönet, och sedan åka rutschkana ner för de trettio meter höga sanddynerna som leder till vackra vikar och sandstränder som ofta är helt öde.

Elafonissi - Vackrast i Europa
Sjuttio kilometer från Chania ligger denna guldkorniga sandstrand som sträcker ut en arm mot en mikroskopisk ö dit man kan vada i vattnet. Viken och ön bildar en lagun som anses vara en av de vackraste i Europa. Här i det turkosblåa vattnet har otaliga reklamfilmer spelats in, men dessvärre har platsen blivit så populär att den bör undvikas under högsäsongen i juli och augusti om man inte älskar frenetiskt fotograferande folkmassor. Är man ändå här under sommaren kan man få njuta av skönheten efter klockan fyra då de sista turistbussarna lämnar stranden. Stanna in i den ljumma kvällen och avnjut en storslagen solnedgång. Bussar går från Chania men man kan också stanna till i Paleochora och ta en kort båttur därifrån till lagunen.

Prevelli - Fotogenisk ravin
Vid Kourtaliotiravinen ligger enligt mig en av världens vackraste platser och Kretas mest fotograferade område. Megalopotamos heter floden som rinner ut i det iskalla, kristallklara, turkosgröna havet. Längs med floden finns vackra vattenfall, grottor, tropiska palmer, små bassänger och en handfull övervintrade hippies och yogis som bosatt sig här för en sommar eller för gott.

Här råder en magiskt tropisk grönska mitt i det karga Kreta. Växtlighet med oleanderbuskar, palmer, mossa, örter, lavendel, rosmarin sprider sin doft och skönhet. Passa på att besöka klostret i Prevelli när du ändå är här. En sådan här plats är förstås populär under högsäsong så platsen blir mer din ju längre från turistveckorna du kommer.

Paleochora - By för bad
Bara resan hit är värd besöket. Från Chania går bussar som i två timmar slingrar sig fram genom bergen till en hisnande upplevelse. Bussarna stannar i Paleochora som är en liten genuin by med ett par tusen invånare på sydvästra sidan av Kreta.

Här finns ett antal hotell och pensionat för övernattning och det är ett bra alternativ om man vill bo och bada på samma ställe. Byn är en favorit bland kretensare själva på utflykt från någon av de större orterna och det är därför betydligt mer folk på helgerna än i veckorna. Paleochora har två vackra stränder med olika karaktär. Den ena har fin sand, den andra härliga solklippor.

Balos - Den blå lagunen
Balos strand är överlägsen alla stränder och bäst i mitt test. Längst ut på en lång landtunga som sträcker sig ut i havet på nordvästra Kreta ligger denna långgrunda lagun med ljummet vatten och finkornig vit sandstrand, perfekt för snorkling.

Under rätt omständigheter är detta en närmast magisk plats olik det mesta i Europa. På grund av lagunens läge når inte de kraftiga sommarvindarna in till stranden. Tyvärr tar ändå havet med sig en del olja som driver in och stör den annars paradislika vyn.

Balos är tillräckligt svårt att ta sig till för att det ska bli en exklusiv upplevelse. Från byn Kalyviani går en slingrande, stundtals riktigt dålig grusväg med hisnande utsikt.Om vägen är extra dålig kan man behöva fyrhjulsdrift för att ta sig hit. Sista biten måste man gå, en promenad på en kvart. Bästa sättet att ta sig hit är kanske ändå med båt från Kastelli. Båten avgår halv tio på morgonen och går tillbaka vid fyra. Ta med allt du behöver hit för nere vid stranden finns bara ett litet kafé.

Falasserna - Greklands klaraste vatten
I den mindre turisttäta nordvästra delen finner du Falasserna där du kan vara för dig själv och njuta av denna oändliga strand.Falasserna blev vald till Greklands bästa strand 2002 och har även fått pris för att ha det renaste vattnet i hela Grekland.Det kan dock blåsa en hel del här så undvik blåsiga dagar om du gör utflykter hit. Bussar går från Chania och tar cirka en och en halv timme.

14156 Mitt hemliga Ibiza Ibiza är världsberömd för sina vilda fester. Men den vita ön har många av andra ansikten. Följ med på upptäcktsfärd till några av öbornas egna gömställen. Ibiza Spanien 48 208 547 2008-08-08 11:07:13 spanien/ibiza/mitt-hemliga-ibiza index.php?option=com_content&catid=547&id=14156&task=view&view=article Ibiza är världsberömd för sina vilda fester. Men den vita ön har många av andra ansikten. Följ med på upptäcktsfärd till några av öbornas egna gömställen.

Det finns kanske ingen annan plats på jorden som är så känd för sin klubbvärld som Ibiza. Här pågår partylivet mer eller mindre dygnet runt och det finns folk som anser att man inte kan titulera sig dj innan man har spelat på någon av Ibizas större klubbar. Och visst ligger en del av öns marknadsvärde i det stora partyutbudet och den eklektiska musikscenen. Men den är också en smältdegel av kontraster: droger och ayurveda, trance och yoga, femstjärniga hotell, sova på stranden eller ta in på ett renande ashram.

Bohemkulturen har präglat känslan på Ibiza genom åren. I början av sextiotalet blev ön en mötesplats för människor som sökte en alternativ livsstil. Ryktet om att Ibiza var platsen där man kunde leva en sådan spred sig världen över, och snart föddes uttrycket hippie. En av de tidiga frontfigurerna var Mora, också kallad ”The hippie queen”. Hon kom till Ibiza på mitten av sextiotalet och förälskade sig i atmosfären. I sitt jobb som modell och klubbvärdinna blev hon snabbt en viktig del av den exhibitionistiska och kreativa scenen som bidragit till Ibizas bohemstämpel.
– Det fanns en sorts frihet här, både när det gällde människorna som sökt sig hit och i naturen, berättar Mora. Konstnärer blandades med långhåriga bikers och unga hippies från Amerika, som egentligen var rikemansbarn som ville revoltera mot familjen genom att leva bohemiskt. Att vara hippie är egentligen att leva fri. Jag lever exempelvis utan försäkring, har ingen mobiltelefon och går till fots upp till mitt hus i bergen, säger den snart sjuttioåriga före detta modellen, som än i dag får huvuden att vändas där hon sitter på marknaden Las Dalias och stickar sina speciella korsettliknande Moratröjor.

Bohemkulturen lever än på Ibiza. Hyllningar till solnedgången och månskensfester är vardagsmat under sommarmånaderna. En av de mest kända är bongosessionen på söndagskvällarna på stranden Benirras. Från början var det en liten grupp människor som spelade på slagverk för att hylla solen, i dag är ritualen en av öns stora attraktioner under sommarmånaderna. Ett antal musiker trummar in solnedgången medan stranden förvandlas till ett gungande hav av dansande människor, jonglörer och eldkonstnärer.

Som kontrast till bohemkulturen började exklusiva discoklubbar poppa upp på ön i början av sjuttiotalet. Pacha, den mest legendariska nattklubben, öppnades 1971 och fick snabbt ett rykte om sig att vara lika extravagant, extrem och trendig som Studio 54 i New York. Vaughan Stanford, välkänd partyprofil på Ibiza sedan mer än tjugofem år tillbaka, är ett av Pachas ansikten utåt.
– Jag kom hit från London på en fet motorcykel 1982, berättar Vaughan. Vad som imponerade på mig var Ibizas frihet. Då bodde fortfarande en del i tält på stranden, ingen hade telefon så man var helt enkelt tvungen att röra sig mellan olika platser för att få tag i folk. Första gången jag klev in på Pacha fick jag gåshud, det var som ett enda gigantiskt party och liknande inte någon klubb jag tidigare varit på.

Vaughan fick jobb som dansare på nattklubben. Efter drygt tretton års dansande tröttnade han på den musik som spelades och introducerade en ny idé för ledningen: The Funky Room. En idé som snabbt blev en succé.
– Jag ville att rummet skulle utstråla den känsla som jag själv gillar. Intimt, spontandans till garagemusik och massa coola typer. Fulla snubbar utan t-shirt släpper jag inte in.

Många av Ibizas trendigaste barer och restauranger ligger ute på den vackra landsbygden. Men där finns också så mycket mer. Till exempel lugna, charmiga så kallade rural hotels, vita stenhus (finca) som byggts ut med flera rum och annex genom åren. Ett av de vackraste heter Can Curreu och ligger på en kulle strax utanför byn San Carlos. Här finns också en av öns få riktigt exklusiva restauranger.

På landsbygdhotellet Atzaró har man hämtat inspiration från Asien och Afrika. Hit lockas gästerna av ljuvliga apelsinlundar, massage i något av de tillhörande templen och turiska bastubad. I den vackra restaurangen bjuds god mat och i den trendiga loungen kan man slappa till skön musik.

Ibiza är valmöjligheternas ö. Lyxhotell i stan och sköna resorter på landsbygden, coola nattklubbar och stillsam natur, en levande bondekultur vid sidan om celebriteternas jetsetliv. Tillsammans bidrar de alla till att skapa myten om den vita ön.

Ylva Jonsson, designer och dekoratör
Ylva kommer ursprungligen från Gävle. Under många år bodde hon i Stockholm, där hon drev en personlig butik på Södermalm. Periodvis har hon även bott i Indien och det var under en av sina resor där som hon träffade en grupp människor som precis startat en alternativ etnoklubb på Ibiza, Namaste Experience.
– Du ska inte bo i Stockholm, Ylva, utan på Ibiza, tyckte de.

Ylva tog dem på orden, stängde sin butik och gav sig i väg, litandes på sin magkänsla. Hon började första dagen på Ibiza med att sy kuddar till Namaste och gjorde under många år mycket av de karaktäristiska dekorationerna till klubben. Nu har hon bott drygt nio år på ön, hunnit med att ha restaurang, en liten butik i gamla stan och anordnat flera modevisningar. Hon säljer sina fantastiska Kailashklänningar, skapade med inspiration från sagor, indiska prinsessor och feer på konstnärsmarknaden Las Dalias och i sin och vännen Belindas butik i byn San Carlos.
– Vad jag älskar mest med Ibiza är att jag som egentligen är stadsmänniska kan sitta i mitt lilla hus mitt ute på vischan och ändå kan hela världen titta förbi på en fika. Det finns så mycket speciella människor här.

Klubb
”¬Namaste är mitt vardagsrum”, säger Ylva, som bor bara några hundra meter från Las Dalias där delar av marknaden på onsdagskvällar förvandlas till en fantasifull, mystisk paradisträdgård, dekorerad med stora färgglada blommor, indiska guldkuddar och skimrande tygfjärilar.”Särskilt barn brukar bli lyckliga av alla dekorationer. Och små gäster är precis lika välkomna som vuxna. Hit kan alla komma i början av kvällen, vuxna som barn, för att lyssna på levande etnomusik, se olika dansföreställningar med exempelvis Bollywooddansare, eldkonstnärer eller mer kända artister som Nina Hagen. Vid ettiden på natten börjar musiken pumpa och man kan dansa till sex på morgonen om man känner för det.”

Restaurang
”Sunset Ashram, på den otroligt vackra stranden Cala Conta, gör indisk mat mixad med andra matkulturer. Här kan man bland annat äta en fantastisk tali, en tallrik med olika sorters indiska smårätter. Restauranger bjuder ibland in dj:er, ofta kvinnliga, bland andra Mafaiza från London. Utbudet på Ibiza varierar från säsong till säsong. Det som gällde förra året har kanske inte samma kock sommaren efter. Man kan därför råka ut för både bra och dåliga överraskningar”, tipsar Ylva.

Shopping och upplevelser
”Ett måste är att bege sig till Calle de la Virgin i Ibiza stads gamla stadsdel. Här är alla små butiker öppna sent in på natten och efter tolvslaget kommer alla exhibitionister, transvestiter och partyfolket som klätt upp sig i olika extrema kreationer hit och det blir en enda spontant show. De stora klubbarna anordnar ofta fantastiska kostymparader här.”

Bar
”På Teatro Pereyra, Ibizas första teater som byggdes 1898, kan man i dag lyssna på livemusik och ta en cocktail varje kväll året om i den gamla kolonialinspirerade byggnaden som fortfarande har en autentisk inredning.”

Strand
”Min strand är hemlig! Men på Aguas Blancas är det fint och där finns också ett schyst hotell precis intill havet, Hostal Sa Plana, som är prisvärt.”

Juan Mari Mari, bar- och restaurangägare
Juan, även kallad Juanito, är född och uppvuxen på Ibiza och hans familj har bott här sedan generationer, vilket gör att han är en helt äkta ”ibicenco”. Juans pappa Toni öppnade baren Toni Curreu 1974 och gjorde köket till en skola för sina sju barn.
– Alla mina syskon försvann listigt nog för att öppna egna ställen när de väl lärt sig laga mat, berättar Juanito, men eftersom jag är yngst blev jag kvar, skrattar han.

Restaurangen är som ett hem för honom och han är ibland något av en terapeut åt sina gäster. Hit kommer både byggarbetare, klubbmänniskor, övervintrade hippies och racelegenden Niki Lauda för att prata och ta sig en drink hos Juanito. Inredningen på Bar Toni Curreu är absolut inget märkvärdigt, hit kommer man för den genuina hjärtliga stämningen och för att uppleva en autentisk spansk barkultur. Maten är vällagad med mycket hjärta: friterad fisk, räkor i chili- och vitlöksmarinad eller någon av Juanitos välfyllda boccadillos är några av husets specialiteter och vinerna är oftast av bättre kvalitet än på många av de finare restaurangerna.

Plats
”Jag tycker att folk borde uppleva Ibiza mer på ett riktigt sätt och fly sina turisthotell. Det finns massor av stränder, men passa på att uppleva Ibizas inre natur också. Ta en tur upp på de snirkliga vägarna på Morna Valley’s berg i stället för att bara sola! Cykel, jeep, till fots, eller varför inte hyra en häst? Tar du dig högst upp ser du hela ön och om det är fint väder ända bort till Mallorca. Gudomligt!”

Restaurang
”Själv åker jag gärna till San Antonio för att äta fisk på Can Pujol, allt är fenomenalt gott. Öns garanterat bästa kött finns på min grannrestaurang Cas Pages, men det är inget för vegetarianer!”

Butik
”Förr fanns det fullt av små lanthandlar och gårdsbutiker runt om på landsbygden, nu har de mesta tyvärr tvingats stänga. På Toni Can Mariano utanför Aguas Blancas kan du fortfarande handla som förr i tiden.”

By
”De små autentiska byarna håller också på att försvinna, eller rättare sagt förväxa sig. Men åk till San Matteo och San Agustin, två små byar där det inte finns mer än en bar, en kyrka och ett par hus. Och en massa lugn …”

Tanya Angela Hartmann, driver yachtföretaget Sealine Ibiza
Tanya Angela, från Tyskland, kom till Ibiza 1996 med sin lilla dotter för att jobba som guide för jeepsafaris.Hon har dessutom drivit restaurangen the Milestones ett par år och arbetar nu med yachtföretaget Sealine som hyr ut och säljer båtar på Ibiza.
– Jag tyckte att Ibiza var en väldigt bra ö med en öppen atmosfär. En perfekt plats för barn att växa upp på. Här kan man ta med sig barnen ut på de flesta ställen, exempelvis på min före detta restaurang som numera heter Sansara. Varje söndag är det familjedag där, barnen kan springa omkring utomhus och leka och det är en skön bohemisk känsla.

Vackraste bilvägen
”Åk från San Miguel till Santa Ines och njut av landsbygden, speciellt vackert är det i januari när mandelträden blommar.”

Radiokanal
”Global Radio 97.6, bästa musiken spelade av öns bästa dj:er.”

Stränder och vikar
”Cala Jondal och Cala Boix, den sistnämnda är känd för sin svarta sand.”

Restaurang
”Cardamom Club, modern indisk restaurang inhyst i en flera hundra år gammal finca i Santa Eulalia. Härlig stämning och trevlig personal. Öppet både för lunch och middag, och man kan ta med sig barn utan problem. Det går också bra att bara hänga i baren för ett glas vin och några samosas och småprata med ägaren Craig. Håll annars utkik efter färsk fisk på de spanska restaurangerna, Dorada al Sal, saltbakad guldbraxen, och grillade sardiner är mina favoriter.”

Relax
”Fenicia Spa på Hotel Thalasso, som också är ett fantastiskt hotell att bo på om man vill slå på stort. Annars går det bra att bara spendera några timmar inne på relaxavdelningen, basta, ta en behandling eller bara besöka hotellet för en drink i hotellbaren. Det lilla familjeägda hotellet Can Talaias är också en liten pärla med bara ett fåtal rum. Du bor mitt ute på landet med hästar och växthus omkring hörnet.”

Utflykt
”Chartra en båt, med eller utan skeppare och åk till den lilla obebodda ön Es Palmador, precis utanför Formentera. Turkost hav och vit sand!”

David Fernandez Latorre, läderdesigner från Barcelona
David kom redan som barn till Ibiza på semester tillsammans med sina föräldrar. 1995 började han stanna längre perioder och till sist följde han sitt hjärta och bosatte sig på ön för gott. I dag arbetar David på heltid som läderdesigner i sin egen ateljé. Han använder sig av gamla traditionella hantverksmetoder när han tillverkar väskor, necessärer och skärp men blandar även in mer moderna influenser i sin design.
– Jag kom till Ibiza för att jag älskar öns speciella atmosfär, det är ett eget litet miniuniversum med människor från hela världen och det finns inga fördomar.

Davids läderdesign säljs bland annat i läderbutiken Te Cuero, i byn Santa Getrudis och i Sandal Shop, i Ibiza stads gamla stadsdel.

Plats
”Stranden Las Salinas på vintern och Cala Conta, utanför San Josep, på sommaren. Den sistnämnda är för mig världens vackraste plats att uppleva solnedgången på.”

Restaurang
”Charmiga La Paloma, San Lorenzo. Här kan man äta middag med influenser både från Italien och Israel. På morgonen kan man svänga in på restaurangens kafé och bageri, dricka en chailatte och äta ekologiska bakverk och grillad foccacia med humus i trädgården. På måndagskvällar är restaurangen stängd, men då omvandlas i stället uteserveringen till en biograf och det visas independentfilm från världens alla hörn. Jag går även ofta till den lokala lilla restaurangen Es Galliner i San Josep. Här kan man sitta bredvid både miljonärer och byggarbetare och ibland blir man överraskad av en spontan livekonsert som anordnas av den karismatiske ägaren.”

Shopping
”Jag gillar butikerna EZK8, som säljer skatemode i källaren på Calle Aragón 21 och på Avenida España 9.”

Folkliv
”Marknaderna Las Dalias i San Carlos och Hippodrome loppmarknad i San Jordi är bra på lördagar. Torget Plaza del Parque, Ibiza stad, är perfekt för att ta en drink eller kaffe och för att titta på stans alla personligheter.”

Fest
”Mest speciellt på Ibiza är de lokala små utomhusfesterna som anordnas i byarna. En höjdare är flower power-festen som anordnas på grannön Formentera varje år i slutet av juni.”

Adresser
Atzaro Agroturismo
Adress: Carretera Sant Joan km 15
Tel. +34-971-33 88 38
www.atzaro.com

Bambuddha Grove
Adress: Carretera San Juan km 8

Butik Belinda’s
Adress: Residencial Peralta, Local 4 A, San Carlos

Hotel Can Curreu
Adress: San Carlos km 12
Tel. +34-971-33 52 80
www.cancurreu.com

Restaurang Can Pujols
Adress: Badia de Sant Antoni, San Antonio
Tel. +34-971-34 14 07

Hotel Can Talaias
Tel. +34-971-32 57 42
www.hotelcantalaias.com

Restaurang Cardamom Club
Adress: ovanför matmarknaden i Santa Eulalia
Tel. +34-971-32 00 17

Restaurang Cas Pagés
Adress: Carretera Santa Eulalia/San Carlos km 10

Insotel Fenicia Prestige Hotel Thalasso Spa
Adress: Santa Eulalia
www.insotel.com

Restaurang La Paloma
Adress: San Lorenzo
Tel. +34-971-32 55 43

Marknaden Las Dalias
Adress: Carretera San Carlos km 12

Sandal Shop
Adress: Plaza de Vila 2, D’alt Vila

Bar & Magic Garden Sansara
Adress: Carretera Santa Eularia/San Carlos km 9.3

Santa Eulalia Yachting
Adress: Santa Eulalias båthamn
www.staeulalia-yachting.com

Hostal Sa Plana
Adress: Aguas Blancas
Tel. +34-971-33 55 51
www.ibiza-hotels.com/saplana

The Rock Bar
Adress: Calle Cipriano Garijo, Ibiza stad

Te Cuero
Adress: Plaza Santa Gertrudis, Santa Gertrudis

Bar Toni Curreu
Adress: Carretera Santa Eulalia/San Carlos

Resa till Ibiza
I år har resebolaget Apollo Ibiza som nyhet i charterutbudet från maj till början av september. (www.apollo.se) Det går också att flyga reguljärt till Barcelona med exempelvis SAS eller lågprisbolaget Sterling och byta till inrikesflyg. Spanair flyger även till Ibiza från Arlanda via Madrid och Barcelona under delar av året.

(RES Nr 5 2008)

14159 Gräv guld i USA Gamarna svävar lågt i luften över Highway 49. Vi befinner oss i Kalifornien, öster om Sacramento, på den legendariska vägen som byggdes genom vildmarken av lycksökarna under den första guldrushen 1854. Highway 49 sträcker sig från Chinese Camp i söder till Grass Valley i norr. Förvånande lite har förändrats på hundrafemtio år. Städerna är små och har ofta förfallna, kulissliknande byggnader. Guldfeber genomsyrar fortfarande (än en gång) allt och alla, från namn på restauranger och företag till grävarutrustningen i järnaffärerna och snacket på barerna. Kalifornien USA 59 241 650 2008-10-16 08:55:34 usa/kalifornien/grav-guld-i-usa index.php?option=com_content&catid=650&id=14159&task=view&view=article Gamarna svävar lågt i luften över Highway 49. Vi befinner oss i Kalifornien, öster om Sacramento, på den legendariska vägen som byggdes genom vildmarken av lycksökarna under den första guldrushen 1854. Highway 49 sträcker sig från Chinese Camp i söder till Grass Valley i norr. Förvånande lite har förändrats på hundrafemtio år. Städerna är små och har ofta förfallna, kulissliknande byggnader. Guldfeber genomsyrar fortfarande (än en gång) allt och alla, från namn på restauranger och företag till grävarutrustningen i järnaffärerna och snacket på barerna.

Det är det skenande guldpriset som nästan har fördubblats de senaste två åren som har fått området att leva upp på nytt. I dag kostar guld cirka 5 000 kronor per ounce (som är det vanligaste viktmåttet), alltså kring 178 000 kronor för ett kilo. Detta lockar givetvis både proffs, amatörer och sorgfria turister att söka lyckan i städer som Coloma, Sutter Creek, Sonora och Jamestown.

Sutter Creek Gold Mine ligger på en liten avtagsväg utanför staden. Guldgruvan såldes tidigare i år för att nystarta guldproduktionen och man hoppas kunna slå mynt av det gynnsamma prisläget. Men gruvan kommer att förbli öppen för allmänheten även när utvinningen sätter i gång. De guidade turerna ner i schaktet är som fysisk resa tillbaka till vilda västern.

Men det är i Jamestown som man kan sätta sina guldfingrar på prov på riktigt. Gold Fever Prospecting är en excentrisk familjedriven affär där man för en billig avgift kan få vaska guld i familjens privatägda vattenled. Att området verkligen har stora mängder guld blir uppenbart eftersom endast ett fåtal går hem utan några glittrande flagor i fickan. Affären har även guider som för 5 000 kronor kan släppa av mer erfarna guldgrävare mitt i vildmarken med helikopter.

Ett bra tips till den som vill söka lyckan: tänk på att konceptet ”allemansrätt” ännu har en lång väg att vandra i USA. Så, inte minst för din egen skull, respektera alla skyltar om ”No trespassing” och ”Private property”.

Boende
American Exchange Hotel
Mitt på den cirka två hundra meter långa huvudgatan, Main Street, i Sutter Creek ligger American Exchange Hotel. Hotellet har renoverats sedan det byggdes 1854, men det är lite som har förändrats. Tjugofem rum finns samt en vacker veranda.
Pris: dubbelrum från 500 kronor per natt
www.americanexchangehotel.com

Coloma
Coloma är beläget högt uppe i bergen och likt ett utomhusmuseum ligger där utspridda originalbyggnader från guldrushen. Här kan man bo mellan berg och fors på campingplatsen för 190 kronor per natt. En populär aktivitet mellan guldsökandet är att ge sig ut på raftingexpeditioner på upp till tre dagar.

Hyra bil
Att resa genom USA:s guldrikaste stat kräver bil vilket fortfarande är billigt att hyra jämfört med Europa. Räkna med 2 200 kronor för en vecka, du kan hyra på Sacramentos flygplats.

Länkar
www.historichwy49.com
www.suttercreek.org
www.coloma.com
www.goldfeverprospecting.com

14160 Det ultimata hotellet Tiden är sedan länge förbi då hotellen bara var en plats att sova på.Numera erbjuder charterarrangörer hotell där man kan träna, shoppa,jobba, sova, äta, festa, sola, bada och få spabehandlingar. Paris Frankrike 20 85 346 2008-10-16 09:03:23 frankrike/paris/det-ultimata-hotellet index.php?option=com_content&catid=346&id=14160&task=view&view=article Tiden är sedan länge förbi då hotellen bara var en plats att sova på.Numera erbjuder charterarrangörer hotell där man kan träna, shoppa,jobba, sova, äta, festa, sola, bada och få spabehandlingar.

Text: Petra Engström

För de resenärer som vill ha ut något mer av semestern, som vill jaga det annorlunda, är det kanske därför en helt ny hotelltrend vi ser ovanpå museet Palais de Tokyo i Paris. Likt en uppflugen husvagn stoltserar sedan i höstas det turnerande designhotellet/konstprojektet Hotel Everland på taket av trettiotalsbyggnaden som hyser samtida konst.

Men inredningen är allt annat än husvagnsmässig och Everland är compact livning i sin ljuvaste form. I rummet ryms en stor säng, ett fullt utrustat badrum samt en skön lounge med välfylld minibar. Inredningen är en flirt med sextiotalets böljande former och klara färger och här finns tidstypiska element som vinylspelare med tillhörande skivsamling. Frukost serveras i sängen, med fri sikt över Paris och Eiffeltornet.

Hotell Everland är ett tillfälligt luxuöst boende, på en exklusiv plats med den ultimata utsikten. Och den ständigt fullbokade gästlistan visar på att behovet av den typen av speciella hotell ökar. Det räcker inte längre med att sova i kistor på hotell Propeller Island i Berlin, trängas i en sovkub i Japan, rekreera på en ekolodge i Afrika eller frysa på ishotellet i Jukkasjärvi. Det kan flera göra. Här bor du själv med endast himlen som granne.

Att kunna säga att man tillhör den exklusiva skara hotellmaniker som bott på världens kanske första och hittills enda hotell på turné är drivande. Jakten på att vara unik lika så. I slutet av 2008 rullar hotellet vidare. Håll utkik efter nästa anhalt.

Adress: Palais de Tokyo, 13 Avenue du Président Wilson, Paris
Pris: Från 333 euro/natt
Bokning: sker endast på webben och kan göras max sextio dagar i förväg, och endast för en övernattning per gäst och år.
www.everland.ch

14161 Penélope Cruz restaurangtips Hej Penelope, vilken restaurang går du till för en härlig middag när du är hemma i Madrid?
– Min favoritrestaurang i Madrid är Casa Lucio. De serverar fantastiskspansk katalansk mat. Jag kan inte tänka mig att någon som äter därinte blir nöjd. Jag går dit så ofta jag kan. Madrid Spanien 48 208 549 2008-10-16 09:06:48 spanien/madrid/penelope-cruz-restaurangtips index.php?option=com_content&catid=549&id=14161&task=view&view=article Hej Penelope, vilken restaurang går du till för en härlig middag när du är hemma i Madrid?
– Min favoritrestaurang i Madrid är Casa Lucio. De serverar fantastiskspansk katalansk mat. Jag kan inte tänka mig att någon som äter därinte blir nöjd. Jag går dit så ofta jag kan.Penelope Cruz syns närmast i Woody Allens kommande film Vicky Cristina Barcelona som har svensk premiär den 24 december.

Casa Lucio
Adress: Cave Baja 35, Madrid
Tel. +34-91-365 82 17
www.casalucio.es 14162 Hitta rätt spa på Irland En enkel men briljant och underbart funktionell idé är nya sajten www.spa-irland.com. Här har man samlat fyrtio spa-anläggningar på Irland, från mindre ochokända till jättar som Ritz Carlton. Du kan boka och hittaspecialerbjudanden. Sök på spatyp, namn och region. Cork Irland 25 108 388 2008-10-16 09:19:08 irland/cork/hitta-ratt-spa-pa-irland index.php?option=com_content&catid=388&id=14162&task=view&view=article En enkel men briljant och underbart funktionell idé är nya sajten www.spa-irland.com. Här har man samlat fyrtio spa-anläggningar på Irland, från mindre ochokända till jättar som Ritz Carlton. Du kan boka och hittaspecialerbjudanden. Sök på spatyp, namn och region. 14163 Natalie Portmans Paris Hej, Natalie. Vilka är dina favoritbutiker när du ska shoppa kläder?
– Jag älskar mode. Jag älskar att gå och köpa kläder – om man är pådåligt humör kan det göra att man helt ändrar sinnesstämning. Jagtycker om att vara i Paris och när jag är där handlar jag på Lanvin,Isabel Marant och Free P Star. Free P Star är lysande om man är uteefter vintagekläder. Paris Frankrike 20 85 346 2008-10-16 09:25:07 frankrike/paris/natalie-portmans-paris index.php?option=com_content&catid=346&id=14163&task=view&view=article Hej, Natalie. Vilka är dina favoritbutiker när du ska shoppa kläder?
– Jag älskar mode. Jag älskar att gå och köpa kläder – om man är pådåligt humör kan det göra att man helt ändrar sinnesstämning. Jagtycker om att vara i Paris och när jag är där handlar jag på Lanvin,Isabel Marant och Free P Star. Free P Star är lysande om man är uteefter vintagekläder.Lanvin
Adress: 22, Rue Faubourg Saint Honoré, Paris
Tel. +33-1-447 133 33
www.lanvin.com

Isabel Marant
Adress: 16 rue Charonne, Paris
Tel. +33-1-492 971 55
www.isabelmarant.tm.fr

Free P Star
Adress: 8 rue Sainte-Croix de la Bretonnerie
Tel. +33-1-427 603 72

14164 Yunnan Kina - vid drakens fot

Vi sökte ett Kina långt ifrån skyskraporna. OS-hysteri och ekonomiska under. Vi hittade den magiska trästaden Lijiang. Här i provinsen Yunnan, vid foten av Jadedrakens berg, möter ett Kina som det var förr.

 

Yunnan Kina 32 123 435 2008-10-16 09:36:38 kina/yunnan/yunnan-kina-vid-drakens-fot index.php?option=com_content&catid=435&id=14164&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/resmal/kina/yunnan-vid_drakens_fot_JLin...

Vi sökte ett Kina långt ifrån skyskraporna. OS-hysteri och ekonomiska under. Vi hittade den magiska trästaden Lijiang. Här i provinsen Yunnan, vid foten av Jadedrakens berg, möter ett Kina som det var förr.

 

Foto: Johan Lindskog

 

Första stoppet i världens snabbast växande ekonomi och den kontroversiella OS-värden Kina, är en mellanlandning i Kunming –Yunnanprovinsens huvudstad. Här finns allt det vi försöker fly. Det moderna Kinas framgångsrika kaos.

Flygplatsen är ett kompakt folkmyller och ljudnivån kräver öronproppar även för mig som alltid har högsta volymen på både tv och radio. Kommersen blomstrar i avgångshallen som ett glittrande alternativt apotek med ett oändligt utbud av burkar, piller, blad, gröna teer, färska liljor, ginseng, spirulina, Coca-Cola och Kentucky Fried Chicken. Stolta föräldrar med sina små i famnen, mobilutrustade affärsmän, rödklädda munkar och småväxta pensionärer. Alla talar kinesiska. Ur högtalarna rinner ramsor på mandarin. Vi tar oss igenom den förbluffande effektiva säkerhetskontrollen och bordar snart ett plan till Lijiang – staden där tiden stått stilla.

Från planet blickar vi över de vita bergstopparna som envist borrar sig genom de massiva molnen. Vi cirklar envist över tjockan. Lite för länge. Något har hänt.

Flygvärdinnan talar upphetsat och genom China Easterns flygplan går en våg av besvikna läten. Undrande stirrar jag på mannen bredvid mig som engagerat petar sig i näsan. Han svarar på kinesiska som om jag borde begripa. Flygvärdinnan mumlar något om vädret.

Plötsligt ser jag planet tvärvända och tjugo minuter senare har vi äntligen landat. På fel flygplats. Dimman och det kompakta molntäcket tvingade oss tillbaka till Kunming. Inget man längtar efter på sista sträckan efter tjugo timmars resa via Bangkok. Kineserna tar det med ro. Detta är inget ovanligt i Lijang som ligger tvåtusen femhundra meter över havsytan. Vädret på den här höjden gör det ofta omöjligt att landa.

Ett par timmar senare, och när alla kineser ombord blivit bästisar, försöker vi igen. Denna gång skingrar sig molnen alldeles lagom till vår ankomst och vi lyckas landa. Den gamla staden uppenbarar sig utanför taxifönstret som en synvilla smyckad med röda lyktor som klättrar längs bergsluttningen.

Här, mitt i det magiska Yunnan, omringad av snöklädda bergstoppar ligger den kullerstensklädda staden där Lijangfloden ringlar sig fram under trehundrafemtio broar och breder ut sig i ett oändligt blodomlopp av kanaler.

Staden brukar kallas Kinas Venedig. De vackra, välbevarade husen med snidade dörrar, fönster och inskriptioner byggda enligt de olika minoritetskulturernas arkitektur är en sevärdhet i världsklass. Lijang placerade sig på Unescos världsarvlista 1997, sannerligen en välförtjänt utnämning.

Vi åker genom stadens utkant mot hotellet som ligger 25 kronor med taxi därifrån. Mitt i den förtrollande naturen, som tagen ur Ang Lees mästerverk Crouching tiger hidden dragon, ligger det smått sagolika Hotel Banyan Tree Lijang. Förbi en kinesisk damm med karpar, en enorm pagod och röda lyktor dinglande i bambuträden leds vi till en egen villa med utsikt över Jadedrakens berg. En vass snöklädd topp som lyser intensivt röd i solnedgången.

Hela hotellet har hämtat sin design från naxifolket, Kinas minsta och Yunnans största minoritet. Det är en välavvägd formgivning av tradition och nutid, sten och trä i skön förening som skapar en rustik lyx. Svängda kinesiska tak, glasväggar mot bambuträdgården åt ena hållet och bergen åt det andra, ett enormt badkar i svart sten, en egen gård med pool och alla moderna bekvämligheter diskret närvarande. Natten och den höga höjdens torra kyla sänker sig utanför och sängen möter våra reströtta kroppar med manglade lakan och tjocka bolster.

Hungriga vaknar vi av den skarpa solen som letar sig in mellan sidengardinerna. Vi hoppar över frukosten på hotellet, ivriga att ta oss an staden Lijiang. Ett misstag, visar det sig när vi hamnar på en av de många små restaurangerna i staden. Det är inte direkt filmjölk och limpsmörgås på menyn. Det kinesiska köket är svårt. Jag som är van vid både slappa lammhjärnor och fasta fårtestiklar ser ut som en seriefigur när min kycklingsoppa kommer in på Mama Fu’s.
– Vad är detta? frågar jag servitrisen som svarar med en axelryckning:
– Black chicken.

Jag stirrar stumt ner i min soppa. Gråsvart, dallrigt nyvaxat skinn som fått gåshud, med en och annan fjäder, för trettio kronor. Den styckade svarta hönan simmar omkring i den oljiga buljongen och en azalea som mest smakar hö. Till detta dricker jag teet pu-erh som sägs vara bra för halsen för 5 kronor. Kycklingsoppan får mig att påbörja mitt livs första bantningskur. Jag lämnar den knappt smakad och köper ett granatäpple. Magsjuka är det sista man vill drabbas av i en stad där de offentliga toaletterna visserligen är talrika men där man betalar en avgift för att få nyttja ett stinkande bås med fläckade väggar och hala golv. På de mer lyxiga varianterna är det inte renare men en liten tv-skärm är monterad i hukhöjd för den som önskar se en snutt kinesisk såpa under sittningen. Det är dock den enda såpa som kommer i närheten av de här toaletterna.

Allt som har med mat, matsmältning och den oundvikliga följden därav är en kulturchock i den här delen av Kina. Vissa hyllar den kinesiska mattraditionen, som inte är en utan många. De olika provinserna domineras av olika smaker. Södra och sydvästra Kina där vi befinner oss nu har alltid tillhört Kinas fattigare delar och det är förmodligen just därför man är djärvare när det gäller råvaror. Här äts både små och stora hundar, bambularver, maskar, jakar, grävlingar, råttor. Vi hör talas om delikatessen ”de tre skriken” – ett långt gånget råttfoster som skriker till när man hugger den med pinnarna, sedan sätter tänderna i det. Sista skriket levereras när fostret är halvvägs ner i halsen.

Om den fasta födan kräver sin icke kräsmagade konsument så är den flytande desto tacksammare. Yunnan är känt för sitt utsökta te och hela staden myllrar av tehus. Här är te högkultur, alltid serverad med stolthet och en liten ceremoni.

De dyrbara bladen sköljs med perfekt tempererat vatten, första slatten offras till lyckogrodorna. Drycken intas i små genomskinliga glas. Det sörplas, smaskas, luktas. De tusentals tesorterna sägs ha olika helande och läkande egenskaper. Jasminteet blir snabbt min favorit. Små jasminknoppar som blommar ut i det heta vattnet. Blomteerna är många men den riktiga delikatessen är det svarta lagrade teet. De riktigt dyrbara teerna är kärvare i smaken, doftar jord, mull och spilta. De säljs som pressade kakor med tillverkarens sigill. De dyraste får även välbärgade turister att gräva djupt i plånboken.

Vi går in i en tebod där två kinesiska kvinnor sitter på huk vid ett tebord och väntar på värdinnans vana händer som förbereder teet. Kvinnorna visar sig vara mor och dotter. Båda bär rött läppstift och vackra kläder. Välbärgade kinesiskor på semester från Chengdou. Även för kineser är Lijiang en upplevelse och populär semesterort.

Dottern som heter Qi Qi, förklarar på sin skrala engelska att hon ska studera i Europa. Hon vill gärna bjuda oss på en smakresa i teinets tecken och vi sitter en stund och sörplar guidade genom de olika smakerna av våra nya vänner. Innan vi tackar på mandarin med ett xie xie får vi en present av dottern. En fin förpackning med svart te i kakform.
– For you like China and enjoy your stay. Come back.

Från vårt panoramafönster på hotellet har vi stirrat länge nog på den sceniska utsikten toppad av Jadedrakens snöklädda berg. Vi beslutar oss för att bestiga, nåja, besöka berget. Bara namnet lockar. I Kina ser man drakar i det mesta. Det är dragon pool, dragon mountain, dragon ditten, dragon datten. I bilen väntar vår ständigt skrattande guide William, som egentligen heter något krångligt kinesiskt men som precis som alla andra skaffar sig ett engelskt namn för att underlätta för gästerna. Varje gång den förtjusande William öppnar munnen attackeras vi av en odör som vi inte riktigt kan härleda. Till slut har William vänligheten att förklara att han ätit ruttna bönor till frukost.
– It’s healthy for the stomach but stinks, säger han utan förskönande omskrivningar.
Det är ingen underdrift.

Väl framme vid uppsamlingsplatsen för bergsbesökarna möts vi av en Röda armén-liknande massa kineser. Alla bär likadana långa röda täckjackor, inhalerar flitigt ur sina syrgastuber och poserar för varandras kameror. Männen kedjeröker, kvinnorna fnittrar. Vi hyr var sin röd täckjacka för 30 kronor styck och väntar på vår tur att ta linbanan upp. Jag börjar prata med ung kille vars namn består av en enda hård konsonant. Han har varit guide. Vi talar om allt från hans internetvanor till tv-tittandet.
– CCTV är den centrala kinesiska kanalen, partiets egen megafon, som emellanåt visar amerikanska filmer. Som guide blir man tillsagd att säga det som sägs i den kanalen. Det är inte många sanningar som kommer fram där, säger vår vän.
– Det finns däremot en ny kanal som heter Fenix TV och där vågar de vara kritiska och berätta om skandaler och korruption.

Vad jag än frågar vår guide William svarar han med ett inarbetat mantra: ”Simple but happy”. Vi lever ett enkelt men glatt liv. Min nya bekantskap däremot drar sig inte för att berätta om en vän som förlorade jobbet av dem simpla anledningen att han sa till några amerikanska turister att han gillar Dalai lama. Inte Panchen lama, den religiöse ledare för Tibet som kineserna tillsatt. Den stackarens sympati trycktes i en amerikansk tidning som någon kinesisk politruk spårade och sedan var det farväl till jobbet.

När jag frågar William om Dalai lama svarar han att bussen väntar på oss. Vi sätter oss slutligen i glasbåset i linbanan och åker rätt upp mot de snöklädda bergstopparna i molnen. Utsikten är bedårande. Linbanans rep knarrar över stupet, dimman glider över floden, molnen lägger sig som en gardin över glaciärerna. Jag andas med möda. Några doser ur syrgastuben dämpar andhämtningen. Äntligen på toppen ser vi ingenting. Dimman ligger kompakt över det höga Kina. Här på toppen av Yunnan känns det moderna Kina, rubrikernas Kina, OS-hysterins och de ekonomiska undrens Kina, oändligt avlägset.

FAKTA

DIT
Den centrala punkten i Yunnan är Kunming härifrån utgår flyg med China Eastern till Lijiang. Till Kunming kommer man lättast via Bangkok men det går förstås även att flyga via Peking eller alla andra stora kinesiska städer.

NÄR
Lijiang kan besökas året runt men perioden november till april är soligare och torrare, men också kallare.

ÄTA
Hela staden kryllar av små restauranger med oändliga menyer toppade med mer eller mindre bisarra rätter. Bästa tipset är att gå runt, titta och prova sig fram. Maten är billig. En restaurang som sticker ut är Hua Hua Shen Restaurant som specialiserat sig på Naxi folkets matkultur.
Adress: Fuhui Road, New District.

BO
Banyan Tree Lijiang
Ett sagolikt hotell i lyxklass. En kvarts resa utanför gamla staden. Här får du egen villa med trädgård, vissa med en rejäl pool. Mycket privat. Service på topp och ett prisbelönt spa. En upplevelse i sig.
Tel: +86 888 533 1111
Pris: Från ca 4000 kr till 8000 kr per villa.
Webb: http://www.banyantree.com/en/lijiang/index.html

Lijiang Jian Nan Chun Courtyard
Centralt i gamla stan ligger detta charmiga hotell i traditionell stil. Stor variation på rummen, och priserna, man får vad man betalar för. Vacker innergård. Hyfsad restaurant.
Adress: 8 Guanyi Street, Dayan Town.
Tel: +86-888-5102 222
Pris: Från ca 400 kr till 1300 kr.
Webb: www.travelchinaguide.com/cityguides/lijiang.htm

Lijiang Wangfu Hotel
Enklare hotell i utkanten av gamla stan. Prisvärt och trevligt i kinesisk stil med en liten innergård.
Adress: 9 Yigu Ziang, Nanmen Street.
Tel: +86-888-5189 666
Pris: Från ca 350 kr, dubbelrum, till 1000 kronor för en prisvärd svit.
Webb: www.travelchinaguide.com/cityguides/lijiang.htm
 

14165 Warszawa siktar mot toppen Polens huvudstad skriker av framtidstro och är en unik mix av klassisk elegans och folkligt livsnjuteri. Uppkäftiga skyskrapor, spektakulära shoppingcentrum och designade cocktailbarer blåser just nu bort det sista öststatdammet. Warszawa Polen 41 181 505 2008-10-28 10:16:13 polen/warszawa/warszawa-siktar-mot-toppen index.php?option=com_content&catid=505&id=14165&task=view&view=article Polens huvudstad skriker av framtidstro och är en unik mix av klassisk elegans och folkligt livsnjuteri. Uppkäftiga skyskrapor, spektakulära shoppingcentrum och designade cocktailbarer blåser just nu bort det sista öststatdammet.

Warszawa är Polens modernaste stad och de som bor här går i täten för utvecklingen från slumrande öststat till vitalt europeiskt finanscentrum. Karaktären är en unik mix av klassisk elegans och folkligt livsnjuteri – här shottas vodkan inte sällan i takt till toner av Chopin.

Det mesta av Warszawa bombades sönder under andra världskriget och förutom Gamla stan, som restaurerats till historiskt skick, är centrum en växande park av skinande skyskrapor. Även om ingen här glömmer den blodiga historien verkar de flesta fokusera på att njuta av nuet. Det senaste folknöjet är shopping och krogbesök. Nya butiker, restauranger och barer poppar upp överallt hela tiden. Folk har frihet och pengar – och de vill ha mer av allt nu.

Samtidigt är det fortfarande riktigt billigt för oss svenskar i Warszawa. Att stan dessutom ligger nära, trafikeras av lågprisflyg och kryllar av stora hotell med bra weekendpriser gör att återvändarlusten infinner sig varje gång garderob och sminkväska behöver uppdateras.

Warsaw Marriott – suverän skybar
Med fem hundra rum, flera restauranger, barer, gym/spa och kasino i en fyrtiovåningsskrapa intill centralstationen är Mariott ett modernt affärshotell som även passar weekendresenärer med höga krav. Panoramabaren på översta våningen serverar hinkstora drinkar till levande stråkmusik och lockar även locals. Normalt öppnar baren 20.00, men i år planeras en renovering så bäst att kolla öppettider innan besöket.

Adress: Aleje Jarozolimskie 65–79
Tel. +48-22-630 63 06
Pris: dubbelrum på helger kostar från 1 200 kronor
www.marriott.com/wawpl


Zogoda Apartments – partyläge
Enkelt hotell med bra läge för sightseeing, shopping och nattliv. De större rummen med kök på de övre våningarna är värda ett par hundralappar extra på grund av utsikten mot skyskraporna.

Adress: Ulica Zgoda 6
Tel. +48-22-553 62 00
Pris: dubbelrum från 1 000 kronor
www.apartamenty-zgoda.pl


Castel Inn – granne med slottet
Litet personligt pensionat i en av de få byggnader i Gamla stan som stod kvar efter andra världskriget. Konstnärligt inredda dubbelrum med utsikt mot slottet kostar från 800 kronor.

Adress: Ulica Swietojanska 2
Tel. +48-22-425 01 00
www.castleinn.pl

Warsaw Rising Museum – gripande historia
Börja sightseeingen här för det går inte att greppa Warszawas mentalitet utan att känna till hur hälften av invånarna utplånades 1944 inklämda mellan tyska dödstrupper och sovjetiska ockupanter. Ett fantastiskt museum som använder den senaste tekniken för att skildra den gripande historien. Känslosamt på gränsen till tårar.

Adress: Ulica Grzybowska 79
Tel. +48-22-539 79 05
www.1944.pl

Praga – det trendiga alternativet
Gamla stan är nybyggd och känns lite som en filmkuliss, och centrum är Sovjetgrandiost och futuristiskt, så det är Praga på östra sidan floden Wisla som står för lokalcharmen. Praga är två delar ruffligt och en del hippt – det här är Warszawas framtida variant av New Yorks Meatpacking District eller Londons Hoxton. Gamla fabriker och lagerlokaler från förkrigstiden sprutmålade med kulhål rymmer nu en brokig mix av konstgallerier, svartklubbar och finkrogar. Vid gamla Stadion ligger Europas största loppmarknad som tvingas flytta snart eftersom fotbolls-EM 2012 ska spelas i området. Missa inte marknaden (brokigt folkliv varje förmiddag), trendkrogen Porto Praga (röd sammet, tegel och cocktails i en gammal kvarn) och Fabryka Trzciny (ungt, trendigt galleri med krog, klubbkvällar och liveframträdanden).

Porto Praga
Adress: Ulica Okrzei 23
Tel. +48-22-698 60 01
www.portopraga.pl

Fabryka Trzciny
Adress: Ulica Otwoka 14
Tel. +48-22-619 17 05 (till restaurangen)
www.fabrykatrzciny.pl

Palace of Culture and Sience – bäst utsikt
Byggnaden som alla här älskar att hata var en gåva från Stalin till Polen och representerar för många fortfarande förtryck. Ta hissen upp till trettionde våningen och njut av utsikten, enligt Warszawaborna stans bästa eftersom det är det enda stället man inte kan se själva palatset på. Kaféet i södra delen av bottenvåningen är en kulturupplevelse i sig, här långfikar ”individuellt klädda” som skriver poesi på servetter. Vanligast förekommande accessoarer: fiol och cello.
www.pkin.pl

Zlote Tarasy – glassig shopping
Det är framför allt tre stora shoppingcentrum som utmärker sig: Zlote Tarasy (guldläge vid centralstationen), Arkadia (stort, billigt) och Fashion House (Polens största modeoutlet). Zlote Tarasy är ultramodernt med foodcourt överst och supermarket i botten, däremellan ett par våningsplan butiker med många inhemska märken. Kvinnor bör inte missa Inglot, ett tjusigt men billigt polskt sminkmärke med egen butik och suverän service. I centrumet finns förutom kläder och skor även en vinbutik med bar och kliniken Botox-Express.
Arkadia norr om stan nås med spårvagn 16, 19 eller 33 från centralstationen. Äkta hardcoreshoppare tar sig söderut till Piaseczna till Polens största modeoutlet Fashion House som även har sportutrustning och heminredning.

www.zlotetarasy.pl
www.arkadia.com
www.fashionhouse.pl

Qchina Artystyczna – modern konst och mat
Polsk mat på modernt vis i ständigt föränderliga lokaler i slottet där även Moderna museet (www.csw.art.pl) huserar. Perfekt ställe för lunch, speciellt trevligt när det är så varmt att uteserveringen mot slottsparken är öppen. Boka bord långt i förväg. Och passa på att kolla in utställningarna efter maten.

Adress: Aleja Ujazdowski 6
Tel. +48-22-625 76 27
www.qchnia.pl

C.K. Oberza
Rustik pubrestaurang i flera våningar, känd för traditionell och billig mat, skummande ölsejdlar och hög stämning. Kvällstid går många större sällskap hit för att partaja, men det är också ett bra ställe för brunch. Testa lokala rätter som dumplings, friterad ost, gourmetkorv, blodpudding, panerad kotlett och anka med fruktsås. Extremt stora portioner.

Adress: Ulica Chmielna 28
Tel. +48-22-828 45 85
www.ckoberza.pl

Rynek Nowego Miasta – småstadskänsla
Gatan Ulica Freta som går mellan nordvästra delen av Gamla stan och torget Rynek Nowego Miasta är en av de mysigaste delarna av centrum med låga hus, småbutiker och charmiga krogar. Snygga Nomia vid torget serverar modernt, lokalt kök till bra priser. På Freta ligger också det pyttelilla Marie Curie-museet i huset där världens första kvinnliga Nobelpristagare bodde.

Nomia

Adress: Ulica Rynek Nowego Miasta 13/15
Tel. +48-22-831 43 79
www.nomia.pl

Nowy Swiat/Ulica Foksal – middag med barhopping
En livlig gatukorsning med butiker, kaféer, barer – bara att glida in där det verkar trevligt. Den asiatiska restaurangen Sense (testa tonfiskklubbor med wasabisorbet) är ett säkert ställe för spännande mat, smarriga cocktails och snygga människor. Även minimalistiskt inredda Papaya har ett bra asiatiskt kök.

Sense

Adress: Nowy Swiat 19
Tel. +48-22-826 65 70
www.sensecafe.com

Papaya

Adress: Ulica Foksal 16
Tel. +48-22-826 11 99
www.papaya.waw.pl

Nattliv – så vilt du vill
Snygga vinbarer, vilda pubar, eleganta diskotek och skumma svartklubbar – här finns allt. Men vilket ställe som gäller just nu ändras fort, så fråga din favoritbartender om aktuella tips. En bra runda kan börja med vinprovning i sofistikerade vinbaren KOM, fortsätta med cocktails på tjusiga Paparazzi och avslutas med shots – lokalfavoriten heter mad dog och innehåller vodka, hallonsyrup och tabasco – i jazzklubben Tygmonts rökiga källare.

KOM

Adress: Ulica Zielna 37
Tel. +48-22-338 63 53
komunikat.net

Paparazzi

Adress: Ulica Mazowiecka 12
Tel. +48-22-828 42 19
www.paparazzi.com.pl

Tygmont

Adress: Ulica Mazowiecka 6–8
Tel. +48-22-828 34 09

Resefakta
Flyg
Lågpris med Norwegian som tillåter fritt bagage på tjugo kilo incheckat plus femton kilo i kabinen, ett försäljningsargument svårt att motstå vid shoppingresor. Även om man måste vara på flygplatsen drygt två timmar före hemresa på grund av ständigt kaos vid incheckning på Etiudaterminalen. LOT kostar mer men har fler avgångar och bättre fungerande terminal.

Information
Här händer mycket nytt hela tiden så var beredd på att tips snabbt blir inaktuella. Uppdaterad information om vad som händer inom krog och kultur finns i till exempel Warszawa in your pocket.

www.inyourpocket.com
www.tourpol.com
www.warzawtour.pl

15118 mytrips toppbanners
Puff-modul Global 13 180 2008-11-19 16:44:14 global/puff-modul/mytrips-toppbanners index.php?option=com_content&catid=180&id=15118&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/mytrip/start/mytrip.jpg PRYL Grungesköna Ace Hotel har gått ihop med japanska Number Nine och märkets designer Takahiro Miyashita för att skapa en kollektion som funkar lika bra i hotellsängen som hemma.

De älgmönstrade prylarna finns till försäljning i hotellets receptioneller i Number Nines butiker i New York och Tokyo. Kudden kostar 700kronor och filten 1 500 kronor. Mer info finns på www.acehotel.com och www.numberniners.com.

 

15354 Mitt res medlemsbild Mitt res medlemsbilden Global 13 185 2008-12-10 22:27:07 global/mitt-res-medlemsbilden/mitt-res-medlemsbild index.php?option=com_content&catid=185&id=15354&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/mittres/mittres.jpg Konst Allkonstnären Evan Roths frustration över den långa väntan i flygplatsernas säkerhetskontroll födde fram det smårebelliska sprattet TSA Communication. Roth skär med laser ut meddelanden och tecken på en skiva rostfritt stål som han placerar i sitt handbagage, som sedan går genom säkerhetskontrollens röntgenmaskiner.

 

 

I kontrollmonitorn syns då budskapet klart och tydligt – och döljer samtidigt allt annat som finns i väskan.
– Jag flyger ofta, och en del i projektet är att jag ska ha något att se fram emot när jag åker till flygplatsen. Men jag gör det inte bara för skojs skull. Jag hatar att tvingas spela en passiv roll i den cirkus som utgör dagens flygsäkerhet, och på detta sätt blir jag en aktiv deltagare, förklarar Roth.
Inom en snar framtid finns förhoppningsvis ett väskinlägg – med valfritt meddelande – att beställa på www.evan-roth.com. Där kan du också, via en länk, läsa TSA:s (Transportation Security Administration) utlåtande om projektet.

15355 Sju Thailändska öar KOH MuUKKoh Muuk ligger i Trangprovinsen och ön är känd för den mäktiga Smaragdgrottan där kan man ta sig in åttiometer med långsvansbåt och pannlampa när tidvattnet är lågt. I mörkretskymtas ett svagt ljus och grottan öppnar sig vid en fantastisk lagunmed vit sand, turkost vatten och dramatiska lodräta klippor. Runt hörnet från Smaragdgrottan hittar du Farang Beach – en hyfsadstrand med bungalower i olika prisk lasser. Här finns även några restauranger som serverar nygrillad färsk fisk varje kväll. Ön består mest av djungel, men det finns en stig som går mellan öns östra och västra sida. På västsidan ligger bland annat Sivalai Beach Resort somerbjuder smakfulla bungalower och leende personal. SÖK HOTELL

Koh Phayam Thailand 53 225 612 2008-12-11 12:53:54 thailand/koh-phayam/sju-thailandska-oar index.php?option=com_content&catid=612&id=15355&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/thai7.jpg KOH MuUKKoh Muuk ligger i Trangprovinsen och ön är känd för den mäktiga Smaragdgrottan där kan man ta sig in åttiometer med långsvansbåt och pannlampa när tidvattnet är lågt. I mörkretskymtas ett svagt ljus och grottan öppnar sig vid en fantastisk lagunmed vit sand, turkost vatten och dramatiska lodräta klippor. Runt hörnet från Smaragdgrottan hittar du Farang Beach – en hyfsadstrand med bungalower i olika prisk lasser. Här finns även några restauranger som serverar nygrillad färsk fisk varje kväll. Ön består mest av djungel, men det finns en stig som går mellan öns östra och västra sida. På västsidan ligger bland annat Sivalai Beach Resort somerbjuder smakfulla bungalower och leende personal. SÖK HOTELL


Så tar du dig dit
Båt från Kuan Thung Ku-piren utanför Trang går en gång om dagen.

Äta
Rubber Tree Bungalows vid Farang Beach serverar god färsk fisk och skaldjur till ett mycket bra pris.

Bo
Sivalai Beach Resort har ett mycket vackert läge och vit finkornig sand.KOH SUKORNKoh Sukorn ligger nära Thailands västkust och inte så långt från staden Trang. Det finns bara ett fåtal bilar på Koh Sukorn och ön är precis lagom stor för att hyra cykel och trampa runt längs kusten. Överallt kan du stanna till och bada vid helt folktomma stränder.

Gummiplantage, torra risfält och betande vattenbufflar skänker en mysig lantlig atmosfär och ön är även känd för sin trevliga stämning med små stillsamma muslimska byar där det är lätt att lära känna lokalbefolkningen. Kvällarna ägnas åt att äta god mat, prata eller läsa böcker.
Alla turister tar sig hit på egen hand och man undrar hur länge det dröjer innan charterarrangörerna upptäcker denna charmiga ö som man gärna återvänder till.

Så tar du dig dit
Ta lokalbåten som avgår från Tae Sae-piren utanför Trang till byn Ban Siammai Village på Koh Sukorns östra sida.

Äta
Sukorn Andaman Resort har lite enklare bungalower och god mat.
www.sukornandaman.com

Bo
Koh Sukorn Resort drivs av ett holländskt och thailändskt par med trevliga bungalower och en mycket vacker trädgård full av färgstarka blommor.
KOH TARUTAOLÄngst ner i södra Thailand mot gränsen till Malaysia ligger Koh Tarutao som tidigare var en fängelseö dit Thailands politiska fångar fördes. Ön är några mil lång och består av tät djungel, berg, några stränder och flera vattenfall. Numera är den skyddad nationalpark som drivs av de thailändska myndigheterna.

Redan i Pak Bara på fastlandet – där båtarna utgår ifrån – kan du boka in ditt boende. Ön har inga privata hotell utan boendet är begränsat till två stränder där man kan övernatta i trevliga bungalower eller hyra tält.

Stranden vid Ao Maloe ligger enormt vackert vid en bukt, här fanns tidigare en kokosplantage men nu är stranden nästan folktom så när som på en restaurang som håller bra kvalitet. Stigar går genom öns täta regnskog till små vattenfall där du kan bada i en sval pool mitt inne i djungeln eller besöka fängelseruinerna på öns östra sida. För dig som trivs med lugnet och som vill ha naturen tätt inpå knuten är Koh Tarutao ett givet alternativ.

Så tar du dig dit
Båtar går från Pak Bara-piren som ligger cirka 22 kilometer från Koh Tarutao.

Bo
Det finns bara nationalparksboende eller tält på Koh Tarutao.
www.dnp.go.th

KOH ADANGBÅten till Koh Tarutao fortsätter även till Koh Lipe eller Koh Adang. Den stannar utanför Koh Lipe där du får fortsatt skjuts av en långsvansbåt som kör dig till önskad ö. Är du sugen på party och många restauranger väljer du Koh Lipe men den som söker lugnet och det marina livet väljer i stället Koh Adang.

I det kristallklara vattnet på Koh Adang ser du flera meter rakt ner till den vita sandbotten och många resenärer kommer hit just för snorklingens skull.
Mindre båtar gör snorkelturer till bra korallrev runt ön men det finns även möjlighet att dyka.

Koh Adang tillhör Koh Tarutao nationalpark och har boende i antingen bungalower, enkla långhus eller tält som går att hyra om man inte har ett eget. Stranden är hyfsad men ganska smal och har ett utsatt läge när det blåser. En restaurang finns på ön. Öppettiderna är varierande och på menyn finns enkla thairätter, men maten är fräsch och god. Besökarna är en blandning av thailändska och utländska turister och många blir kvar här några veckor.

Så tar du dig dit
Båtar går från Pak Bara-piren som ligger cirka 22 kilometer från Koh Tarutao.

Bo
Det finns bara nationalparksboende eller tält på Koh Adang.
www.dnp.go.th

KOH JUMKoh Jum Är en av säsongens nya charterdestinationer och de långgrunda stränderna på öns västra sida passar utmärkt för barnfamiljer. Ön är långsmal och har en brun finkornig sandstrand som med sina tre kilometer lämpar sig perfekt för joggning eller promenader under de svala morgontimmarna. Här ligger också ett antal olika hotell och anläggningar med bungalowuthyrning. Koh Jums nord- och sydsida delas tydligt upp av berget Koh Pu, men det går att ta sig från beachsidan i väster till lokalbefolkningen i Baan Koh Pu på öns östra sida via en grusväg. Där finns även några affärer och en resebyrå.

Koh Jum är en av de lugnaste platserna i den thailändska övärlden och kvällarna avnjuts bäst med en god middag eller en drink på en liten bar längs stranden.

Så tar du dig hit
Båt från Krabi till Koh Lanta som stannar till vid Koh Jum (säg till att du vill hoppa av i förväg) efter cirka en och en halv timme.

Äta
Woodland Bungalows har den bästa maten på Koh Jum.
www.kohjumonline.com/woodlandlodge.html

Bo
Andaman Beach Resort ligger nära stranden och har färgglada bungalower i olika prisklasser.
www.kohjumonline.com/andamanbeach.html

KOH KOODKoh Kood Är Thailands fjärde största ö. Den ligger inte långt från Kambodja och nära populära Koh Chang som lockar många turister. Hittills är det främst thailändska resenärer som har hittat till Koh Kood, men i år blir den en av säsongens nya charteröar.

Ön består av en mängd små bukter med olika resorter och motorbåtarna släpper av folk direkt framför hotellen. Det är bäst att boka in ditt boende i förväg eftersom avstånden mellan hotellen är långa på grund av alla uddar.

Många hotell erbjuder gratis utlåning av kajaker och du kan paddla uppför floden som ringlar sig genom ön. Ett populärt utflyktsmål är vattenfallet Klong Chao vid slutet av floden där man kan svinga sig från rep ner i den naturliga poolen. Du kan även hyra moped och utforska ön som är täckt av tropisk regnskog och mangroveträd. Passa på att göra ett stopp i den lilla fiskebyn Ao Salad på nordsidan där fiskebåtarna kommer in med sin fångst som sen säljs till restaurangerna runt hela ön.

Så tar du dig dit
Från pirerna i Laem Ngob i närheten av staden Trat går det snabba motorbåtar till ön några gånger per dag vilket tar lite mer än en timme.

Äta
Från Captain Cook Resort kan man fiska direkt från klipporna och paddla kajak i närheten av stranden. Hotellet är snyggt designat med naturliga material och har fler thailändska besökare.
www.captainhookresort.com

Bo
Peter Pan Resort ligger mycket vackert på en udde med floden på ena sidan och stranden på den andra.
www.captainhookresort.com
KOH PHAYAMInte sÅ lÅngt från gränsen till Burma ligger Koh Phayam. Efter båtfärden från Ranong står rader av mopedtaxi beredda att ta turister till de olika stränderna på ön. För trots att Koh Phayam är relativt oxploaterad så håller turismen på att ta över cashewnötternas position som öns huvudnäring.

Vid den längsta stranden Ao Yai finns flera bungalower i olika prisklasser. Den bruna sanden är hårt packad och fungerar perfekt som promenadstråk eller joggingrunda på morgonen.

Den mindre stranden Aow Kaokwai har lugnt vatten genom sitt skyddade läge och ligger närmare öns folkliv. Här finns några restauranger, affärer och ett litet runt tempel fullt med buddhastatyer.
Det finns inga bilar och knappt några vägar på Koh Phayam (snarare ett par betongbanor som går genom ön), men det går att hyra moped om du vill ta dig runt.

Så tar du dig dit
Båtar till Koh Phayam går från piren vid Ranong.

Äta
Mr Gao Bungalow ligger på Aow Kaokwai-stranden och är känd för sin goda mat.
www.mr-gao-phayam.com

Bo
Saithong på Aow Kaokwai stranden drivs av ett rart par och har fina bungalower.

SÖK HOTELL I THAILAND

15371 Rankins Edinburgh

Edinburgh Skottland 47 204 533 2008-12-18 00:00:00 skottland/edinburgh/rankins-edinburgh index.php?option=com_content&catid=533&id=15371&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/dag3/ianrankin.jpg

Men böckerna, som gjort Rankin till en av Storbritanniens mest populäradeckarförfattare, handlar inte bara om Rebus. De handlar lika mycket omhans hemstad. 

– Edinburgh är en bra blandning av gammalt och nytt. Här finns massorav tradition och historia, men också en oerhört levande modern kultur,säger Ian Rankin som trots att han älskar sin stad, inte väjer för attberätta om dess många mörka sidor.

– Från början tyckte stadens politiker inte om det jag skrev. Sedanändrade de sig plötsligt. De insåg att det faktiskt var bra reklam förstaden, säger Rankin med ett skratt.

Vi sitter i baren som hör till en av de många små biograferna iEdinburghs centrum. Rankin bor i närheten och har tagit sig hit påcykel. Snart ska han gå och se dokumentärfilmen Terror´s Advocate medsin tonårsson Jack.

– Jack kan mycket mer om film än jag. Han utbildar mig i film, jaghänger bara med, säger Ian Rankin och dricker av sitt kaffe. Medan jagbeställer ett glas vin, förklarar Ian Rankin att han tar en paus frånalkohol just nu. Han har inte rört en droppe på två månader.Favoritwhiskyn är annars Highland Park, och han berättar med stolthetatt destilleriet kom med en speciell Rebusflaska när deckarserienfirade tjugofemårsjubileum.

Ian Rankin är född i Skottland, men han bodde flera år i London och Frankrike innan han flyttade tillbaka till Edinburgh.

– När jag kom tillbaka ville jag försöka förstå staden. Och det är enkänsla som fortsätter. Jag har fortfarande inte kommit underfund medEdinburgh. Det finns många tjocka väggar här som jag inte har kunnattränga igenom.
Böckerna om John Rebus är ofta politiska och Rankin har ibland tagitmed verkliga händelser som till exempel G8-mötet i Edinburgh ochterrorattentatet i Londons tunnelbana som ingredienser i intrigerna.Men det är inte bara verkliga händelser och platser som förekommer,utan även verkliga personer. Rebus förklarar:

– Folk kan köpa in sig i berättelsen. I min senaste bok är en avkaraktärerna en rysk föredragshållare. I verkligheten har hon nyssfyllt två år, och det är hennes föräldrar som har betalat för atthennes namn ska nämnas i boken. En barägare har också betalat för atthans bar ska nämnas i boken. Pengarna ger jag till välgörenhet.

Edinburgh är en liten stad, vilket gör att såväl Rankin som HarryPotter-författaren J K Rowling lätt blir igenkända. Men trots att debåda är megastjärnor i bokvärlden får de promenera omkring ostörda.

– Edinburghborna låter oss vara i fred. Jag ser Rowling sitta och fika på mitt lokala kafé på mornarna.
Den senaste boken om Edinburghpolisen har titeln Rebus sista fall.

– Någon påpekade för mig att här i Skottland så pensioneras poliser närde är i Rebus ålder. Så vad skulle jag göra? Men det kan ju hända atthan återkommer, på ett eller annat sätt. Jag har faktiskt inte bestämtmig än.

FAKTAEdinburghs bästa – enligt Ian Rankin
Ian Rankin dricker helst sin öl på en traditionell pub. Han föredrarEdinburgs hemliga gränder och undangömda museer, men ser trots det framemot den årliga internationella Edinburghfestivalen när stadeninvaderas av klassisk musik, teater, opera och dans.
– Det är lätt att ta sig runt i Edinburgh, det är sällan stökigt ellerhögljutt. Förutom under festivalen i augusti, som är helt galen, men påett bra sätt.

Äta
”Jag brukar gå till Number One på Balmoral Hotel eller Kitchin när jagkänner för ett ordentligt skrovmål. Pataka är den bästa indiskarestaurangen i Edinburgh (det är även den litterära karaktären JohnRebus favorit).”

Number One, Balmoral Hotel
Adress: 1 Princes Street
Tel: +44-131-556 24 14
www.thebalmoralhotel.com

Kitchin
Adress: 78 Commercial Quay
Tel: +44-131-555 17 55
www.thekitchin.com

Pataka
Adress: 190 Causewayside
Tel: +44-131-662 94 34

Dricka”Precis som John Rebus dricker jag helst min öl på The Oxford Bar, somligger på Young Street. Den ligger lite undangömd på en sidogata ochkan vara svår att hitta, men den är väldigt traditionell. Det finnsockså en mängd andra utmärkta barer, till exempel excentriska CannyMans, eleganta Cafe Royal mitt i stan och Royal Oak, där det brukarspelas folkmusik.”

The Oxford Bar
Adress: 8 Young Street
Tel: +44-131-539 71 19
www.oxfordbar.com

Canny Mans
Adress: 237 Morningside Road
Tel: +44-131-447 14 84

Café Royal
Adress: 17 West Register Street
Tel: +44-131-556 41 24

The Royal Oak
Adress: 1 Infirmary Street
Tel: +44-131-557 29 76
www.royal-oak-folk.com

Boende”Jag föredrar Malmaison, trots att det ligger en bit bort i Leith. Detligger vid vattnet och några av stadens bästa restauranger finns inärheten. Jag tycker också om det välmående hotellet Prestonfield, somockså ligger i en lugn del av staden.”

Malmaison
Adress: 1 Tower Place, Leith
Tel: +44-871-996 80 80
www.malmaison.com

Prestonfield
Adress: Priestfield Road
Tel: +44-131-225 78 00
www.prestonfield.com

Missa inte
”Calton Hill som ligger öster om Princess Street. Det krävs liteklättring för att komma hit, men berget bjuder på en fantastisk utsikt.Detsamma gäller Arthur’s Seat, men här krävs en längre promenad uppfören brantare backe. Det är värt besväret, du får verkligen en annorlundavy av staden från de här två ställena. Jag tycker också att de mindremuseerna och gallerierna är värda ett besök, som The Writer’s Museumoch The Scottish National Portrait Gallery.”

The Writer’s Museum
Lady Stair’s Close, Lawnmarket, Royal Mile
Tel: +44-131-529 49 01

Scottish National Portrait Gallery
Adress: 1 Queen Street

Sevärda hemligheter
”The Sir Jules Thorne Museum berättar om Edinburgh ur ett medicinsktoch vetenskapligt perspektiv – vilket betyder några ruggigaöverraskningar. Se även till att promenera utmed vattnet i Leith – ochupptäck en ny sida av Edinburgh längs floden från Dean Village tillStockbridge och en bit till.”

The Jules Thorne Museum   
Adress: 9 Hill Square
Tel: +44-131-527 16 49

Undvik
”På Princess Street finns det mest butiker som säljer skräp ochalldeles för dyra restauranger. Se till att undvika vissa delar av TheRoyal Mile där det är likadant. Men missa inte någon av de smågränderna som leder till ett annat, historiskt Edinburgh. Här känns detsom ta ett steg tillbaka i tiden.”

Promenader”Det bästa sättet att upptäcka Edinburgh är genom att gå med på en avde guidade stadsvandringarna. De brukar vara riktigt givande ochunderhållande och täcker in litteratur, folktro, kyrkogårdar, historia,pubar, allt. Oftast börjar de framåt kvällen. Sedan några år tillbakaarrangeras finns det också stadsvandringar utifrån mina böcker.Promenaderna arrangeras flera gånger i veckan och tar ungefär tvåtimmar.”

New town, old crimes
Du börjar, givetvis, på The Oxford Bar. Sedan går du runt i New Townoch besöker bland annat Charlotte Square, West Register House, StMary’s Cathedral, Queen Street Gardens och Castle Street. För att ge enbakgrund till det Edinburgh som Ian Rankin skildrar blir det högläsningur Edinburghböcker av Robert Louis Stevenson och Muriel Spark.

Hidden Edinburgh
Promenaden börjar på Rebuspuben The Royal Oak. Därefter går du tillRoyal High School, Carnegie Housing Scheme, Saint Leonard’s PoliceStation, George Square och The Sheriff Court. Därefter följerhögläsning ur Rebusböckerna När mörkret faller, Förlorade själar ochAdress Fleshmarket Close.

The body politic
Även denna tur börjar på The Royal Oak. Sedan går du till stadensbårhus, Cowgate, Dumbiedykes, Canongate Cemetery och The Royal Mile.Det blir högläsning ur Adress Fleshmarket Close och andra Rebusböckersom visar den mörka sidan av Edinburgh.

Rebus Tours
Tel: +44-131-553 74 73
www.rebustours.com

15372 Slumra bland molnen Vakna högst i världen och se hur Huangpufloden slingrar sig mellan skyskrapelandskap och Shanghais koloniala historia etthundraen våningar nedanför. I september öppnade Park Hyatt Shanghai, och än en gång blir Kinas affärscentrum hem för världens högsta hotell – bara några hundra meter från det numera näst högsta hotellet i världen, Grand Hyatt Shanghai, som öppnade 1999.

Shanghai Kina 32 123 434 2008-12-18 15:08:33 kina/shanghai/slumra-bland-molnen index.php?option=com_content&catid=434&id=15372&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/dag3/varldenshogstahotel... Vakna högst i världen och se hur Huangpufloden slingrar sig mellan skyskrapelandskap och Shanghais koloniala historia etthundraen våningar nedanför. I september öppnade Park Hyatt Shanghai, och än en gång blir Kinas affärscentrum hem för världens högsta hotell – bara några hundra meter från det numera näst högsta hotellet i världen, Grand Hyatt Shanghai, som öppnade 1999.

Hotellet börjar på åttionionde våningen i det nybyggda Shanghai World Financial Center som sträcker sig fyrahundranittiotvå meter över havet. När man väl tagit sig genom den sexton meter höga entrén, finner man ett hotell med färre gäster och större rum än föregångaren.

Det är den New Yorkbaserade arkitekten Tony Chi som har ritat hotellet och han har anammat lika stora delar subtil hotellglamour som traditionell kinesisk kultur, vilket bland annat gör det möjligt att börja dagen med ett stilla tai chi-pass högt uppe bland molnen.

Hotellet öppnar i november 2008 och ett dubbelrum kommer att kosta cirka 5500 kronor per natt.

Adress: 100 Shiji Dadao, Pudong, Shanghai
Tel. +86-21-688 812 34
http://www.shanghai.park.hyatt.com/hyatt/hotels/index.jsp

15382 Hemma hos Kennedy New England är ett sätt att leva. Här finns politiskt drama, men ocksålugnet från spegelblanka insjöar, gungande vasstrån och månskenet somglittrar i porlande bäckar. 

Prominenta villor i Cape Cod blickar ut mot Atlantens oändlighet. RES Martin Gelin har rest i Kennedys fotspår längs en kust som nog är USA:s vackraste. Boston USA 59 241 644 2008-12-18 15:59:55 usa/boston/hemma-hos-kennedy index.php?option=com_content&catid=644&id=15382&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/capecod.jpg 'New England är ett sätt att leva. Här finns politiskt drama, men ocksålugnet från spegelblanka insjöar, gungande vasstrån och månskenet somglittrar i porlande bäckar. 

Prominenta villor i Cape Cod blickar ut mot Atlantens oändlighet. RES Martin Gelin har rest i Kennedys fotspår längs en kust som nog är USA:s vackraste.När de första bosättarna reste från Boston till Cape Cod på femtonhundratalet kunde det ta två, tre dygn med häst och vagn. Man stannade i vanliga fall halvvägs, i Plymouth, för mat och övernattning. Men när John F Kennedy bestämde sig för att ta sitt privatplan från Boston till Cape Cod för att få lite lugn och ro på valdagen, den 8 november 1960, då tog det bara tjugofem minuter.

Kvart i nio på morgonen hade Kennedy röstat i ett gammalt bibliotek på Bowodin Street i Bostons tredje distrikt, men nu återstod bara en väldigt lång dag, och en oändligt lång kväll, i väntan på valresultatet.

Det här var innan tv-nyheterna rapporterade ständiga opinionsmätningar och spekulationer om valresultatet, så medan sextionio miljoner amerikaner gick och röstade kunde han själv inte komma på något bättre att göra än att ta en tupplur i familjens stora sommarhus i Hyannisport, mitt på Cape Cod.

Det var först tidigt på kvällen som en ny superavancerad dator från IBM spottade ur sig det första tecknet på ett valresultat. Datorn hade analyserat preliminära siffror från olika valdistrikt på östkusten och kommit fram till att Kennedys rival, Richard M Nixon, hade nittionio procents chans att vinna valet.

Lyckligtvis hade datorn fel. Många timmar senare, efter en lång och kallsvettig natt, ringde Nixon till slut till Kennedy och gratulerade honom till valsegern. Kennedy var nu president i USA.

När vi åker till Cape Cod en sensommarförmiddag fyrtioåtta år senare tar vi varken häst eller flygplan, utan nöjer oss med tåget från Penn Station i New York. Det är tidigt på morgonen och jag har råkat slumra till, men vaknar snart av att solen glittrar intensivt i vattenbrynet utanför tågfönstret och jag inser att det bara var en timme sedan vi stod mitt i myllret i Manhattans midtown, omgivna av stressade affärsmän, hetsiga familjer och horder av shoppande turister.

Men här är allt stilla. Så fort man svischar förbi den första, gamla fiskebyn, med de ödmjuka vita trähusen med sin falnade målarfärg och gråsvarta fönstergavlar, vet man att man har kommit till New England – den del av nordöstra USA som innefattar sex av de vackraste delstaterna på nordöstkusten. Connecticut, Vermont, Rhode Island, New Hampshire, Massachussetts och Maine.

I Kingston, Rhode Island väntar en stor vit färja på att ta oss ut genom Nantucketsundet, och vidare till ön Martha’s Vineyard. Det är en två timmar lång, behaglig färd där man glider förbi kilometer efter kilometer med tjusiga, gamla, vita trävillor med gräsmattor som vetter ner mot havet. När man kommer lite längre ut blir naturen mer dramatisk: en skärgård av gröna små öar med branta stup av brunvit sand. För en europé påminner det kanske om den irländska kusten tvärs över Atlanten. Vi kliver i land vid Oak Bluffs och åker vidare till Edgartown, en populär gammal fiskeby på öns nordöstra kust.

Om New England har ett hjärta så ligger det nog här. Men vad är egentligen New England? Geografiskt sett är det en klunga av sex delstater vid landets nordöstra spets. Men det är också en specifik kultur, ett sätt att leva. När jag precis flyttat till USA undvek jag New England av samma anledning som jag undvek New York-stadsdelar som Williamsburg – det var för likt Europa. Men efter sju år är det kanske precis det som är lockelsen – New England är bryggan mellan USA och Europa. Det känns till och med symboliskt att halvön Cape Cod kastar sig rakt ut i Atlanten, som om den försökte komma lite närmare fastlandet på andra sidan.

De äldsta städerna i USA ligger i New England, och med århundradena verkar regionen ha kultiverat en säregen kultur av excentriker, bohemer, genier och allmänna knäppgökar. I reseskildraren John Gunthers bok Inside USA, från 1946, skriver han att New Englands invånare ”har mer tolerans för excentriker än i någon annan region i landet”.

Det här var regionen som gav oss Henry James, Emily Dickinson och Ralph Waldo Emerson. James beskrev New England-borna som ”bleka, tunna och skarpa”. Emerson kallade dem ”en minoritet som aldrig låtit sig övertalas”.

Howard Hughes och Amelia Earhart har kraschat flygplan här, och Henry David Thoreau reste hit när han ville skriva sin allra svulstigaste naturromantik.

Det är det första ”permanenta samhället” i USA, det äldsta och det mest stabila. På trettiotalet propagerade vissa av regionens politiker för att förena New Englands sex delstater till en enda jättestat, som Texas eller Kalifornien. Förslaget röstades ner, men i stället införde man ett årligt möte där delstaternas sex guvernörer träffar presidenten för att diskutera New Englands framtid. När Franklin D. Roosevelt hamnade på sitt första New England-möte skämtade han: ”Ni försöker väl inte bli självständiga?” Det försökte de inte, men delvis kanske för att de inte behöver – New England är redan ett av de mest distinkt självständiga områdena i USA, fullt jämförbart med Södern eller Mellanvästern.

Ingenstans blir New England mer New England än på Cape Cod, den sagolikt vackra sandhög där Amerika börjar. Om man bor på Cape Cod, eller om man åtminstone har varit där mer än en gång, säger man bara ”The Cape”. Hela den stora kontinent som ligger på andra sidan Cape Cod-kanalen kallas med en nonchalans enbart för ”off-Cape”. Det är allt det där andra, resten av USA, några hundra tusen obetydliga mil av sämre fiskkrogar och sämre natur.

Man delar in Cape Cod i fyra regioner: Upper Cape, som är det område som ligger närmast Boston, med uråldriga småstäder som Falmouth och Sandwich, Mid Cape, med Barnstable, Yarmouth och Hyannis, där de flesta av halvöns permanenta invånare bor, Lower Cape, där de vackra, vindpinade kuststäderna Chatham och Harwich ligger, och till sist Massachusetts pärla, The Outer Cape, med Provincetown och Wellfleet och några av de mest sagolika stränderna i USA. På kort färjeavstånd ligger även de två öarna Martha’s Vineyard och Nantucket, där en majoritet av sommarhalvårets turism samlas. Det finns ingenstans i USA där man pratar så ljuvligt som på Cape Cod. Det tar mig någon vecka innan jag lär mig hur man uttalar regionens små städer. Man säger inte ”Yarmouth Port” utan man säger ”Yaaahmofpåh”. En lång vokal följs av en kluns till synes obetydliga konsonanter: det heter inte ”Barnstable” utan man säger ”Baaahnsbbl”.

Cape Cod är en liten landmassa omgiven av världens näst största ocean, och det innebär extrema klimatskillnader mellan sommar och vinter – som varmast har det varit fyrtiotvå grader i Provincetown, som kallast minus tjugofyra grader. Klimatet är dessutom ständigt fördröjt – på hösten är det varmare än i resten av USA, eftersom Atlanten bevarar lite av sommarens värme, medan vinterkylan riskerar att dröja sig kvar ända in i slutet av april. De äldsta städerna här grundades redan i början av sextonhundratalet. På kyrkogårdarna i Barnstable och Yarmouth ser man gravstenar från folk födda på femtonhundratalet. De har efternamn som skvallrar om dynastier från Mayflowerskeppets tid: Endicott, Saltonstall, Lowell, Conant.

Kennedy hade kunnat vara en av dem, men så var förstås inte fallet. Kennedyklanen gjorde något mer amerikanskt: de fixade sin förmögenhet på egen hand, med hjälp av mer eller mindre hederliga metoder. John F Kennedys far Joseph var inte en del av östkustens aristokrati, utan han var snarare det tidiga nittonhundratalets småvulgärt nyrika Donald Trump eller Steve Wynn.

När familjen köpte sitt första hus i Hyannisport blängde grannarna på dem. Det dröjde år innan Joe fick medlemskap på de fina klubbarna, och en generation innan släkten blev erkänd av Bostonsocieteten. Presidenthistorikern Doris Kearns Goodwin har kallat familjen Kennedys amerikanska odyssé för ”en hundraårig resa från slummen i Bostons North End till USA:s topp”.

De första dagarna här ute bor vi på ett bed and breakfast i Edgartown, en av de större byarna på Martha’s Vineyard. På morgnarna cyklar vi ner till en liten bilfärja som tar oss över till halvön Chappaquiddick. En halvtimmes cykeltur på snirkliga landsvägar, som efter ett tag upphör att vara asfalterade och därmed blir en utmaning för våra lånade damcyklar med smala hjul, och så är vi framme vid havet – först några små spegelblanka insjöar, en och annan övergiven fiskarstuga, och sedan, efter att promenerat på tunna träplankor längs en stig över små sanddyner är vi framme vid den riktiga stranden. Det är september och fortfarande sommar. Det är inte en enda människa här. Efter en majestätisk solnedgång och några flaskor vin är det för mörkt för att cykla hem. Vi får syn på en fiskare som står och tvättar rent sin utrustning på flaket till sin slitna, mörkblå pickuptruck och springer dit och frågar honom om han möjligen har plats för två vilsna New York-bor och deras odugliga cyklar. Det har han, förstås.

Vi sätter oss i hans framsäte och han lyssnar på en radiostation som uteslutande spelar countryballader. En steel guitar, och countrysångaren Alan Jackons dallrande stämma ackompanjerar vår bilfärd tillbaka genom Chappaquiddick mot Edgartown. Och när vi kommer ut genom skogen och ser ut över havet vid kustlinjen lyckas vi precis fånga den sista glimten av det lila kvällsljuset innan det blir alldeles mörkt.

Fiskaren pratar om hur man fångar krabbor. Han är runt sextio och har aldrig varit utanför Massachussetts. Hans ansikte bär spåren av de blåsiga vintrarna här ute.

Jag har svårt att föreställa mig en mer idyllisk plats i USA än Chappaquiddick, med sina ödsliga ständer och spegelblanka insjöar, gungande vasstrån och månskenet som glittrar i de porlande små bäckarna som rinner fram mellan de gråbruna trähusen som ser så ensamma ut på sina klippor, blickandes ut mot Atlantens oändlighet.

Men i det amerikanska folkets medvetande har Chappaquiddick en allt annat än positiv klang. Säg Chappaquiddick till någon från Cape Cod och de kommer att nämna ”The Chappaquddick Incident”: en sommarnatt 1969 då Ted Kennedy, bror till John, under oklara omständigheter körde sin bil genom staketet på en bro och rakt ner i vattnet. Kvinnan bredvid honom, Mary Jo Kopechne, drunknade, men Ted lyckades simma iland och överlevde. Det var sex år efter mordet på John F Kennedy, bara ett år efter mordet på deras bror Robert, men av Kennedyfamiljens alla tragedier var den här självförvållad. Varje Cape Cod-bo har sin egen version av vad som hände och varför, men i dag, fyrtio år senare, har Ted Kennedy fått sin värdighet tillbaka.

Samma dag som vi anländer till Cape Cod råkar det vara primärval för Massachusetts senatorer och kongressledamöter, och John Kerry, som var presidentkandidat för demokraterna 2004, visar sig bli omvald. En av rösterna läggs av Ted Kennedy, vilket tillägnas ett stort uppslag i den charmiga morgontidningen Cape Cod Times.

Teddy har i dag varit senator i mer än tre decennier, och historikern Arthur Schlesinger jr har skrivit att han uträttat mer än ens en president kan drömma om – hans kamp för höjda minimilöner, studentlån, stipendier och billigare sjukvård har gjort honom till en nationell hjälte i det demokratiska partiet. Tidigare i år gav han sitt offentliga stöd till Barack Obamas presidentkampanj, ackompanjerad av John och Jackies dotter, Caroline Kennedy, som i en debattartikel i New York Times förklarade att Barack är ”den första politiker under min livstid som inspirerar mig på det sätt som jag tror att min far inspirerade människor”.

När demokraterna hade sitt partikonvent i Denver tidigare i somras höll både Caroline och Teddy tal, och i publiken viftade tusentals demokrater inte bara med Obama-, Hillary- och Bidenskyltar, utan även med Kennedyskyltar.

I september 2008 är det omöjligt att vara på The Cape utan att prata om årets presidentval, och det är omöjligt att prata om Barack Obama utan att nämna familjen Kennedy. Men om det är någon Kennedy som påminner om Obama så är det inte nödvändigtvis vare sig John eller Teddy, utan kanske snarare deras bror Robert.

I journalisten Thurston Clarkes nyutgivna bok om Robert ”Bobby” Kennedy, kallas hans presidentkampanj 1968 – fem år efter att hans storebror mördats – för ”den sista goda kampanjen”. Precis som Obama hoppades Bobby kunna vinna ett presidentval utan att spela på cynism och manipulativa lögner – han var en präktig idealist som med darrande röst höll blödiga tal om att förena nationen, förbättra skolorna och sjukvården och fösökte förklara att en nations rikedom inte bara kan mätas genom tillväxt, utan även genom ”kvaliteten på barnens utbildning och glädjen i deras lek”. Bobby Kennedys dröm om ett nytt USA krossades efter ett kampanjuppträdande på Ambassador Hotel i Los Angeles 1968, där han sköts till döds.

Richard Nixon vann valet, och därefter blev USA aldrig riktigt sig likt igen. Något av det geniala med Nixon var att han såg hur det uppstått en kulturell splittring mellan östkustens liberaler och de konservativa demokraterna i Södern och Mellanvästern, och han lyckades exploatera den splittringen på ett sätt som banade väg för den moderna politikens ständiga, kulturella krig. Det var där man sådde fröet till den ilska som dominerat amerikansk politik sedan dess – ilskan i landsbygdens förakt för storstäderna, ilskan i den vita Söderns misstänksamhet mot svarta, ilskan hos värdekonservativa demokraters förakt för liberalism.

Cape Cod kan förstås se ut att vara själva sinnebilden för den typ av liberala demokrater som Kennedyklanen representerar. Men i själva verket är regionen republikansk. När jag åker runt i Yarmouth Port, Hyannisport och Barnstable i september ser jag en och annan Obamaskylt på gräsmattorna till de tjusiga husen, men jag ser ännu fler McCainskyltar. I baren på anrika Old Yarmouth Inn träffar jag ett sällskap affärsmän som pratar entusiastiskt om Sarah Palin, John McCains vicepresidentkandidat.

Jag kollar upp valresultatet från 1960, när Kennedy vann över Nixon, och ser att det faktiskt var Nixon som kammade hem det här distriktet – Barnstable County – med 4 515 röster mot 2 783 för Kennedy. Delstaten Massachusetts har länge haft en demokratisk majoritet, men Cape Cod är fortfarande förhållandevis konservativt.

Just den här hösten finns det dock något defensivt i republikanernas röster. De verkar själva övertygade om att Cape Cod är på väg att få demokratisk majoritet. Att Obamas erbjudande om ett tydligt alternativ till George W Bushs Amerika är för lockande för att motstå.

När jag packar väskorna för att ta tåget hem från Cape Cod, tillbaka till verkligheten i New York, har några av USA:s största banker precis kollapsat, börsen har rekordrasat och hela det amerikanska folket verkar ha fått sig en ”reality check”. Resultatet är att president Bush är mindre populär än någon president – till och med Nixon – samtidigt som Obama drar ifrån i opinionsmätningarna mot McCain.

Selma, en medelålders tvåbarnsmamma som växte upp här ute, och som driver ett sympatiskt bed and breakfast där vi har bott några nätter, berättar för mig att hon ska tillbringa nästa vecka med att gå runt i New Hampshire och knacka på dörrar och ringa till potentiella väljare, för Obamakampanjen.
– Vi kommer nog aldrig att få en Kennedy som president, men Obama är minst lika bra, säger hon.

 

FaktaTIPS
Cape Cod, Martha\''s Vineyard och Nantucket

Boende
Brass Key Guest House, Provincetown
Ett av de finaste hotellen på Cape Cod, beläget i gaytäta Provincetown. Hotellet består av sex olika små hus, utspridda runt två rymliga pooler och en vacker trädgård. Man äter en härlig frukost på rustika träbord, eller halvliggandes i en solstol vid evighetspoolen. Bra restaurang och spa finns även i hotellet, och stranden ligger runt hörnet. Presidenten William Howard Taft bodde här i början av nittonhundratalet. Väldigt populärt, så boka i god tid.
Adress: 67 Bradford Street, Provincetown
Tel: +1-508-487 90 05
Pris: dubbelrum från 1 300–2 100 kronor beroende på säsong
www.brasskey.com

The Inn at Cape Cod, Barnstable
Klassiskt och väldigt karaktäristiskt Cape Cod-hotell i en vacker byggnad med vita stenkolonner. Rummen är som att kliva in i en Edith Wharton-roman. Behaglig trädgård med vita Adirondackstolar. 
Adress: 4 Summer Street, Barnstable
Tel: +1-507-375 05 90
Pris: dubbelrum från 990 kronor
www.innatcapecod.com

Captain Bearse House, Yarmouth Port
På sjuttonhundratalet bodde Kapten Bearse själv här, och lät förbipassernade sjöfarare stanna för övernattning och frukost. Hotellets nuvarande ägare tog över huset på nittiotalet och bygger vidare på samma tradition. Man kan välja mellan tre fina, traditionellt inredda rum med öppen spis och soffor. I vardagsrummet serveras sherry, och i trädgården kan man slösa bort eftermiddagarna under de stora ekarna. Det finns cyklar att låna för den som vill utforska området: det är nära till stränder, Edward Gorey-museet och restaurangerna i Barnstable. På kvällarna kan man äta på en av Cape Cods äldsta restauranger, Old Yarmouth Inn.
Adress: 450 Route 6A, Yarmouth Port
Tel: +1-508-362 22 04
Pris: dubbelrum från 1 400 kronor
www.captainbearsehouse.com

Wauwinet, Nantucket
Ett vackert lyxhotell där Nantucketsocieteten samlas i sina röda chinos på somrarna. Fantastiskt läge precis vid havskusten. Spa och fina restauranger finns på hotellet. Drivs av kvalitetskedjan Relais & Chateaux.
Adress: 120 Wauwinet Road, Nantucket
Tel: +1-508-228 01 45
Pris: dubbelrum från 2 700–4 900 kronor
www.wauwinet.com

Edgartown Inn, Martha’s Vineyard
Om man har överseende med de miljontals små blommor som verkar pryda varje örngott och gardin på Edgartown Inn lär man uppskatta ett av öns mest avspända hotell. Frukost serveras i den lummiga trädgården, och eftermiddagarna kan man dega bort på verandan, där det enda ljud man hör är fiskarbåtarna som puttrar runt i Edgartowns hamn alldeles nedanför. Under kyligare kvällar kan man värma sig med en whiskey i Chesterfieldsofforna i biblioteket. Författaren Nathaniel Hawthorne bodde här under flera år, och det går att bo i hans gamla sovrum.
Adress: 56 North Water Street, Edgartown
Tel: +1-508-627 47 94
Pris: dubbelrum från 1 100 kronor
www.edgartowninn.com

Mostly Hall (Falmouth)
Ett prisvärt, charmigt bed and breakfast-ställe, beläget i den avspända hamnstaden Falmouth, den näst största staden på Cape Cod med en hamn som ser ut som en vykortsversion av New England. Hotellet ligger behagligt avskärmat i en stor och lummig trädgård. Nära till flera fina stränder, den vackra cykelrutten Shining Sea Bike Path, och till färjorna till Nantucket och Martha’s Vineyard.
Adress: 27 Main Street, Falmouth
Tel: +1-508-548 37 86
Pris: dubbelrum från 890 kronor
www.mostlyhall.com


Resauranger
Sfoglia, Nantucket
Om man kan lyckas i New York kan man lyckas var som helst, men för den underbara, italienska trattorian Sfoglia var det faktiskt tvärtom. Först brev krogen en succé här på Nantucket, sedan öppnade de en fillial på Manhattans Upper East Side, där det snabbt blev omöjligt att få bord. Atmosfären här är oslagbar: ett gulbrunt ljus som gör alla lite snyggare, rustika gamla träbord som snabbt fylls av krispigt, nybakat bröd av den hjärtliga personalen, och en norditaliensk meny som domineras av ekologiska och lokala råvaror – fisken är nyfångad från Nantucketsundet och grönsakerna växer på restaurangens egen farm här på ön.
Adress: 130 Pleasant Street, Nantucket
Tel: +1-508-32 54 00

Mattakeese Wharf, Barnstable
En klassisk fisk- och skaldjurskrog belägen i ett gammalt båtvarv i Barnstables hamn. Restaurangnamnet är hämtat från algonquinindianernas ord för ”fältet vid vattnet”, och man sitter på en terrass precis ovanför havsbrynet. Bäst är att komma hit tidigt på kvällen för att se solen gå ner utanför panoramafönstret över hamnen, medan man beställer in Cape Cod clam chowder och crab cakes och några flaskor sancerre. De är bra på fisk- och skaldjur, resten av menyn är inte sensationell, men man kommer främst för atmosfären och utsikten. Öppet maj–oktober.
Adress: 273 Millway Road, Barnstable
Tel: +1-508-362 45 11

Old Yarmouth Inn, Yarmouth Port
På sextonhundratalet var det här man stannade för mat, värme och övernattning på den långa färden med häst och vagn mellan Plymouth och Provincetown. Huset är från 1696, och varken menyn, eller vissa av gästerna, verkar ha uppdaterats märkbart sedan dess. Det är gammaldags Cape Cod-mat med fokus på fisk och skaldjur. Ett tips är att äta i den mysiga bardelen, där maten är något billigare och de skäggiga gamla Cape Cod-stammisarna fulla av härliga skrönor.
Adress: 223 Main Street, Yarmouth Port
Tel: +1-508-362 99 62

Sevärdheter
John F Kennedy Museum
Kennedyklanen bor fortfarande i ett halvdussin hus utspridda längs med stranden i Hyannisport, men den näraliggande staden Hyannis är inte mycket att se numera. Det här museet är dock ett måste för den som är intresserad av Cape Cods historia eller vill ha en inblick i Kennedyfamiljens liv. Att följa de olika familjemedlemmarna när de växer upp är som att se USA:s egen historia kravla sig fram under nittonhundratalet.
Adress: 397 Main Street, Hyannis
Tel: +1-508-790 30 77

Edward Gorey House
Illustratören och barnboksförfattaren Edward Gorey var en av Cape Cods riktiga original, tills han gick bort för åtta år sedan. Hans vänner och bekanta har bevarat hans hus intakt, och det ger en bra bild av områdets bohemiska livsstil. Hans målningar och böcker är både barnsligt roliga och vuxet allvarliga och präglas ofta av en mörk ironi. Edwards tjocka, gamla katt ligger fortfarande och spinner på verandan.
Adress: 8 Strawberry Lane, Yarmouth Port
Tel: +1-508-362 39 09

Valsightseeing
Det är mer än nittio procents chans att man får se en val på de organiserade turer som går dagligen från Falmouth, Barnstable, Hyannis och Provinceotwn. Besök www.whale.net för en lista på olika turer.
 

' 15383 Modehuset Margiela firas med utställning i Antwerpen ANTWERPEN I år firar det Parisbaserade men belgiska modehuset Maison Martin Margiela sin tjugoårsdag, och med anledning av detta visar modemuseet i Antwerpen en retrospektiv utställning. Martin Margiela är utbildad i Antwerpen, och brukar sägas vara den sjunde medlemmen i gruppen kallad Antwerp Six, de modeskapare som på åttiotalet förevigade stadens status i modehistorien. Och, skulle det visa sig, satte spår även i det framtida modet. Allt Maison Martin Margiela gör är radikalt innovativt. Inget modehuskan sägas ha haft lika stort inflytande över konceptet mode och dessunderliggande system. Antwerpen Belgien 9 43 275 2008-12-18 16:59:55 belgien/antwerpen/modehuset-margiela-firas-med-utstallning-i-antwerpen index.php?option=com_content&catid=275&id=15383&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/margiela.jpg ANTWERPEN I år firar det Parisbaserade men belgiska modehuset Maison Martin Margiela sin tjugoårsdag, och med anledning av detta visar modemuseet i Antwerpen en retrospektiv utställning. Martin Margiela är utbildad i Antwerpen, och brukar sägas vara den sjunde medlemmen i gruppen kallad Antwerp Six, de modeskapare som på åttiotalet förevigade stadens status i modehistorien. Och, skulle det visa sig, satte spår även i det framtida modet. Allt Maison Martin Margiela gör är radikalt innovativt. Inget modehuskan sägas ha haft lika stort inflytande över konceptet mode och dessunderliggande system.

Bland mycket annat står modehuset för en utmaningav det konventionella sättet att se på autenticitet, och tar sigfriheten att helt tänka om kring de parametrar som skapar mode. Något som också har plockats upp i utställningen – som är en totalkärleksförklaring till Maison Martin Margiela och ett intellektuelltmode som också är bärbart.
– The exhibition visas till och med den 8 februari 2009 på Modemuseum Provincie Anstwerpen.

Maison Martin Margiela 20
Adress: Nationalestraat 28, Antwerpen, Belgien
www.momu.be

15384 Worst case scenario: Höjdsjukan Höjdsjuka RES före detta redaktionschef Klas Ekman berättar: ”För min del hann vandringen inte ens börja. Planerna på att gå Inkaleden fick avbrytas i Cusco eftersom jag snabbt fick höjdsjuka. Så medan mina vänner drog ut på äventyr låg jag ensam kvar på ett hotellrum i stan och hostade blod. Det visade sig att jag fått lungödem och allt slutade med att jag halvdöd fick ligga ett par sessioner i en tryckkammare och sedan flygas ner till Lima där jag låg utslagen på ett hotell några dagar innan jag återförenades med kompisarna.
Machu Picchu Peru 40 180 504 2008-12-18 16:59:55 peru/machu-picchu/worst-case-scenario-hojdsjukan index.php?option=com_content&catid=504&id=15384&task=view&view=article http://testing.res.se/images/stories/artiklar_08_09/inkaleden.jpg Höjdsjuka RES före detta redaktionschef Klas Ekman berättar: ”För min del hann vandringen inte ens börja. Planerna på att gå Inkaleden fick avbrytas i Cusco eftersom jag snabbt fick höjdsjuka. Så medan mina vänner drog ut på äventyr låg jag ensam kvar på ett hotellrum i stan och hostade blod. Det visade sig att jag fått lungödem och allt slutade med att jag halvdöd fick ligga ett par sessioner i en tryckkammare och sedan flygas ner till Lima där jag låg utslagen på ett hotell några dagar innan jag återförenades med kompisarna.

Den kritiska gränsen för att utveckla höjdsjuka ligger någonstans påmellan två tusen och tre tusen meters höjd och det är tyvärrindividuellt hur känslig man är. Det har heller inget att göra med dinfysiska form, men risken är av någon anledning större ju yngre man är. För de flesta märks höjdskillnaden bara som en huvudvärk och ett milt illamående. För andra blir det värre. Ett råd är att vila de första dagarna på hög höjd, för attacklimatisera dig.

Blir du riktigt sjuk finns det egentligen bara ensak att göra, något jag i min enfald knappt ens övervägde, och det äratt om möjligt åka ner på lägre höjd igen. Om jag inte tappat allinitiativkraft hade jag förstås tagit in på ett hotell nere i denheliga dalen, som ligger på betydligt lägre höjd än Cusco. Problemetmed höjdsjukan är dessvärre inte bara att du blir vansinnigt trött –bara att gå till hotellreceptionen var ett äventyr för mig – du blirallmänt groggy och dessutom riktigt rejält dum. Det är inte barakroppen som tappar kraft.” 15386 Las Vegas i miniformat TIPS Hej RES! Vi är nyss hemkomna från USA. Vill tipsa om den fantastiskt roliga, galna staden Gatlinburg, Tennessee. Som ett mini-Las Vegas inbäddad mellan berg och skogar. Hotell, nöjen, happenings, hus som hämtade från sagorna och så vidare. Extra kul var det gigantiska Ripleys Aquarium. Las Vegas USA 59 241 651 2008-12-18 18:37:44 usa/las-vegas/las-vegas-i-miniformat index.php?option=com_content&catid=651&id=15386&task=view&view=article TIPS Hej RES! Vi är nyss hemkomna från USA. Vill tipsa om den fantastiskt roliga, galna staden Gatlinburg, Tennessee. Som ett mini-Las Vegas inbäddad mellan berg och skogar. Hotell, nöjen, happenings, hus som hämtade från sagorna och så vidare. Extra kul var det gigantiska Ripleys Aquarium. Här gick vi genom en glastunnel omgärdad av bland annat hajar,korallrev och färgglada fiskar. Och den som vågade fick klappastingrockor … /Sanna

www.gatlinburg.com
www.ripleysaquariumofthesmokies.com

Hej Sanna! Tack för tipset. Vi kan lägga till att Delta Air Lines sedani juni flyger direkt från Arlanda till Hartsfield-Jackson AtlantaInternational Airport. Från Atlanta tar det knappt fyra timmar med biltill Gatlinburg. 15388 Demarchelier ställer ut på Petit Palais Naken i finrummet

MODE Vill du påstå att någon inte har pejl på modebranschen finns det inget mer effektivt sätt än att avslöja att vederbörande inte vet vem Patrick är. Vill du själv skaffa dig den pejlen kan vi tipsa om att stora delar av den nu sextiofyraårige Patrick Demarcheliers samlade verk – från Vogues avancerade modebilder via Pirellikalenderns nakna supermodellstilleben till de klassiska porträttserierna med prinsessan Diana – just nu hänger på pampiga konstmuseet Petit Palais i Paris.

Paris Frankrike 20 85 346 2008-12-19 12:54:52 frankrike/paris/demarchelier-staller-ut-pa-petit-palais index.php?option=com_content&catid=346&id=15388&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/paris1-christy-turlingto... Naken i finrummet

MODE Vill du påstå att någon inte har pejl på modebranschen finns det inget mer effektivt sätt än att avslöja att vederbörande inte vet vem Patrick är. Vill du själv skaffa dig den pejlen kan vi tipsa om att stora delar av den nu sextiofyraårige Patrick Demarcheliers samlade verk – från Vogues avancerade modebilder via Pirellikalenderns nakna supermodellstilleben till de klassiska porträttserierna med prinsessan Diana – just nu hänger på pampiga konstmuseet Petit Palais i Paris.

 
Gilles Chazal är kurator på Petit Palais. Han tycker attfransmannens sobra, svartvita fotografier utgör en spännande kontrastmot museets permanenta kollektion av skulpturer, teckningar ochrenässansmålningar.

– Patricks bilder visar också något som vi på Petit Palais vill lyfta fram – nämligen att mode också är konst, säger Chazal. RES kan särskilt rekommendera de gamla kontaktkartorna med opublicerade bilder som hänger i källarvåningen, förpassade till samma undanskymda våningsplan som palatsets toaletter, men en sann kulturskatt för alla fotointresserade. JS

Utställningen Patrick Demarchelier: Images and fashion pågår fram till den 4 januari 2009 på Petit Palais. Fritt inträde.
Adress: Avenue Winston Churchill, Paris
www.petitpalais.paris.fr

15389 Tre byar på Mallorca Nej, sannolikheten att finna så kallade okända pärlor på Mallorca är inte särskilt stor.

Det handlar trots allt om en ö något större än Gotland, som har haft massturism i nära ett halvsekel och som årligen tar emot omkring åtta miljoner besökare. Även om åtskilliga nöjer sig med golfbanorna, stränderna, poolen vid designhotellet eller drängfyllan på fotbollspubarna i Magaluf och Alcúdia, så är det tillräckligt många som har sökt det ”genuina” och ”oförstörda” för att det knappast ska finnas några ställen där gubbarna på baren glor storögt på främlingen, sådär som det bör vara off the beaten track. Mallorca Spanien 48 208 550 2008-12-19 13:36:05 spanien/mallorca/tre-byar-pa-mallorca index.php?option=com_content&catid=550&id=15389&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/trebyarpamallorca/_MG_44... Nej, sannolikheten att finna så kallade okända pärlor på Mallorca är inte särskilt stor.

Det handlar trots allt om en ö något större än Gotland, som har haft massturism i nära ett halvsekel och som årligen tar emot omkring åtta miljoner besökare. Även om åtskilliga nöjer sig med golfbanorna, stränderna, poolen vid designhotellet eller drängfyllan på fotbollspubarna i Magaluf och Alcúdia, så är det tillräckligt många som har sökt det ”genuina” och ”oförstörda” för att det knappast ska finnas några ställen där gubbarna på baren glor storögt på främlingen, sådär som det bör vara off the beaten track.

Man kan ju undra vad den reseklyschan egentligen står för i dag. Ochändå. Särskilt utanför högsäsongen – mandelträden blommar redan ifebruari – kan man på sina håll få känslan av att det där medmassturismen måste vara överdrivet. Man finner byar och vikar där detfinns frid och svängrum, där man får en skymt av något tidlöst. Ön ärströsslad med mer eller mindre pittoreska byar vid sidan av allt annatän pittoreska blaffor av alla slags semesterboende.

Genom de riktigt kända, som Deià och Valldemossa, silas ständigt enström av turister, bland annat på grund av kopplingarna till diverseberömdheter, från Chopin till Michael Douglas. Men det finns andra, meroansenliga och lite avsides belägna. Här är tre byar med karaktär, som bland annat kan vara fina mål eller utgångspunkter för en vandring.

Port d’es CanongeDen nästan löjligt branta, slingrande och smala serpentinvägen stuparner genom pinjeskogen mot havet. Hela tiden fullt utslag på ratten ochen sammanbiten bön om att vi inte ska möta en buss. Den, vita idylliska byn där nere har vuxit ur de fiskarstugor sombyggdes på femtiotalet här mellan Banyalbufar och Port de Valldemossapå den nordvästra delen av ön. Pinjer och palmer och johannesbrödträdramar in havet, fiskare ordnar med sina redskap nedanför stupet.Vattnet i viken är klart och blågrönt och prickigt av bojar. Bakomryggen reser sig tvärbranta berg, dovt grå men fläckvis gröna av skog.

Luften doftar hav och barr. Vid den mjuka slänten mot stranden står enorienteringstavla för vandrare. Några ska ge sig ut på Camí dePescadors inåt land, andra kommer från Banyalbufar med dess åldriga,makalösa system av terrasser, via Camí de sa volta des General utmedhavet. Efter två och en halv timme på stigen ser de fram emot att fåslå sig ner på någon av Port d’es Canonges krogar.

Över en bläckfisk a la plancha och ett glas vitt kan man dividera omifall leden verkligen är uppkallad efter Franco – Mallorca var jufascisternas fäste bland Balearerna under inbördeskriget. Men generaleni det här fallet är en lokal kändis, godsägaren Ferran Cotoner,ihågkommen för att han bidrog till upprustningen av huvudvägen påartonhundratalet.
OrientFrån väg Ma-11 åt nordost från Palma kommer man strax till Bunyola, ochsedan är det många branta kurvor genom en av Mallorcas vackraste ochfrodigaste dalar innan vägen når  byn Orient i Tramuntanabergen. Det är tyst i gränderna, bjällror på håll, några fåglar. Landskapet ärparadisiskt grönt och fridfullt. De grå och beige stenhusen är tystaoch slutna. Den lilla kyrkan heter Església de Sant Jordi, och enkakelmålning vid porten visar hur skyddshelgonet Sankt Göran dödardraken med en skön mö som vittne. Om den stora långhåriga schäfern som dyker upp i gränden är en förrymd rabiesbest kommer ett liknande drama att utspela sig här, men med osäker utgång. Dock visar sig hunden tillhöra Roger Lees, en engelsmanmed trettio år på ön som nu renoverar ännu ett byhus som blivitsemesterbostad.

– Jag är inte särskilt duktig hantverkare, säger han, men jag dyker i alla fall upp som avtalat. Der är därför jag får jobb.

Inte många hus i Orient är permanent bebodda numera. Det blir förbökigt att bo så här otillgängligt. Men en familj Roger känner harnyligen flyttat hit och kör varje dag barnen till skolan i Palma. Det är dags för sen lunch och det finns en handfull ställen att väljapå. Till de genuint mallorkinska rätterna hör bland annat arroç brut,”smutsigt” ris, med bland annat hare och kanin, trempó, sallad medpaprika, lök, tomater, svarta oliver och olivolja, och den kanske intealltför aptitretande frit de xot eller de porcella, inälvor och torkatblod av killing eller griskulting med vitlök och en blandning avgrönsaker. Det franska ägarparet till restaurang Mandala har valt en annan väggenom att förena ”västerlandet” med ”orienten”. När de återkommer frånsina inspirationsresor blir det menyer med lax med saffranssås,tigerräkor med kokos och curry, glass med ingefära och anis, och enmastig kaka av valnötter och honung.

Den som tänker sig att vandra i omgivningarna gör klokt i att göra detföre lunchen. Till Santa Maria tar det fem timmar, men kanske orkar manmed den inte alltför ansträngande men betagande leden till Es Pouet ochtillbaka på strax under en och en halv timme.

BiniaraixFrån turistfavoriten Sóller kan man skymta Biniaraix bland kullarna.Väl framme i byn framstår Sóller som en storstad. Här är gatorna trångaoch tysta, några mynnar vid det gamla gemensamma tvätthuset avsandsten. Husen är rappade i milda nyanser av rosa, rostrött och beige.
Biniaraix – uttalas ungefär ”binjaratsch” – ligger infattad i ettlandskap av gröna kullar och vidsträckta odlingar av apelsin, citronoch vin. Bergen har molnkransar kring hjässorna. Den stora stillhetenvälver sig över skönheten och över alla de terrasser, anlagda medofattbar möda, som är ännu ett arv från den moriska tiden.Vandringslederna är väl skyltade och leder bland annat till sjöarna itrakten.

Kyrkporten är stängd, men den till bodegan står på glänt. Där innetycks klockan ha stannat 1959 eller så. En färgskala som i en RoyAndersson-film, enkla stolar och bord, ett gammalt vattenhål för hårtarbetande människor. Ett par bönder talar med den moderliga och litereserverade värdinnan. Öl säljs på flaska, i stället för ölkran viddisken finns en rejäl citruspress. Att återvända till Sóller och ta spårvagnen ner till Port de Sóller äratt förflytta sig från en värld till en annan. Krogarna ligger tätt vidstrandpromenaden, mycket har rustats upp och trafiken begränsats, ochpå höjden på andra sidan viken reser sig betongskelettet till ett sedanlänge avsomnat hotellbygge. Nu ska det väckas till liv med mångamiljoner från Dubai och förvandlas till en femstjärnig dröm medtraktens bästa utsikt.

Vandra på MallorcaDet finns mängder av vandringsleder av varierande längd ochsvårighetsgrad. Turistbyrån har en broschyr på fem språk som listartjugo vandringar, de har också busstidtabeller. Buss som transportmedelkan nämligen vara att föredra framför hyrbil – för att slippa vandratillbaka samma väg.

En bra karta och guide är nödvändiga, och en genomgång av sträckningoch lämplig utrustning. Mallorca car tours and walks i klassiskaSunflower Landscapes-serien är bra. Ibland blockerar markägare leden,då gäller det att hitta en annan rutt. Tänk på att många restauranger har stängt på måndagar.

Mer informationwww.conselldemallorca.net/mediambient/pedra
www.spain-info.com
www.palmademallorca.es
www.balearnet.com

Port d’es CanongeDet finns inget hotell i byn, men väl två restauranger:

Bar Restaurante Can Madó
Terrass med havsutsikt och en robust meny med vällagade rätter som bläckfisk a la plancha, paella och potatisomelett.
Tel. +43-971-61 05 52

Ca’n Toni Moreno
Fisk och skaldjur på grillen, utmärkt paella och en skönt skuggig patio.
Tel. +43-971-61 04 26

OrientRestaurante Mandala
Orienten möter västerlandet, eller tvärtom.
Adress: Calle Nueva 1 (parkera vid vägen och gå upp mot kyrkan)
Tel. +43-971-61 52 85

Finca Hotel Son Palou
Granne med kyrkan i ett hus från trettonhundratalet. Tolv rum, pool,terrass. Öppet februari– november. Dubbelrum kostar från 1 200 kronor.
Tel. +43-971-14 82 82
www.sonpalou.com

BiniaraixInget hotell i byn, men det är nära till Sóllers utbud. På den gamlabodegan vid kyrkan finns vin, öl, juice, tilltugg och en fläkt avsvunna tider.

15392 Lute Suites - hotellkoncept utanför Amsterdam I en nerlagd krutfabrik strax utanför Amsterdam har Lute Suites skapat ett nytt hotellkoncept: liten lobby och stora, svällande sviter.
SÖK FLER HOTELL I AMSTERDAM HÄR

Här satsas allt på hemtrevnad, för såväl gourmeter och sexintresserade japaner som din farmor. Som ett eget hem, fast på främmande ort. Det ligger i den holländska naturen att gå mot strömmen. I Nederländerna, det lilla landet som är lika känt för sina tulpaner och ostar som för sin liberala syn på droger, prostitution, homosexualitet och dödshjälp, gillar man inte att vara förutsägbar. I stället väljer man medvetet att göra det oväntade. Amsterdam Holland 22 102 377 2008-12-21 00:50:29 holland/amsterdam/lute-suites-hotellkoncept-utanfor-amsterdam index.php?option=com_content&catid=377&id=15392&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/lutesuites... I en nerlagd krutfabrik strax utanför Amsterdam har Lute Suites skapat ett nytt hotellkoncept: liten lobby och stora, svällande sviter.
SÖK FLER HOTELL I AMSTERDAM HÄR

Här satsas allt på hemtrevnad, för såväl gourmeter och sexintresserade japaner som din farmor. Som ett eget hem, fast på främmande ort. Det ligger i den holländska naturen att gå mot strömmen. I Nederländerna, det lilla landet som är lika känt för sina tulpaner och ostar som för sin liberala syn på droger, prostitution, homosexualitet och dödshjälp, gillar man inte att vara förutsägbar. I stället väljer man medvetet att göra det oväntade.

Även inom design, arkitektur och gastronomi finns en vilja att överraska genom oväntade tillvägagångssätt. Därför krävdes det också två holländare för att ställa begreppet hotell på ända. I Lute Suites, ett av världens just nu mest spännande hotell, föddes idén om att flytta fokus från påkostade allmänna utrymmen till det personliga, privata rummet. I praktiken: mindre utrymme för reception, lobby och loungeavdelning till förmån för större, personligt inredda rum. Som ett eget hem, fast på främmande ort.

Idén om det annorlunda hotellet kom till när Peter Lute och hans fru Marieke öppnade restaurang Lute år 2002. Peter, med bakgrund som kock på många stjärnbeströdda krogar, längtade efter att skapa något annorlunda och uppseendeväckande. Efter gediget sökande hittade de en nedlagd krutfabrik från 1720 i ett fabriksområde i Ouderkerk aan de Amstel, strax utanför Amsterdam. Det gamla fabriksstallet byggdes om till restaurang, och snart blev gourmetrestaurangen Lute känd i Amsterdams innersta kretsar för sina anrättningar.

Det var under ett restaurangbesök på Lute som Marcel Wanders, creative director på design- och möbelföretaget Moooi, för första gången träffade Peter. Enligt sägnen uppstod ljuv musik mellan de två entreprenörerna och de började genast samtala kring gemensamma projekt. Under en av de gemensamma middagarna förde Peter upp tankeembryot som var Lute Suites. Sagt och gjort, det dröjde bara ett par år innan hotellet slog upp dörrarna.

Jag missar den nästan, den minimala receptionen på Lute Suites. Med mina två resväskor blir det med en gång så trångt i det lilla rummet att jag efter att ha checkat in sakta måste backa ut samma väg jag kommit. Men i det lilla utrymmet möts jag av ett stort leende och känner mig omedelbart välkommen.
Hotellets sju sviter har alla sitt personliga uttryck. Disposition och inredning skiljer sig markant från svit till svit och för att para ihop gäst och svit ställs det vid bokningen ett par kontrollfrågor. Bad eller dusch? Färgglatt eller sobert? Man förhör sig också alltid om gästens nationalitet. Ovidkommande? Nej, påstår Peter och hans stab, som säger sig ha lärt sig av sina misstag. Till exempel har man en policy att aldrig, aldrig checka in amerikanska gäster i svit ett. Man har nämligen varit med om att gäster störtat ut ur sviten när de sett de blommiga konstverken i form av ett manligt och ett kvinnligt kön som hänger ovanför sängen. Just denna svit har däremot visat sig vara omåttligt populär bland britter och japaner.

Med spänning ser jag fram emot vad man har valt för boende till mig. Jag blir insläppt i en svit som är som att komma hem till farmor – familjärt och hemtrevligt. Fast i hypermodern tappning. Jag går en trappa ner och möts av ett spartanskt inrett vardagsrum med illgrön soffa, vinkyl och pentry med espressomaskin. Tillsammans med antika möbler, blommiga mönster och tapeter med knyppelmönster ger det associationer till en handarbetande äldre dam som är nere med tjugohundratalet. Rummet en trappa upp får mig verkligen att tappa andan. Ett stort badkar i form av en klassisk, vit tvål står mitt i rummet. När jag ligger i badet har jag utsikt över floden Amstel som sakta flyter förbi utanför fönstret. På badrumsmöbeln står produkter från La Prairie och Bulgari uppradade och bredvid handfatet ligger en liten tvål i form av en luta – lute på holländska. Badrummet är svitens medelpunkt och har integrerats i boendet som en central plats för njutning och avslappning. Ovanför badrummet finns mitt nattliga krypin, en loftsäng vars öppning dekorerats med ett galler av Marcel Wanders typiska blommönster. Svitens detaljrikedom är påfallande och under resten av vistelsen fortsätter jag upptäcka flera humoristiska och praktiska element allt eftersom.

På kvällen har jag plats vid Lutes ”chef’s table”, ett bord med överblick över köket och kockarnas frenetiska slit. En plats vid detta bord är hett eftertraktad men innebär även avkall på en liten detalj – menyn. Köket är kockarnas territorium och jag får helt sonika lägga mitt öde i deras händer. De sju rätter som serveras under kvällen blir överraskningar.

På Lute serveras holländsk husmanskost med fransk tvist. Visuellt sett är rätterna en fröjd för ögat, även om smakerna ibland lämnar något kvar att önska. Ypperlig service med varma leenden gör däremot upplevelsen till en fullträff, och med denna underhållning från första parkett flyger kvällens timmar förbi. Mycket till freds lunkar jag de få stegen ”hem”.

På morgonen kommer min personliga kock med Lutes frukostlåda fylld till bredden med ekologiska godsaker. Tanken är att man, precis som hemma, ska få inta frukosten i lugn och ro.

Ryktena om Peters framtida planer och Lutes fortsatta expansion är många. Det viskas om att hotellet är en första testplats för ett koncept vars utbredning är på gång både på andra håll i Nederländerna och internationellt. På frågan om framtiden får jag bara svaret ”ingen kommentar”, men läser in både det ena och det andra i det hemlighetsfulla flin som följer.

FAKTAHotellet består av sju unikt inredda sviter, restaurang, bar och konferenslokal i ombyggda fabrikslokaler. Se till att boka ”chef’s table” för en annorlunda middagsupplevelse. Ett par gånger i veckan ger sig även den Marcel Wanders-designade Lute Boat ut på kanalerna, där lunch eller middag serveras för sällskap om tolv personer – alltsammans lagat på plats av Lutes kock.

Hitta hit: Ouderkerk aan de Amstel är ett fabriksområde mellan Amsterdam och Schiphol flygplats som kan vara svårt att hitta. Se till att ha med dig en utskriven vägbeskrivning från webbplatsen att ge till taxichauffören.
Pris: mellan 2 650 och 3 650 kronor för en av de sju sviterna
www.lutesuites.com

 

15393 Exklusiva Tunis 'Uppstickaren Tunis är numera hem för designade boutiquehotell och ambitiösa restauranger inredda med stram medelhavselegans. Vid sidan av charterturismen har Tunisien fått en nyare och hetare huvudstad. 

' Tunis Tunisien 54 231 620 2008-12-21 23:04:11 tunisien/tunis/exklusiva-tunis index.php?option=com_content&catid=620&id=15393&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/tunis/t1.jpg 'Uppstickaren Tunis är numera hem för designade boutiquehotell och ambitiösa restauranger inredda med stram medelhavselegans. Vid sidan av charterturismen har Tunisien fått en nyare och hetare huvudstad. 

Text: Jan Ekholm

I Tunis kan man i dag bo i Philippe Starcks cement- och granithyllning Villa Didon, eller bland fontäner och mosaik i den stillsamma oasen Dar El Medina, mitt i den myllrande medinan. Middagar intas i stram medelhavselegans bland palmer och vita parasoller, eller på någon av de gamla innergårdar som förvandlats till mosaikskimrande Tusen och en natt-världar. Sena kvällar ägnas åt parisiskt kaféliv i den franska stadsdelen Ville Nouvelle, komplett med breda avenyer och belle époque-byggnader. Och blott en halvtimme från stan lockar kustorterna Sidi Bou Said, Kartago och La Marsa med medelhavsbris, fest och romerska utgrävningar.

HotellHotel Dar El Medina
Dar El Medina är den tusenåriga medinans första och enda hotell. Huset har tillhört samma familj sedan 1825, och med blott tolv rum runt en mosaikklädd innergård känns det emellanåt som att bo hos en nära vän. Personalen är ett under av vänlighet, om än med något bristande språkkunskaper, ständigt redo med te eller hjälp med vägbeskrivningar. På morgonen kommer de med en kaloristinn frukost bestående av croissanter, kakor, tårtor och sesamgodis. I förebyggande syfte förstås, för de vet vad som krävs för att orka med en dag i medinan.
Adress: Rue Sidi Ben Arous
Tel: +216-71-56 30 22
Pris: dubbelrum cirka 1 440 kronor
www.darelmedina.com

Villa Didon
Om man vill vara elak skulle man kunna kalla Philippe Starck-designade Villa Didon för ett minnesmonument över nittiotalets Wallpaperideal. Färgskalan är genomgående svart, vit och grå, materialen cement, granit och glas. Men det är svårt att vara spydig när man kliver ut på sin terrass och upptäcker att man har hela Tunisbukten nedanför sig. Som en pikant detalj är jacuzzi och dusch placerade på en granitupphöjning mitt i sovrummet. Här finns även en av Tunis bästa restauranger samt ett så kallat designerhammam.
Adress: Byrsa Hill, Kartago
Tel: +216-71-73 34 33
Pris: dubbelrum 2 115 kronor
www.villadidon.com

Hotel Dar Said
På Dar Said är det garanterat fritt från lobbymuzak, importerade östasiatiska träslag och den senaste tekniken på rummen. Här råder i stället en atmosfär och en sydeuropeisk elegans som för tankarna till The talented mr Ripley. Familjeresidenset från artonhundratalet har varsamt gjorts om till hotell – ett av världens femtio bästa enligt Condé Nast Traveller – med tjugofyra individuellt inredda rum kring ett antal innergårdar med fontäner och prunkande bougainvillea. Lata dagar spenderas gärna i den stora trädgården eller kring poolen.
Adress: Rue Toumi, Sidi Bou Said
Tel: +216-71-72 96 66
Pris: dubbelrum 1 375 kronor
www.darsaid.com.tn

Restauranger Dar El Jeld
Tusen och en natt-upplevelsen börjar redan när du knackar på den stora, gula träporten och sekunden senare hälsas välkommen med en jasminblomma. I den svagt upplysta innergården bland orientaliska mattor, stuckaturer och guldskimrande mosaik förstärks den känslan. Menyn är fransk-tunisisk, två bra val är kvällens färska fisk eller couscous med havets frukter. Men till Dar El Jeld går man i första hand inte för maten, utan för känslan av att befinna sig inuti ett smyckeskrin.
Adress: 5 Rue Dar El Jeld
Tel: +216-71-56 09 16
www.dareljeld.tourism.tn

Le Rest’ô
Villa Didons restaurang startades av stjärnkocken Alain Ducasse och har således höga förväntningar att leva upp till. Oftast infrias de. Det är inte billigt, men deras myntaångade havsabborre med kokos och jordgubbar är bland det godaste du kan äta i Tunis. Dj:er höjer pulsen under sena fredagskvällar och på söndagarna serveras brunch.
Adress: Byrsa Hill, Kartago
Tel: +216-71-73 34 33
www.villadidon.com

Mahdaoui
Medinans bästa restaurang är perfekt för en snabb lunch. Couscous med fisk, lamm eller merguezkorv, lammspett, grillad fisk och lammhuvuden vräks ut i ett rasande tempo.
Rue Jamaa Zaytouna (intill Zaytounamoskén)

Barer och kaféerBar Jamaica
Namnet till trots är Bar Jamaica inte ett reggaeställe utan art deco-hotellet El-Hanas synnerligen coola och väl inrökta skybar. Beställ en tunisisk öl och förundras över hur väl den djärva inredningskombinationen mörkblå sammet och illgula neonslingor fungerar. Gå sedan ut på terrassen och njut av utsikten.
Adress: El-Hana Hotel, 49 Avenue Habib Bourguiba

Bagdad Café
Avenue Habib Bourguiba, även kallad Tunis svar på Champs-Élysées, är den franska stadsdelen Ville Nouvelles självklara kafé-, shopping- och promenadstråk. Ju senare på kvällen desto högre stämning. Kaféernas uteserveringar ligger sida vid sida och de flesta serverar ett likartat utbud av kaffe, te, glass och franska bakverk. Bagdad Café har emellertid snyggast neon.
Adress: 23 Avenue Habib Bourguiba

Le Boeuf Sur Le Toit
Ett av Tunis få bohemchica ställen. Ligger ute i förorten La Soukra, men är väl värt taxiresan dit. Den kosmopolitiska mixen av människor festar hårt och högljutt i baren, ofta med ett jazzband som försöker göra sig hörda i bakgrunden. Därefter går de ut och lägger sig i hängmattorna i chilloutträdgården och lyssnar på ambient house.
Adress: 3 Avenue Fatouma Bourguiba, La Soukra
Tel: +216-71-76 48 07

ShoppingMedinan
Bästa sättet att upptäcka den 1 300 år gamla medinan är att gå vilse under en dag i den ändlösa labyrinten av gränder och tunnlar. Kring huvudmoskén Zaytouna står säljarna på rad och försöker locka in dig till sina krimskramsbutiker med hjälp av varje tänkbar retorisk strategi på fem språk. Men bara ett par minuter därifrån går det att fynda lädervaror, mattor, silver, kryddor och märkeskopior. Räkna dock med långa prisförhandlingar. Pusta sedan ut med en påse konfekt, eller se världen passera förbi medan du röker vattenpipa på något av de många hål i väggen-kaféerna.

UtflykterTunisbuktens kustorter bjuder på ett spännande och varierat utbud av restauranger, hotell och badliv. Med pendeltåget TGM når du dem på under en halvtimme.

Sid Bou Said
De tunisiska vykortstillverkarnas favoritmotiv. Pittoreska Sidi Bou Said, byggt av spanska muslimer på femtonhundratalet, består av en samling vitkalkade hus, en fyr och en moské högst upp på ett berg med hisnande utsikt. Dagtid är byn invaderad av turister från charterorterna. Kvällstid råder lugnet. Solnedgången avnjuts alltid på Café Chabaanes kuddförsedda terrasser utmed berget. Därefter middag på romantiska fiskrestaurangen Au Bon Vieux Temps.

Kartago
För sisådär 2 400 år sedan var Kartago en av Medelhavets mäktigaste städer. I dag är det en sömnig villaförort med en huvudgata kantad av krogar och kaféer, Philippe Starck-hotellet Villa Didon – och däremellan några av Tunisiens mest imponerande utgrävningar från romartiden. Dessa lyckas man märkligt nog slarva bort med obefintlig skyltning och total brist på kartor. Inte ens taxichaufförerna hittar dem. Men de är väl värda sökandet, i synnerhet amfiteatern och de romerska baden.

La Marsa
För dig som har tröttnat på de andra kustorternas lugn. La Marsa, och intilliggande Gammarth, har en puls och en ljudvolym som för tankarna till Båstad under tennisveckan. Hit vallfärdar Tunisborna under helgerna för att bada, festa och synas. Den tre kilometer långa stranden är packad med folk, mobila soundsystems pumpar hiphop och ungtuppiga artonåriga killar spelar beachvolley som vore det på liv och död. När solen gått ner fortsätter partyt bland stadsdelens snabbmatställen, krogar och discon.

' 15394 Gourmetrestaurang i Köpenhamn KÖPENHAMN Spela dina sinnen ett spratt på nyöppnade gourmetrestaurangen Mielcke & Hurtigkarl i Frederiksberg strax utanför Köpenhamn. I den kungliga trädgården ligger en restaurang som genom gastronomiska experiment, samtida konst och genomarbetad design vill bringa njutning för alla fem sinnen.
SÖK HOTELL I KÖPENHAMN HÄR Köpenhamn Danmark 14 66 308 2008-12-21 23:47:37 danmark/kopenhamn/gourmetrestaurang-i-kopenhamn index.php?option=com_content&catid=308&id=15394&task=view&view=article KÖPENHAMN Spela dina sinnen ett spratt på nyöppnade gourmetrestaurangen Mielcke & Hurtigkarl i Frederiksberg strax utanför Köpenhamn. I den kungliga trädgården ligger en restaurang som genom gastronomiska experiment, samtida konst och genomarbetad design vill bringa njutning för alla fem sinnen.
SÖK HOTELL I KÖPENHAMN HÄRKockarna Jakob Mielcke Hansens och Jan Hurtigkarls grundtanke är att integrera de omkringliggande trädgårdarna med restaurangen, och har till interiören tagit hjälp av en skara danska designer och konstnärer. Vilda växter, ogräs och småkryp avbildas på Margrethe Odgaards vitgröna väggtextil som klär matsalens väggar. Naturen gör sig även påmind i en svärm färgglada fjärilar som samlats i taket på en av toaletterna, ett verk signerat Simon Holk Witzansky.

Alla herrar rekommenderas ett besök på urinoaren där konstnären Anika Lori har tagit ut svängarna ordentligt: här uträttas behoven mot en väggmålning av en clown vars näsborrar då och då släpper ifrån sig en puff väldoftande rök.

Men inte bara i inredningen utan även när det kommer till kökskonsten vill man erbjuda sina gäster det oanade. Mellan januari och mars stänger restaurangen och tiden däremellan ägnas åt att jobba konceptuellt och tematiskt med olika gastronomiska experiment. Under årets lopp serveras sedan frukten av dessa försök i matsalen.
MvD

Mielcke & Hurtigkarl
Adress: Frederiksberg Runddel 1, Frederiksberg, Köpenhamn
Tel. +45-383 484 36
www.mielcke-hurtigkarl.dk

15395 Salsasyster Cartagena är som ett oborstat Havanna före revolutionen. I Colombias karibiska stolthet finns glittrande, salsadunkande barer, pirathistoria från sextonhundratalet och cigarrbolmande författare, alltmedan ruset från söta mojitodrinkar fyller mörka, klibbiga nätter.

När ringmurens ur slår sju meddelar mörkret att nu är det dags för ännu en natt i varm mix av elegans och dekadens. Palmblad kittlas i nacken, vitklädda bartendrar står redo bland lime och mynta och överallt studsar rytmer mellan gamla stans sobert flagnade fasader.
– Mojito, si, si, si! Un, dos, tres?

Cartagena Colombia 11 62 765 2008-12-22 16:08:39 colombia/cartagena/salsasyster index.php?option=com_content&catid=765&id=15395&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/cartagena/... Cartagena är som ett oborstat Havanna före revolutionen. I Colombias karibiska stolthet finns glittrande, salsadunkande barer, pirathistoria från sextonhundratalet och cigarrbolmande författare, alltmedan ruset från söta mojitodrinkar fyller mörka, klibbiga nätter.

När ringmurens ur slår sju meddelar mörkret att nu är det dags för ännu en natt i varm mix av elegans och dekadens. Palmblad kittlas i nacken, vitklädda bartendrar står redo bland lime och mynta och överallt studsar rytmer mellan gamla stans sobert flagnade fasader.
– Mojito, si, si, si! Un, dos, tres?

 

Utanför hotell Santa Teresa sliter en kypare fram en flaska Havana Club och gör sitt för att hålla liv i den bild som nu, på gott och ont, gör Colombias renoverade stolthet Cartagena till Karibiens mest självklara miljö för alla som vill se en bekant blandning av synd, romantik, historia, skönhet – och orättvisor: liknande de i det förrevolutionära Kuba. Det är lite svårt att veta om Cartagenas folk medvetet valt resultatet eller om det bara uppstått. Men likheterna med det som en gång var Kuba finns överallt. Här finns de rätta drogerna, den guldtandade hallicken, en förtryckt stadsbefolkning, glittrande barer i varje hörn och inte minst en cirkulerande ström av celebra cigarrbolmande författare på semester från ångest. Och här finns, framför allt, något mycket mer attraktivt: ett skitsnyggt original till den sinnligt mättade estetik som bara skapas när en historisk stad full av sexton- och sjuttonhundratalsarkitektur blandas med Karibiens unika utbud av sol, rom, rytm, fisk, hud, svett och klibbiga nätter.

 

Det är nyår och Plaza Santa Teresas koloniala stenbyggnader har, som traditionen bjuder i hela Colombia, prytts med kilometerlånga ljusslingor till högtidens ära. Gränderna fylls just nu av nyduschade kroppar med höga förväntningar och äldre män i guayaberas – broderade utanpåskjortor, den varma världens svar på kostym – promenerar belåtet omkring och lämnar rakvattendofter efter sig bland de långa arkadernas övriga aromer av rostade nötter, mango och fin tobak.

Om du hamnar rätt kan Cartagena vara en dröm, och med den takt Colombias karibiska kust börjat klättra på listor för välbesökta resmål i framför allt USA, är det svårt att veta hur det ska sluta. Carlos Fuentes, Shakira, Mario Vargas Llosa, Isabel Allende och andra latinamerikanska ikoner förgyller regelbundet stan med kulturell air, men den som mest präglat alla myter som nu odlas om Cartagenas förflutna är förstås landets eget intellektuella helgon.
Gabriel García Márquez har inte bara ett hem och en författarskola bland stadens alla kloster, palats, katedraler, hamnmagasin och läckra rosenbalkonger, utan de bärande scenerna i filmatiseringen av hans Kärlek i kolerans tid är också – självklart – filmade med den fyra hundra år gamla stadsmuren som ram.

Framåt midnatt drar sig det mer avancerade nattlivet utanför gamla stan. Quebracanto, en evigt dunkande bar ett stenkast från muren, ligger vid ingången till den stadsdel som har mer att berätta om Cartagenas utveckling och själ än någon annan: Getsemaní. För bara femton år sedan trängdes turisterna – då nästan uteslutande colombianer – i Boca Grande, en Miami Beach-liknande stadsdel av moderna hotell och usla stränder, och det var först med nittiotalets globala vurm för autenticitet och en rad omfattande renoveringar som lyxhotell och stjärnrestauranger började slåss om fastigheterna i gamla stan. Men som alltid när vittring på stora pengar sprider sig gick allt fort och i dag – om man åker dit under högsäsong och inte vet vilka gränder att undvika – finns risk att upplevelsen devalveras i trängseln av hästdroskor, smaragdbutiker och provisionsavlönade inkastare.

I Cartagenas antika kvarter ligger nu ett boutiquehotell i varje gränd och som små bakelser av design i historisk karibisk miljö har de utan tvekan oslagbar romantik att erbjuda, men den som på djupet vill få grepp om vad stan handlar om måste ge sig in i det mer oborstade Getsemaní.

Från Quebracanto sträcker sig La Media Luna, en gata med skitiga hus och sporadisk neon, som en tunnel in mot stadsdelens mörker och vattenhål. I fonden ligger vad som ser ut som gigantiska glänsande guldtackor utlagda en bit upp på ett svart berg. Det är sextonhundratalsfortet San Filipe, den största och mest ointagliga bastion spanjorerna någonsin byggt i kolonierna. Och stans förflutna är i mycket just en historia om försvar: mot hav, mot bränder, mot indianer, men framför allt – mot pirater.

San Filipes första version färdigställdes 1657 som en av många åtgärder för att rädda dyra skatter från notoriskt attackerande sjörövare, av vilka den mest kände var Sir Francis Drakes och hans brutala besök under sent femtonhundratal.
Cartagena grundades 1533, bara fyrtio år efter att Columbus klivit av på Hispaniola, och växte snabbt till regionens viktigaste hamn för magasinering av de oändliga rikedomar som systematiskt stals från indianerna. Här låg guldet länge – ofta i år – och väntade på att galjonerna skulle komma och ta skatterna hem till Spanien. Snabbt blev Cartagena förstås en oemotståndlig eggelse för Karibiens alla pirater, och den mur som ligger kvar som en välbevarad stenkedja runt gamla stan är ett direkt svar på Sir Francis Drake legendariska räd 1586.

Bara några hundra meter in i det svagt lysande mörkret ligger Café Havana med ett helt register på det kubanska temat. Celia Cruz och andra av kubanska salsagiganter svänger ur högtalarna och får benen att rycka på varje mojitobeväpnat par utmed baren, Hemingwayporträtt sitter bakom gulnade kubanska vimplar och i ett hörn står en kartong cohibacigarrer och väntar på köpare. De här kvarteren är Cartagenas nästa hopp. Getsemanís fasader är lika musealt snygga som de innanför muren, men tills helt nyligen tog sig få besökare in här. Gatorna kantas fortfarande av enkla hotell för säsongsarbetande prostituerade och ur husväggarnas små syltor ramlar ofta fyllon. Men med en ny och strategiskt placerad polisstation står även Getsemaní inför en ny tid. Successivt köps de nedgångna husen upp av spekulanter med rätt näsa och stort konto och fastighetsvärdena här – det har alla fattat – kommer med stor sannolikhet att dubblas många varv bara det närmsta decenniet.

Café Havana är ett steg mot revolution. Men inte Fidels och Ches, utan den kapitalistiska. När stället slog upp portarna för några år sedan var det svårt att locka över plånböcker från gamla stans glitter, till Media Lunas ökända mörker. Men sedan stat och kapital slagit armkrok har förändringen börjat. De sköna kvällstimmar då solen ger sig – fyra till sju – är Getsemanís huvudgator fortfarande en fin bit funky stadsliv: här skummar löddret hos barberare medan småflickor tricksar på montainbikes, här dras ambulerande fruktstånd fram i en doftmix av apelsin, sopor och kokos, här trängs spikbodar och billiga manikyrsalonger med korvgubbar och enögda tidningsförsäljare, och här ligger avgaser tjocka efter aggressiva bussar med Jesus lackerad i baken. Om det här är kvar om tio år vet ingen, men med fler poliser har huspriserna skjutit i höjden och ficktjuvarna skrämts bort. Men samtidigt har en otäck socioekonomisk process liknande den i gamla stan börjat rulla: svarta ut, vita in.

Till Café Havana är emellertid allt sorts folk ännu välkommet och när natten blir sen höjs volymen så stegen kan koordineras. Smyckade armar slingrar som eleganta ormar över våta nackar och överallt cirkulerar midjor i takt. Och det händer när kvällen till slut blommar ut i det som inte bara är Colombias mest klassöverskridande verksamhet, utan också den som mer än annat förenar landet med just Kuba: salsa.

När Cartagena sent omsider gått till sängs gör sig ett lugnare fenomen påmint: katolsk söndag. Som ett billigare men mustigare alternativ för folk som trivs i New Orleans, Havanna eller Trinidad har Cartagena inte bara placerat sig på den globala resemarknaden, utan är nu också en given plats för filmfestivaler, konstbiennaler, bokmässor, toppmöten och andra arrangemang som gillar en snygg inramning.

Mindre förutsägbart är att stan en gång per år blir skådeplats för elektroniska danskalas à la Ibiza. Med soluppgången denna morgon återvänder tusentals blankögda ungdomar från 2008 års Ultramar, en megarave på avlägsen beach med influgna dj:er från hela världen. Men för resten är det sedan länge söndag vilket betyder två saker. Mat och vila. Bara. Trots att Cartagena gjort sig känd som en vild stad är den största fördelen fortfarande lugnet. Tricket är att få med sig rätt bok till rätt plats och pricka in den restaurang som för dagen har bäst fisk. Svaret på det senare lyder ofta La Casa de Socorro, en opretentiös lunchrestaurang som självsäkert förvaltar grundackordet i sydkaribisk gastronomi: pescado blanco, arroz con coco, patacon. Plus lime. Mycket lime. Rätten – grillad fisk, kokosris, friterad banan – är den mest traditionella i ställets repertoar och när klockan är mitt på dagen far brickor med ostron, haj, hummer, havsabborre, bläckfisk och sköldpadda upp från pations utekök och in över andravåningens långa balkong där colombianska storfamiljer nöjda köar efter morgonens kyrkobesök.

Även Socorro ligger i Getsemaní, och trots att krogen varken erbjuder cigarrer, Hemingway eller kolonialstajlad personal känns den bättre. Just därför. För här finns den sköna enkelhet som mycket mer än vita stränder och kubanska reproduktioner utgör Karibien: flottiga takfläktar, mönstrade kakelgolv, skrikande familjer – och palm i pation.

BoendeCasa de Lucy
Halva upplevelsen med Cartagena är att bo stilrent, och detta koloniala familjehotell är jackpot för moderata ekonomier.
Tel: +57-95-664 25 17

Casa El Carretero
Ett av Getsemanís få boutiquehotel. Totalt fyra rum. Lugnt, unikt och på säkert avstånd från andra. Liten pool passande för snabbdopp på takterrassen.
www.casaelcarretero.com

Hotel Alfiz
Sju skojigt inredda rum i sextonhundratalskåk på stans äldsta gata. Bara vicekonungens rum har balkong men alla har snyggt öppna badrum.
www.alfizhotel.com

Casa Pestagua
Inget för den som blir nervös av världskändisar till frukost. I en klass för sig. Varje rum en sal, varje möbel en klenod.
www.casapestagua.net

RestaurangerClub de Pesca
Stans bästa fisk- och skaldjurskrog i ett sjuttonhundratalsfort tio minuters taxiresa från muren. Under bar himmel, som det mesta i Cartagena. Se till att få ett bord längst ner vid vattnet.

Plaza Santa Teresa
Mer för miljön än maten, och då är den senare ändå utmärkt. Vitt tyg bland palmer, romflaskor och bossa nova. Colombias bästa mojitos, på stans snyggaste torg.

Casa de Socorro
Legendarisk lunchrestaurang med skaldjursbrickor levererade från stökigt utekök. Ej att förväxla med kvarterets ”Donde Socorro”-kopior. Bästa bordet finns utomhus, en trappa upp.

Bästa badet
Lyckade dagar i Cartagena utspelar sig vid poolen, inte stränderna (som suger). För den som bor bassänglöst gäller det därför att hitta rätt utflyktsmål. Hotell Santa Teresa har elegant pool med bra service och utsikt, där gäster boende på annat håll får tillträde mot konsumtion av mat och dryck för mint 20 dollar per dag (en möjlighet som dock inskränks under högsäsongen som råder 24/12–15/1). Santa Clara – stans andra stora kedjehotell, också ett renoverat kloster – har ett liknande erbjudande när det inte är fullbokat.

Las Islas del Rosario är Cartagenas andra stolthet – vid sidan av gamla stan. Det är en samling paradisöar en timmes båtresa från centrum och en given plats att spendera en eller flera dagar på. Några av öarna köptes emellertid upp av knarkkungar på åttiotalet och är i dag förstörda av kokainmaffians främsta kännetecken: för mycket pengar i kombination med dålig smak. Det är med andra ord lätt att hamna på fel ö. Säkra kort är Isla Pirata (boka cabaña ett, två eller sex om du ska stanna över natt) eller Isla Grande (trots att vissa stränder kan ge sken av att vara inhägnade är det lätt att vandra mellan olika hotell eftersom alla enligt lag har tillträde till alla stränder). 

15397 Loewes 23 måsten i Italien Åk nästan vart du vill i Italien och du måste ha rejäl otur för att komma till en riktigt ful plats eller en stad där du äter dåligt.

Vi låtit vår Italienexpert Peter Loewe ställa samman sina ”måsten”, utmed hela den italienska stöveln från Lombardiet i norr till Sicilien i söder.

Rom Italien 27 112 404 2008-12-23 13:44:52 italien/tips/italien index.php?option=com_content&catid=393&id=15397&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/italiens23... 'Åk nästan vart du vill i Italien och du måste ha rejäl otur för att komma till en riktigt ful plats eller en stad där du äter dåligt.

Vi låtit vår Italienexpert Peter Loewe ställa samman sina ”måsten”, utmed hela den italienska stöveln från Lombardiet i norr till Sicilien i söder.

 

1. Comosjön
Comosjön är bedövande vacker, smal och kantad av höga berg. Den är det perfekta utflyktsmålet när du tröttnat på Milano. Tåg till Como och sedan buss eller båt. Om du inte har en privat inbjudan till George Clooneys Villa Oleandra i Laglio så åk till någon av de andra berömda platserna som Bellaggio, Cernobbio eller varför inte fotvandra på den lilla ön Isola Comacina.
www.comacina.it

2. Domkyrkan i Milano
Domkyrkan i Milano är Italiens enda riktigt stora gotiska katedral. En plats att vila sig på och meditera, i denna stad som har en ovanligt snabb och frenetisk puls för att vara Italien. Efter att själen har fått detta balsam behöver även kroppen sitt; en campari på Bar Zucca i Gallerian, där denna världsberömda aperitivo såg dagens ljus år 1867, är en bra start.

3. Arena di Verona
Opera är ett folknöje i Italien. Detta står aldrig så klart som en varm sommarkväll på den romerska arenan i Verona (www.arena.it ). Bröd och skådespel och en pizza högst på ståplats medan Aida pågår. Chica röda stolar på parkett, men det är roligast uppe på läktaren.

4. Piazza San Marco
San Marco-platsen är Venedigs enda piazza och fortfarande världens vackraste vardagsrum. Unik anakronistisk stämning med wienervals på utomhuskaféerna och världens dyraste kaffe på Florian. Men vad kan man mer begära på en plats som var bland de första att servera kaffe i Europa. Se om Katherine Hepburn i David Leans Summertime före resan för att komma i rätt stämning!

5. Middag hos Marisa
Om det är något i Venedig som fortfarande är autentiskt och äkta så är det Marisas lilla restaurang på Fondamenta San Giobbe intill båthållplatsen Tre Archi. Boka gärna ett par veckor i förväg (tel. +39-041-72 02 11) och fråga när det finns plats. Du ska enbart ta middag (lunchen är enklare). Den som bokar först väljer meny – fisk, kött eller vilt – som sedan alla gäster får äta. Det är bara att sätta sig till bords och njuta av Venedigs mest hemlagade mat. Men Gud nåde den som inte kommer i tid klockan åtta ...

6. Mantua
Mantua är ett gränslandskap mellan Lombardiet, Emilien och Venetien intill den vackra floden Mincio. I ingen annan stad äter du bättre – tortelli med pumpa, friterad salvia och rostade mandelspån. Börja med härskarna familjen Gonzaga som har ett pampigt slott mitt i centrum med över fem hundra rum, där du inte ska missa den vackra salen kallad Brudgemaket, med fresker av Mantegna.

7. Florens
För mycket konst på ett och samma ställe. Det gäller att välja bort. I kyrkan San Lorenzo kommer Michelangelo nära och blir påtagligt konkret. I Medicéernas gravkapell återger han dygnet som fyra olika gestalter: Gryningen, Skymningen, Natten och Dagen. Middag på La Giostra är ett av stans bästa och roligaste val.
www.ristorantelagiostra.com

8. San Gimignano
San Gimignano är Törnrosas stad som somnat i trettonhundratalet, intakt med sina toskanska torn och murar. Hit ska du absolut endast åka en tisdag, onsdag eller torsdag mellan november och februari. Sex tusen invånare försöker hålla stånd mot tre miljoner besökare om året – en kamp som redan är förlorad.

9. Campon
Campon, som torget i Siena heter, är som en hjärtformad mussla som omsluter besökaren. Två gånger om året (2 juli och 16 augusti) är torget packat till bristningsgränsen då hästkapplöpningen Palion pågår. Det är en lek på blodigt allvar.

10. Pienza
Pienza är den fulländade renässansstaden med den vackra Orciadalen nedanför. Ett landskap som böljar som om det andades. Perfekt boende på Piccolo Hotel La Valle (www.piccolohotellavalle.it ) och middag på Latte di Luna.
Tel. +39-0578-74 86 06

11. Legenden om det sanna korset
Piero della Francesca målar inga ljuva madonnor med barn. Sträng komposition, geometri och perspektiv hos denne gåtfulle målare som inspirerat målare som Paul Cezanne, Pablo Picasso och Balthus. I San Francesco i Arezzo finns hans enda kompletta bevarade kapell: Legenden om det sanna korset. Nu i nyrenoverade mättade färger.

12. Valnerina
Valnerina är en av Umbriens vackraste och mest intakta dalar med små byar och naturscenerier som Italiens största vattenfall Cascate delle Marmore. Klostret San Pietro (www.sanpietroinvalle.com ) bjuder på ett romantiskt historiskt boende mitt i denna orörda dal, där tystnaden fortfarande härskar. Gör en avstickare till restaurangen Le Casaline i Campello sul Clitunno (www.lecasaline.it ) som jag tveklöst utser till Italiens mest matglada restaurang, och där det är klokt att sova över efter att ha njutit av familjen Zeppadoros mat.

13. Sixtinska kapellet i Rom
Michelangelo har av konstvetarna alltid klassats som en klen kolorist. Inget kan vara felaktigare. Efter att ha avlägsnats flera hundra års smuts och sot strålar mästarens fresker återigen i bjärta skarpa färger, såväl skapelseberättelsen i taket som hans yttersta dom.

 

14. Axel Munhtes trädgård
San Michele på Anacapri är en oas för besökare och stipendiater som bor i Foresterian. Redan på eftermiddagen tunnar turistströmmen ut. Buss rekommenderas till Blå grottan som du kan besöka med en liten båt. Eller ta ett gratisbad när alla båtar försvunnit och du kan simma in i grottan. Middag på intilliggande A\'' Do Riccio gör ingen besviken.

 

15. Positano
En perfekt avvägning mellan himmel och hav. Bergen ligger högt ovanför, havet långt nedanför. Och mitt emellan finns familjen Aonzos familjära och numera ganska lyxiga hotell Poseidon (www.hotelposeidonpositano.it ). Livet kan inte bli mycket bättre än att njuta av utsikten från deras pool och sedan äta en perfekt skaldjursspaghetti.

16. Ravello
Ravello är Wagners paradis. Ingenstans blir musik mer suggestiv än i Villa Ruffolos sommarkonserter tre hundra meter över havet (www.ravelloarts.org ). Nygifta? Då ska ni bo på Villa Cimbrone (www.villacimbrone.com ). Ett minne för livet.

17. Matera
Efter Mel Gibsons Jesusfilm The passion of the Christ strömmar amerikanerna hit. Lite orättvist eftersom Pier Paolo Pasolini redan för fyrtio år sedan filmade Matteusevangeliet här. Ett unikt stadslandskap bestående av grottbostäder ”i sassi” byggda ovanpå varandra. De första fina restaurangerna och vinbarerna har redan dykt upp – så skynda er!

18. Castel del Monte
Systemets storsäljare rödvinet Castel del Monte är ett minne blott. Men kejsare Fredrik II:s magnifika slott finns kvar intakt. Knappast en bostad och inte bara en fästning. Den åttakantiga formen är en blandning av en cirkel och en kvadrat och slottet har beskrivits som ett gåtfullt möte mellan människa och Gud.

19. Reggio Calabria
Få turister kommer till Reggio Calabria, som en gång sades ha Italiens vackraste havspromenad (något överdrivet måste man nog säga). I museet finns bronserna från Riace, två magnifika krigare i brons från fyrahundratalet före Kristus. Bara en handfull intakta grekiska original av denna storlek finns bevarade. Bronserna var en sensation när de fiskades upp ur havet så sent som 1972. Grekland har inget motsvarande i sina samlingar.

20. Monreale
Markuskyrkan i Venedig är berömd för sina mosaiker, fast det är en faslig blandning av stilar och epoker där inne. Monreales katedral ovanför Palermo är uppförd i en helt ren gotisk stil med ett inre som är totalt klätt av guldmosaiker.

21. Segesta
Många av de arkeologiska lämningarna har förvandlats till rena små turisthelveten med barer, restauranger och souvenirbutiker. I Segesta finns bara ett grekiskt tempel i dorisk stil från fyrahundratalet före Kristus mitt i ett naket dramatiskt landskap. Bakom en kulle en liten antik teater, som ibland under sommaren har musikkonserter i soluppgången. Buss från Palermo.

22. Stromboli
Inga bilar, ingen gatubelysning. Dramatiska klippor och lavastränder bestående av svart fin sand. Och så världens mest aktiva vulkan med sju till tio explosioner varje timme. Det sade klick här mellan Ingrid Bergman och Roberto Rossellini. Som resmål har Stromboli en magisk effekt på besökaren som snabbt blir bergtagen och aldrig vill åka härifrån. Bra och prisvärt boende på Villa Petrusa i Piscità.
Tel. +39-090-98 60 45

23. Chia
För att hitta kritvita stränder och kristallklart vatten åker folk till Polynesien. Och så finns paradiset mitt i Europa, trettio minuter från Cagliaris flygplats på Sardinien. I september är de kilometerlånga stränderna kring Chia och Capo Spartivento nästan tomma. Stranden inramas av grön macchiavegetation och skära flamingor som häckar här.  ' 15398 Milano: Italiens första lyxgym och spa MILANO Nu finns det inga svepskäl för att vara lat på resan, i alla fall inte om du befinner dig i Milano. För i skuggan av Piazza del Duomo ligger nu Younique – Italiens första lyxgym och spa, vars estetik påminner om en exklusiv flaggskeppsbutik. Tänk Armani fast i spaform. Milano Italien 27 112 400 2008-12-25 00:04:46 italien/milano/milano-italiens-forsta-lyxgym-och-spa index.php?option=com_content&catid=400&id=15398&task=view&view=article MILANO Nu finns det inga svepskäl för att vara lat på resan, i alla fall inte om du befinner dig i Milano. För i skuggan av Piazza del Duomo ligger nu Younique – Italiens första lyxgym och spa, vars estetik påminner om en exklusiv flaggskeppsbutik. Tänk Armani fast i spaform.

Och var fungerar ett sådant koncept bättre än i Milano, en av världens mode- och designhuvudstäder? Vid ankomsten tas du emot av en personlig ”wellness assistant” som guidar runt i den 1 700 kvadratmeter stora lokalen. Unikt för Younique är deras ”thermarium”, ett område helt tillägnat vatten med pool, jacuzzi, turkiskt bad och en bastu vars innertak gnistrar av Swarovskikristaller.

Före träningen tar en speciellt utvecklad programvara reda på din ”body age”, din kropps hälsomässiga ålder. Analysen baseras bland annat på iakttagelser om muskelstyrka, vighet, kroppskonstitution och antropometri, och ger dig möjlighet att sätta realistiska mål med träningen. MvD

Adress: Via Falcone 5, Milano
Tel. +39-02-944 350 63
www.yhc.it

15399 Middag mellan kulisserna Barcelona På restaurang Plató är det svårt att bli hemtam stammis. Och det beror inte på att personalen är ogästvänlig eller att maten inte ger mersmak. Här är det inredningen som sätter stop för den familjära känslan att infinna sig – krogen byter nämligen skepnad var gång man besöker den. Barcelona Spanien 48 208 540 2008-12-23 13:43:21 spanien/barcelona/middag-mellan-kulisserna index.php?option=com_content&catid=540&id=15399&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/plato/plat... Barcelona På restaurang Plató är det svårt att bli hemtam stammis. Och det beror inte på att personalen är ogästvänlig eller att maten inte ger mersmak. Här är det inredningen som sätter stop för den familjära känslan att infinna sig – krogen byter nämligen skepnad var gång man besöker den.

 

Den spanska arkitektduon FFWD som designat den alltjämt förändrande interiören på Plató har inspirerats av en teaterscen medkulisser. Tanken är att gästen spelar huvudrollen i en ständigt skiftande kuliss där textilier och halvtransparenta paneler placeras utför att skapa olika atmosfär och rymd.

Maten är, som kanske tur är, betydligt mer beständig. Här serveras rätter från Medelhavet med en modern tvist. Passa även på att ta endrink i baren, där man anammat en annan typ av transformation – bar och väggar byter kontinuerligt färg. MvD

Plató
Adress: Gran Via de les Corts Catalanes 408, Barcelona
Tel. +34-93-325 25 48
15400 Helena Bergström: Bäst i världen Skådespelaren Helena Bergström spelar Selma Lagerlöf i SVT:s julsatsning som sänds i mellandagarna.

Helena Bergströms bästa …
Storstad: Bangkok. Det är spännande och fascinerande att gå omkring där, att sitta på en restaurang och titta ut över vattnet. Exotiskt, på rätt sätt.

Stockholm Sverige 49 213 584 2008-12-23 13:44:08 sverige/stockholm/helena-bergstrom-bast-i-varlden index.php?option=com_content&catid=584&id=15400&task=view&view=article Skådespelaren Helena Bergström spelar Selma Lagerlöf i SVT:s julsatsning som sänds i mellandagarna.

Helena Bergströms bästa …
Storstad: Bangkok. Det är spännande och fascinerande att gå omkring där, att sitta på en restaurang och titta ut över vattnet. Exotiskt, på rätt sätt.

Beach: Sudersand på Fårö.

Ö: Bequi i Västindien. Det är helt fantastiskt där.

Kafé: Lasse i parken på Söder i Stockholm.

Läs mer i RES nr 11, nu i en butik nära dig! 15401 Flygvärdinnor ”Önskan att flyga är en längtan efter att kunna prestera sexuellt”, skrev gamle Freud 1910."

Den jagade regissören Guido Anselmi i Federico Fellinis 8 1/2 (1963) har en producent som barskt drar ner honom på jorden igen, han har ett rep om foten och en film att göra. Men när könsdriften får stå för drömmerierna fyller Anselmi barndomshemmet med kvinnor och åter kvinnor som slåss för hans uppmärksamhet. Och kort därpå gör hon entré i ”haremscenen”, som sextiotalets stora stil- och kultikon – cool, världsvan och glamorös – flygvärdinnan.

Stockholm Sverige 49 213 584 2008-12-26 00:00:00 sverige/stockholm/flygvardinnor index.php?option=com_content&catid=584&id=15401&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/flygvardin... ”Önskan att flyga är en längtan efter att kunna prestera sexuellt”, skrev gamle Freud 1910."

Den jagade regissören Guido Anselmi i Federico Fellinis 8 1/2 (1963) har en producent som barskt drar ner honom på jorden igen, han har ett rep om foten och en film att göra. Men när könsdriften får stå för drömmerierna fyller Anselmi barndomshemmet med kvinnor och åter kvinnor som slåss för hans uppmärksamhet. Och kort därpå gör hon entré i ”haremscenen”, som sextiotalets stora stil- och kultikon – cool, världsvan och glamorös – flygvärdinnan.

Text: Tintin Törncrantz

De första flygvärdinnorna var sjuksköterskor. Först var hon bara en,Ellen Church. 1929 skrev Church ett brev till Boeings flygbolag (somsenare blev United Airlines) om sina idéer. Boeings representant, SteveStimpson, kontaktade sina chefer: ”Tänk er hela psykologin i att haunga kvinnor som en del av besättningen. Föreställ er denlandsomfattande publicitet som det skulle ge oss och den oerhördaeffekt som det skulle ha på våra resenärer. Föreställ er också hurvärdefulla de skulle vara för oss, inte bara för det mjuka och vänligasätt som maten skulle serveras på, de skulle dessutom se efterpassagerarnas väl och ve.”

Han fick tjata, men till slut anställdes Church och sju andra systrar,som snart blev tre hundra. Den första historiska flygturen medflygvärdinnor/sjuksystrar gick mellan Oakland i Kalifornien och Chicagoden 15 maj 1930. Uniteds flygvärdinnor kläddes i en mörkgrön,dubbelknäppt ulluniform med silverknappar och en cape med stora fickorsom kunde innehålla allt från tidtabeller till stora verktyg. Och så engördel under alltihop.

En ”air stewardess” kom från första början att förkroppsliga detflygbolag som hon jobbade för och hon valdes alltid ut efter manligapreferenser – hon fick inte vara äldre än tjugofem år och hon skullevara ogift.

Att flyga på trettiotalet var oftast allt annat än en behagligupplevelse. Man reste med bomull i öronen, det fanns ingentryckutjämning eller värme i kabinen, planen kunde inte flyga ovanförvädret och man fick öppna fönstren när man behövde kräkas. Piloten hadeinget navigations- eller radarsystem, utan följde järnvägarna ochstädernas vattentorn (som hade respektive stads namn). Inte sällan fickman nödlanda i något vetefält. Det kunde vara bra med en legitimerad sjuksyster i sådana lägen.

Situationen i Europa skilde sig från den i USA. Europas järnvägsnät varsönderbombat och här kom man att satsa mer på den kommersiellalufttrafiken än i USA där flygets främsta uppgift var postleveranser.Man kan också skönja en kulturell skillnad mellan flygvärdinnornasattityd visavi sina passagerare, det sägs i alla fall från amerikanskthåll att de aldrig skulle ha kunnat ha den stolta eller rentav snorkigahållning som deras europeiska kollegor hade. 1934 blev Swissair först i Europa med en flygvärdinna ombord. NellyDieners plan störtade under hennes första år i tjänst, flygkrascher varvanliga vid den här tiden.

Lufthansa var specialister på det där med att överföra sinbolagsidentitet på sina flygvärdinnor, och det var de som gjordepillerburkshatten med flygemblemet till standard. Flygvärdinnekultenalltså hade börjat: passagerarna kom att boka sina resor efter sinafavoritvärdinnor, det var en härlig teater. Även flygplanen började bli snabbare, säkrare, bättre och merglamorösa. Tryckkabinerna och det komfortabla resandet kom med Boeingsbulliga Stratoliner och Lockheeds tidlöst vackra Constellation och istället för sexton–arton timmar från kust till kust i USA tog nuresandet bara tio–elva timmar nonstop.

Det stora problemet var de underdimensionerade flygplatserna. Så sentsom 1946 kunde man läsa i Fortune Magazine: ”Nästan samtliga av USA:sflygplatser är skrämmande befriade från någonting att sysselsättabesökarna med. De små och smutsiga lunchställena är alltid smockfullamed människor som bara sitter där och tittar på sin oätliga föda; ävenen vanlig kopp kaffe tycks vara en orimlighet. Allt som återstår förresenären när väntan blir till timmar är att försöka hitta en litengolvyta att sätta bagaget på, röka på tok för mycket och begrunda sinasynder.” Inte undra på att det var som att kliva på en flygande mattanär man bordade ett plan med en leende flygvärdinna i en tjusig uniformoch drinkar på väg.


När Pearl Harbor bombades i december 1941 konfiskerade den amerikanskastaten 176 av de 341 plan som användes för passagerartrafik. Även desspersonal värvades och under ett par år ansågs plötsligen kvinnorkapabla att själva flyga plan åt krigsmakten. Kriget hade också eninverkan på hur flygvärdinneuniformen skulle komma att se ut undermånga följande decennier. L-85-reglementet förordnade att tyg skulleanvändas så sparsamt som möjligt; uniformerna blev inte bara smalareoch kortare i modellen, nu skapades den klassiska flygvärdinnelooken:kjol, jacka, blus, hatt och de vita, vita handskarna. Och så gördel,alltid gördel. Flygbolagen hyrde också in makeupartister från Hollywoodför att deras flygvärdinnor skulle se ut som filmstjärnor.Flygvärdinnan som lockbete var ett faktum. I en folder från AmericanAirlines kunde det låta så här: ”Det är din egen aladdinlampa. Baratryck på knappen och den behagfulla anden i luften – American Airlinesflygvärdinna – står genast där vid din sida.”
Det var en sak att vara stjärnan i flygupplevelsen, en annan att behövamöta sexismen. Man talade öppet om ”wings or rings”-dilemmat och menadeatt en flygvärdinna hade runt två år på sig innan hon gifte sig ochdärmed alltså förlorade sitt jobb. Jargongen i en vanlig utbildningsbokvid den här tiden – enligt Johanna Omelia och Michael Waldocks Come flywith us! A global history of the airline hostess – var att ”denperfekta flygvärdinnan skulle kombinera en militärs auktoritet, en morsbetryggande egenskaper och en geishas underdåniga och flörtigauppassande med en utflyktsguides faktakunskaper ochkonversationsförmåga”. 1944 organiserade den före detta flygvärdinnanAda Brown den första fackföreningen för yrket.

”Det finns inga ateister på skakiga flygplan”, skrev Erica Jong i Räddatt flyga. Det verkar som om det har behövts ett 9-11 för att få denstora majoriteten att förstå att en flygvärdinnas främsta uppgift äratt ansvara för resenärernas säkerhet. Utbildningen till flygvärdinnagår på några hårt drillade veckor, med årliga säkerhetsövningar för deolika flygplanstyperna.

Men på sextiotalet mötte sexistiskt kitsch de höga sömnadskonsterna iett slags ”love at first flight”; det var uppfinningsrikedom, elegans,humor och rent larv i en himla röra. Säkerheten skulle vara rolig ochsex var inte längre någonting man antydde – man utlovade det.

Med jeteran kom också den sexuella revolutionen. I sin bok om sitthalvsekel med Pan Am, Glamour and turbulence: I remember Pam Am,1966–91, skriver den svenskfödda flygvärdinnan Aimée Bratt: ”Vi varstormförtjusta över att få flyga, vi ville uppleva hela världen ochlära oss allt vi kunde om den, resa till så många platser som det baragick, shoppa och turista och partaja och äta exotiska måltideröverallt, smaka på allting. Och vi var aldrig nöjda, vi ville heltenkelt få ut mer av världen. Vi gjorde extraresor till och med undervår lediga tid, nerför Amazonfloden, safari i Afrika, turer till Seoul,Korea och till Kina.” Nätter med sprit och sex och marijuana ochDexedrinuppers före flygningar hörde till flygvärdinnelivet. (Ja, detvar ju sextiotal.)

Den mest konsekventa och lyckade omvandlingen till dessa nya tider avfrigörelse stod det Dallasbaserade flygbolaget Braniff för. Derasflygvärdinnor kallades för ”Puccis galore”. Braniff hyrde 1965 inmarknadsföringsgeniet Mary Wells som beslöt sig för att det fick varanog med ”the plain plane”. Hon lät designern Alexander Girard formgesjutton tusen föremål för bolaget, det var allt från att måla om derasflygplan i klara färger, och bygga upp deras playboyiga ”LoveField”-terminal från grunden, till minsta bordsbrickepetitess. Och honanlitade Emilio Pucci för att rita flygvärdinnehistoriens mest lyckadeprêt-à-porter-serie kläder. Vid den här tiden stod han på toppen av sinkreativa karriär och en Puccidress var hög status bland jetsetet. FörBraniff använde Pucci en hel arsenal med kläder som i sin tur skapadeföretagets ”Air strip”-kampanj – en erotisk ordlek med begreppet airstrip som en referens både till flygplatsernas rullbanor och enstriptease högt i det blå. Kläderna gick i en rosa ton, som Puccialltid har varit ensam om, samt i absintgrönt, klarblått, aprikos ochmelon. Plaggen var dessutom lätta att rulla ihop och skrynklade inte.Till kreationerna hörde en gudomlig transparent hjälm. I en era dåresten av reklamvärden som bäst lyckades vara subliminal, var Braniffsmarknadsföring rent ut sexuell. I en annons frågade de: ”Vet din fru omatt du flyger med oss?”

Alla flygbolag hade sina gimmickar, även de mer konservativa, ochstörre plan krävde allt större lockbeten. Det märktes på planensexotiska interiörer och på de många gånger smått överdådiga måltidersom serverades. Men som vanligt stod flygvärdinnan i centrum.
I februarinumret av Esquire 1964 satte George Lois (som nästan aldrighade kvinnor på sina omslag) fyrtio flygvärdinnor på förstasidan, ochtexten löd: ”Flyg till Europa, valet är fritt, välj din egenflygvärdinna.” I sin bok Covering the ’60s berättar Lois att det blevett av Esquires bäst säljande lösnummer någonsin. På fotot ser man hurde olika klädskaparna försökt spegla respektive lands självbild iuniformerna, ofta genom sina egna värderingar. Ibland blev det tokigt.Lufthansa kunde ha bierstubeklädda värdinnor som serverade öl ijättekrus. Alaska Airlines flygvärdinnor hade trasor på sig som skulleefterlikna guldrushens dagar och de gav sina högtalarmeddelanden pååldrat versmått. När de flög till Sovjetunionen var de klädda somkosacker med pälsmössa på huvudet.
Ibland blev det alldeles fantastiskt underbart. Som när Pierre Cardindesignade uniformen för Pakistan International Airways – byxor ochtunika och en huvudbonad till det – elegant och respektfullt. FörUnited Airlines designade Jean Louis ”the skimmer”, en fullkomligklassiker som varenda flygvärdinna älskade. Den är en mindre restriktivklänning med ett vitt band framtill och runt den markerade halsen.

Under åren 1953–1970 flög United en ”men-only”-flight mellan Chicagooch New York, det gick att göra sådant på den tiden. 1964 ändrades detengelska ordet för flygvärdinna till ”flight attendant”, det var intehelt populärt inom skrået men man välkomnade den nya Civil Rights Actsom skulle skydda mot diskriminering. (Det tog många år innan någotsådant mål skulle tas upp av en domstol.) Idén att planets mittgångfungerade som en catwalk i skyn var kanske inte så dum, men värrestereotyper i stilen ”Coffee, tea or me?” gav sig inte i första taget.En reklamsnutt för Eastern hade en berättarröst som avvisade en efteren av de kvinnor han intervjuade, eftersom han var av den åsikten attde inte var tillräckligt sexuellt eggande för hans flygbolag. Nationalsiktade på ”uniforms that purr” och klädde ut sina flygvärdinnor ifejkat tigerskinn. Continentals fick stå ut med gulduniformer, annonsenlöd: ”Vi vickar på rumpan för dig.”

Mer traditionella bolag försökte tona ner sexet i kabinen och visade istället upp bilder på lättklädda kvinnor på destinationsorten, ochAmerican Airlines försökte med: ”Think of her as your mother.” Men påsextiotalet var det helt klart sex som sålde stolar. SAS visade framsina Christian Dior-dressade flygvärdinnor med namn i annonserna ochtalade om på vilka rutter de flög, Eastern delade ut små svartatelefonböcker till sina manliga resenärer som de förväntades fylla medvilliga kvinnors nummer. TWA hade sina ”foreign accent flights”; pålinjen till New York bar flygvärdinnorna pyjamas, till Frankrike enklänning i guldlamé, till Italien en toga och till England enservitrisuniform – allt i papper. Engelska Boac hade blommigapappersuniformer som kom paketerade med en sax, så att flygvärdinnansjälv kunde klippa till kjollängden för dagen.

Aimée Bratt menar att den perfekta flygvärdinnan var den som kunde haglimten i ögat och samtidigt stålsätta sig mot folks märkligaföreställningar: ”Även om vi blev stereotypiserade så var vi också, vadnu än seximagen innebar, riktiga damer att räkna med. När man gicklängs mittgången eller på flygplatsen såg människor upp till en och varbetydligt mer artiga än vad de är i dag.”
Sjuttiotalet var Boeing 747, avregleringar, oljekris, kapningar (ochmer sexism). National Airlines ”I’m [kvinnonamn]. Fly me”-kampanj ökadederas bokningar med tjugo procent. Kaliforniska Pacific SouthwestAirlines klädde sina flygvärdinnor i kjolar så korta att man kandiskutera om de överhuvud taget var kjolar längre. Eller i snävahotpants och go-go-boots. De bar knappar som sa ”Pure, sober andavailable”.

Men merparten av flygbolagen gick ändå åt ett helt annat håll. 1973bildades The Association of Flight Aattendants. Uniformerna och helaflygupplevelsen gick tillbaka till en mer professionell image, tillexempel gjorde den sparsmakade enkla designern Halston om Braniff, ochRalph Lauren gav TWA uniformer i ull och klassiska snitt.

Trafikflygets åttiotal ville ge en känsla av stabilitet och ordning.Flygvärdinnorna kläddes i mörkblå businessuniformer med tillhörandescarfar, servicen blev snålare och benutrymmet mindre. Menflygvärdinnorna kunde äntligen få lov att åldras, de kunde gifta sigoch få barn och ta sina ärenden till domstol om det behövdes. 1980 varmedelåldern för flygvärdinnorna trettiofyra år, fyrtiotre procent avdem hade barn, tjugo procent kunde inte föda barn (därför att de varmän). På nittiotalet blev ”air rage” ett nytt passagerarfenomen, och detbröstorienterade Hooters Air blev det decenniets avart under några år.1993 ställde Madame Tussauds i London ut sin första kommersiella figurnågonsin: en flygvärdinna, förstås. Det var en faksimil avsjuttiotalets berömda ”Singapore girl”.

Och Barbie ska väl också nämnas? Utvecklingen är talande: 1965 bar hon Pan Ams för evigt klassiska, isblå ”stew”-uniform. 1968 hade hon bytt om till Puccis Braniff-psykedelia. Men 1998 var det slut med flygvärdinneriet för hennes del, nu var hon pilot-Barbie i byxdress ismarta mikrofiber med glittrande kaptensränder. Hon flög sitt eget plan.

15402 Paris nya Docklands Skall den där gröna grunkan vara någonting? sa Frankrikes president Nicolas Sarkozy när han såg ritningen till Paris nya Docklands. Och fnös föraktfullt.

Den gröna grunkan är Cité de la Mode et du Designs nya lokaler. Tidigare låg Paris mode- och designcentrum inklämd bakom det chica lyxstråket avenue de Montaigne, men nu flyttar centrat från diskreta marmorpelare till pistagegröna metalltuber. Paris Frankrike 20 85 346 2008-12-26 00:00:00 frankrike/paris/paris-nya-docklands index.php?option=com_content&catid=346&id=15402&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/docklands/... Skall den där gröna grunkan vara någonting? sa Frankrikes president Nicolas Sarkozy när han såg ritningen till Paris nya Docklands. Och fnös föraktfullt.

Den gröna grunkan är Cité de la Mode et du Designs nya lokaler. Tidigare låg Paris mode- och designcentrum inklämd bakom det chica lyxstråket avenue de Montaigne, men nu flyttar centrat från diskreta marmorpelare till pistagegröna metalltuber.

 

Enligt arkitekten Brenda MacFarlane är det meningen att arkitekturen ska leva sitt eget liv och svälla ut ur strukturen.

– Byggnaden löper lite som en ett sjöodjur utmed floden, säger hon.Brenda MacFarlane har tidigare ritat trendkrogen Georges i CentrePompidou. Liksom i det moderna museet kommer Cité de la Mode husera enblandning av kultur, nöje och mat. Öppet för alla!

Efter att ha strosat på de vågiga gånglederna kan man titta på en modevisning eller utställning, shoppa i gallerian och sen äta i restaurangen påtakplanet. Utsikten bjuder på Seinefloden och Paris pråmar och i sinomtid ska även Paris nya, kommunala båtbussar Vogueo trafikeramodecentrat. 


Adress: Cité de la Mode et du Design
Öppnade hösten 2008 och ligger på
quai Austerlitz i trettonde arrondissementet.

15403 Indianland Ugh. Det är långt till Hollywoodbilden av en fjäderprydd indian när RES Lars Åberg vandrar genom vida, utsatta klippöknar i norra Arizona.


Numera är navajo lika med hisnande sandfärgssilhuetter, stillhet och salviadoftande rymd. Det är afton i Monument Valley. Solen på utgående, men först ska den måla om de berömda sandstensskulpturerna, blända dem, färga dem intensivt röda, svepa dem i mörkblått och till sist, just när ljusstrimman smalnar till en flämtning, sammetslila.

Arizona USA 59 241 642 2008-12-28 00:00:00 usa/arizona/indianland index.php?option=com_content&catid=642&id=15403&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/indianland... Ugh. Det är långt till Hollywoodbilden av en fjäderprydd indian när RES Lars Åberg vandrar genom vida, utsatta klippöknar i norra Arizona.


Numera är navajo lika med hisnande sandfärgssilhuetter, stillhet och salviadoftande rymd. Det är afton i Monument Valley. Solen på utgående, men först ska den måla om de berömda sandstensskulpturerna, blända dem, färga dem intensivt röda, svepa dem i mörkblått och till sist, just när ljusstrimman smalnar till en flämtning, sammetslila.

 Då kommer vinden, från ingenstans, från andra berg som knapptsyns här i öknen, och några minuter senare ett skyfall som inte är avdenna världen. De indianska turkos- och silverförsäljarna vid vägkantenkastar in sina varor i baksätet, vevar upp bilfönstren. Röd lera forsargenom tillvaron.
   Nästa dag rapporterar lokaltidningarna att tvåfritidsfiskare spolats bort i en ravin några mil söderut. Det är något med det här landskapet i sydvästra USA. Det väcker alltidexistentiella frågor och det är svårt att vistas här utan att viddernaoch rymden tar plats i tanken.

Runt Nora Naranjo-Morses brunröda adobehus i Espanola, New Mexico, fladdrar kolibrierna. I trädgården äter också gräshopporna det mesta som ätas kan. Det är härifrån har hon tagit jord, stoppat i specialgjorda förpackningar och skickat med flyg till Washington. Den är torr, sprickig och full av historiska minnen. Myndigheterna var först bekymrade. Vad höll hon på med? Postade hon gifter, spred hon mjältbrand? Till sist tvingades de acceptera att det var material till hennes tipiskulpturer framför National Museum of the American Indian.
   Som skulptör, författare och filmare från en avlägsen indianby i New Mexico gräver Nora Naranjo-Morse bokstavligen fram sin kulturhistoria. Men hur vet man vad som är äkta? När hon var ung brukade turistgrupperna ledas genom pueblon Santa Clara och guiden gav de lokala krukmakarna tips om vilka mönster som var lättast att sälja.
– Genom pryl-och-fjäder-exploateringen av indiankulturen belönas indianerna för att upprätthålla andras föreställningar om traditionen. Exotismen gör att indianer kan tjäna bra på att sälja delar av sin kultur. Men jag har förmånen att kunna välja och plocka de element jag själv värdesätter.

Indianlandet finns överallt i USA, från valfångarbyn Neah Bay i nordvästhörnet till träsklandet i Florida. Men dess befolkningscentrum ligger där man ofta inga människor ser: i den vida klippöknen i norra Arizona, på navajo- och hopifolkens högplatå omedelbart söder om Monument Valley och några biltimmar öster om Grand Canyon. Mer än tvåhundratusen navajoindianer, med ett levande språk som låter som om man långsamt spolar tillbaka en gammal kassett, och sedan – som en svans in i New Mexico, och som en länk till tiden före kolonialismen – de många små pueblosamhällena som klättrar bland mesorna och putsar sina rödbrända adobefasader när vårsolen kommer. Vatten kostar lika mycket som bensin här ute, och båda är livsnödvändiga när man kvitterar ut hyrbilen och rullar i väg mot horisonten.
   Det är lätt att inbilla sig att man vet hur det är i den amerikanska öknen efter hundra år av filminspelningar och reklamåkningar med nya bilmodeller. Vissa bergsformationer verkar mer bekanta än Kinnekulle eller Romeleåsen. Inget kan dock förbereda en för själva upplevelsen, kombinationen av sandfärgssilhuetter, salviadoftande rymd, säregen, söndersmulad skönhet. Tillfredsställelsen har med överblicken att göra, med horisontlinjen och utsattheten. Här finns ett nära förhållande mellan inspiration och brutal undergång. En punktering och man kan vara illa ute. Mobilen saknar ofta täckning.
   Och så är detta den egentligen enda region i USA där indianer rör sig någorlunda upprätt i vardagen, där de driver egna skolor med eget språk och försörjer sig på jordbruk eller gruvarbete och där det finns andra sätt att leva indianskt än i en nödhjälpstrailer.
  
I flera av hopiindianernas byar, som Hotevilla, släpps turister inte längre in, sedan hänsynslösa busslaster strömmat rakt in i kök och sovrum med kamerorna i högsta hugg. Här, och i många andra indianska samhällen i sydväst, löper en andlig underström vidare in i nästa generation. Ibland kan besökare få vara med om danser på torget. Men det ceremoniella livet sker i underjordens kivas, där stammens traditionalister låser in sig med trummor som kan dundra i dagar för att understryka det holistiska i tillvaron, hur allt hänger samman, hur den obrutna cirkeln är alltings förutsättning.
   Kör man in på navajos och hopis gemensamma marker, uppför sliriga slänter och stigar som snarast är söndertorkade bäckfåror, hamnar man på bergets topp, vid Big Mountain, nära Black Mesa, i fullkomlig stillhet bland lågmälda fårskötare som sällan stöter på folk som pratar annat än navajo. Samtidigt är detta till synes orörda land sedan länge ett stridsämne i konflikten mellan energibolag och miljö- och kulturintressen – något som har varit indianlandets eviga förbannelse.
   I åratal har vatten pumpats upp ur navajos torra reservat för att spola kol i pipelines till ett kraftverk halvvägs till Las Vegas. Denna torrläggning av redan sprucken mark är bara en av många absurditeter som uppstått när materialismen kört in med bulldozers och tankbilar.
   – Vi lever i ett avhumaniserat samhälle, menar den muskogeeindianska poeten och musikern Joy Harjo. På vägen förlorar vi respekten för oss själva och de växter och djur som har följt oss sedan begynnelsen. Vi förlorar poesin.
Hon bor nere i Albuquerque, på ökenslätten i New Mexico, och turnerar en del av året med sin nya grupp The Arrowdynamics Band. Sedan vi träffades förra gången för tio år sedan har hon tatuerat sina händer och armar och bestämt sig för att poesin ska återta sin plats. Inte bara indianlandet behöver den, utan också alla andra vilsna själar.

Route 66 löper utmed navajoterritoriets södra kant där Flagstaff, en småtrevlig stad med oräkneliga, oändligt långa godståg som tjuter i natten, är en bra utgångspunkt för resan till indianerna.
   Inne bland navajo ligger hopireservatet infällt som gulan i en större äggvita. Historiskt har hopi varit bönder – det är inte lätt att förstå hur de kunnat odla så mycket i så knaper mark – och navajo nomader. Det här är så mycket landsbygdsamerika man kan önska sig, stillsamt och rofyllt, med en omgivande natur som fyller en både med vördnad och viss andakt.
   Högst upp på de avhuggna klippor som kallas mesor hittar man byar som utgör den äldsta ännu levande bebyggelsen i Nordamerika. I bergen finns pumor och vingbreda örnar, men också ett mytologiskt eko från det förflutna. Den muntliga berättartraditionen lever vidare, sagorna om moral och mänsklig tillblivelse flätas in i dagens oroande vittnesmål om klimatförändringar och dåraktig girighet.
   Man kan också börja i Santa Fe i New Mexico. Det är en turiststad med på sina håll vräkigt mycket pengar, men staden har kvar sin spansk-mexikanska historia och sin adobefärgade charm. Utströdda i det kuperade skogs- och klipplandskapet runt Santa Fe ligger ett dussintal äldre indianska pueblos, som i varierande grad är öppna för besökare som visar ömsint nyfikenhet.
   Kasinoskyltarna utmed highwayen är resultatet av en amerikansk undantagslag: i indianreservaten beskattas inte spelet som i andra delar av landet. Ett antal mycket små stammar har blivit stenrika på sin nya identitet som kasinoindianer medan andra tar avstånd och betraktar de enarmade banditerna som direkta arvtagare till de tvåarmade, som en gång tog deras land.
   – Någon lovar oss välstånd och lycka och alla svarar ”yeah”. Men vart kommer det att leda? Hur hamnade vi här?
Det undrar Nora Naranjo-Morse, som till och med gjort en kortfilm, I’ve been bingo-ed by my baby, för att vrida och vända på sina känslor inför kasinoexplosionen.

Med sina sviktande trägarage och slitna barer är ökenstaden Grants numera en skugga av sitt fornstora jag. Det fanns en tid, för tre–fyra decennier sedan, när den kallades världens uranhuvudstad.
   Nu har det mesta dammat igen, även minnet av indianerna som blev sjuka när de utan masker fick arbeta i gruvgångarna eller sattes i skolor byggda med radioaktiv slagg.
Det där hör till indianernas sorgliga nutidshistoria. På den andra, positiva sidan märks den kulturella pånyttfödelse och gradvisa ekonomiska förbättring som ägt rum i många reservat. Förr skämdes många för att kalla sig indianer. I dag är arvet något att vara stolt över.
   Och när vi gör en morgontidig resa längs slingriga småvägar utanför Grants, ut på en gulnad grusslätt mellan palissader och raukar av sprucket berg, knyts det dåtida ihop med det närvarande. I klipporna har naturen ristat in sina egna berättelser; med en gnutta fantasi finner man indianska profiler i de skrovliga ytorna och väl nere på botten av den salviabeströdda dalgången nedanför Acoma Pueblo, en annan av Nordamerikas äldsta byar, tycker man sig se solreflexerna från conquistadorernas rustningar.
Uppe i Acoma, med milsvid utblick och en nästan psykedelisk känsla av viktlöshet, lever livet vidare som om Amerika vore fjärran, en annan planet. Vi knackar på i husen tillsammans med Manuel Pino, sociologilärare vars familj behållit en släktbostad på klippan. Lerfasadernas och markens nyanser glider in i varandra. Svarta fåglar vilar på vinden från sänkan där nere.
   – Acomafolket har levt på den här hundratjugo meter höga sandstensmesan så länge någon kan minnas, säger Pino. När jag pensionerar mig är det hit till reservatet jag tänker flytta.
   Det blir förstås en jobbig promenad hem för en pensionär. Men oavsett ålder blir den som lyckas ta sig upp till indianlandets topp rikligt belönad.



Tips IndianlandetReservaten har inga synliga gränser. Det är markområden som juridiskt reserverats för indianerna. Den federala regeringen har ett särskilt ansvar för bostäder, skolor och sjukvård, och här finns ett begränsat självstyre med stamråd, egen poliskår och lokala förordningar. Res med ödmjukhet och följ lokalbefolkningens regler. Alkohol är oftast förbjuden.

Boende och restaurangerSecond Mesa Hopi Cultural Center
Modernt motell och restaurang, den enda anläggningen i området.
Adress: Second Mesa
Tel: +1-928-734 24 01
Pris: dubbelrum 550–780 kronor
www.hopiculturalcenter.com

Window Rock Quality Inn
Adress: 48 West Highway 264
Tel: +1-928-871 41 08
Pris: dubbelrum omkring 800 kronor
www.qualityinn.com

Santa FeOre House on The Plaza
Turistiskt och livligt vid det centrala torget.
Adress: 50 Lincoln Avenue

San Francisco Bar & Grill
Vällagat amerikanskt, ät gärna i baren.
Adress: 50 East San Francisco Street

La Plazuela
Kringbyggd gård med handmålade fönster, latinoorienterat kök.
Adress: 100 East San Francisco Street

Coyote Café
Regionalt och mexikanskt.
Adress: 132 West Water Street

Evangelos
Bar med rock’n’roll-känsla, ofta livemusik.
Adress: 200 West San Francisco Street

Hotellen kan vara bokade långt i förväg. Kolla på www.santafe.org .

Las VegasDet här är lilla Las Vegas i New Mexico, en fin håla nära Santa Fe.

Plaza Hotel
Bo på klassiska västernhotellet Plaza Hotel. Flera scener i No country for old men filmades här.
Adress: 230 Plaza
Tel: +1-505-425 35 91
www.plazahotel-nm.com

Grants Sands Motel
En highwayklassiker.
Adress: 112 McArthur Street
Pris: dubbelrum 400 kronor

La Ventana Steakhouse
Hela stan verkar äta här. Bra bar.
Adress: 110 Geis Street

Flagstaff Busters
Biff, fisk, ostronbar.
Adress: 1800 South Milton Road

La Bellavia
Sympatiskt samlingsställe.
Adress: 18 S Beaver Street

Weatherford
Med 1800-talsbar från Tombstone.
Adress: 23 North Leroux Street

Det finns en lång rad likvärdiga motell utmed Route 66, du hittar en lista på www.flagstaffarizona.org .

Mexican Hat
Bästa stället att bo på när man besöker Monument Valley.

Hat Rock Inn
Adress: Highway 163
Tel: +1-435-683 22 21
Pris: dubbelrum 500–650 kronor
www.hatrockinn.com

Swinging Steaks
Bäst i öknen. Biffarna grillas svängande över elden. När mörkret sänker sig öppnas en garageport och ett i högsta grad lokalt countryband kör i gång.
Adress: Highway 163

CameronCameron Trading Post
Motell med restaurang och affärer. Norr om Flagstaff, nära till både Grand Canyon och navajoreservatet.
Adress: 466 Highway 69
Tel: +1-800-338 73 85
Pris: 570–1 300 kronor
www.camerontradingpost.com

Artikeln är från RES nr 11/08

15404 Gratis boende för kreatörer Göteborg Tillsammans med klädmärket Elvine har designbyrån Next Century Modern startat projektet Creators Inn by Elvine där besökande kreatörer erbjuds gratis boende i centrala Göteborg. Creators Inn by Elvine är inrett som ett modernt hotellrum. Här finns ett sovrum med dubbelsäng och fåtöljer, minibar, badrum och en balkong med fantastisk utsikt över staden. Göteborg Sverige 49 213 574 2008-12-28 15:00:00 sverige/goteborg/gratis-boende-for-kreatorer index.php?option=com_content&catid=574&id=15404&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/elvine/ci_... Göteborg Tillsammans med klädmärket Elvine har designbyrån Next Century Modern startat projektet Creators Inn by Elvine där besökande kreatörer erbjuds gratis boende i centrala Göteborg. Creators Inn by Elvine är inrett som ett modernt hotellrum. Här finns ett sovrum med dubbelsäng och fåtöljer, minibar, badrum och en balkong med fantastisk utsikt över staden.

– Vi lyssnar på våra gäster och lägger till och drar ifrån beroende påderas feedback, så rummet är under ständig utveckling. Samtidigt skapasen intressant historia av att varje gäst dokumenteras och exponeras irummet, säger Jesper Larsson.

Med det nya hotellkonceptet myntar Jesper Larsson begreppet ”creative social responsibilty”.
– Det handlar om att påminna världen om gästfrihetens fördelar, sägerhan och berättar att projektet nu ska spridas vidare till Stockholm,Reykjavík och ut i Europa.

– Om man mäter den positiva responsen undrar man varför ingen har gjortdet här förut. Fast visst, jag måste ju städa, byta lakan och skuratoaletten mellan besöken.
PD

Creators Inn by Elvine
www.creatorsinn.com

15411 Så tuktas en fälla Se Eiffeltornet i soluppgång och Frihetsgudinnan på håll. RES tar hjälp av de lokala experterna som vet när och hur du ska besöka några av världens mest kända turistattraktioner. 
 

>Frihetsgudinnan, New York 
Om det är utsikten du är ute efter är Rockefeller Center ett bra alternativ. Här är det mindre köer än vid Frihetsgudinnan och EmpireState Building. Dessutom är utsikten bättre. Även här gör sig staden bäst i skymningsljus. Ett dyrare alternativ är en helikopterfärd över staden. En sådan kostar visserligen från 775 dollar men är verkligen värd pengarna.

Mer information: www.libertyhelicopter.com

New York USA 59 241 656 2008-12-28 15:05:00 usa/new-york/sa-tuktas-en-falla index.php?option=com_content&catid=656&id=15411&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/sataktasen... Se Eiffeltornet i soluppgång och Frihetsgudinnan på håll. RES tar hjälp av de lokala experterna som vet när och hur du ska besöka några av världens mest kända turistattraktioner. 
 

>Frihetsgudinnan, New York 
Om det är utsikten du är ute efter är Rockefeller Center ett bra alternativ. Här är det mindre köer än vid Frihetsgudinnan och EmpireState Building. Dessutom är utsikten bättre. Även här gör sig staden bäst i skymningsljus. Ett dyrare alternativ är en helikopterfärd över staden. En sådan kostar visserligen från 775 dollar men är verkligen värd pengarna.

Mer information: www.libertyhelicopter.com

 

Angkor Vat, Angkor, Kambodja
Detta vackra, magiska tempelområdet i norra Kambodja kan lätt bli övermäktigt. Undvik därför att försöka se allt. Exempelvis kan du skippa några av de mindre templen i periferin som är i dåligt skick. Dessutom kan de te sig rätt lika när du efter några timmar i gassande sol har vandrat runt här. Försök att vara på plats redan vid soluppgången. Då är det svalt och inte så många besökare.

Ett annat alternativ kan vara att göra en dagsutflykt till Kbal Spean (Thousand Lingas) för att titta på skulpturer inhuggna i flodbotten. På vägen kan du också beundra det synnerligen vackra templet Bantey Srei. November till februari är klimatet mest behagligt, men då är det också flest turister vid Angkor Vat. Mars till maj kan det vara väldigt varmt. Resten av året är det regnperiod vilket kan göra besöket lite besvärligt. Men, turisterna är få och landskapet är grönskande och mycket vackert.

 

Eiffeltornet, Paris
Miljontals besökare har inte fel – det är värt att ta sig upp till Eiffeltornets högsta nivå. Sant är också att Paris är bäst på våren,men åk dit redan i mitten av mars innan den största anstormningen kommer i april. Det är som mest folk på helgerna vid elvatiden, eftersom många weekendturister börjar sin Parissemester med ett besök i just Eiffeltornet. Åk i stället hit en morgon mitt i veckan. Ta reda på hur dags solen går upp och infinn dig vid tornet en halvtimme före. Solnedgången är också vacker, men då är det mer folk än på morgonen. Undvik regniga dagar. På andra våningen ligger den lyxiga restaurangen Le Jules Verne som har kostsamma men prisvärda luncher. Vid första våningen är det ofta roliga jippon på gång, kolla  in www.tour-eiffel.fr innan du reser till Paris. Vill du se tornet på håll är exempelvis kaféet på museet vid Trocadéro ett bra alternativ.

 

Akropolis, Aten
Åk inte till Akropolis på sommaren eftersom det är mycket varmt i Aten i juni, juli och augusti. Dock är en fördel med augusti att det är atenarnas egen semestermånad, vilket gör att det är lugnt och få lokalaturister vid Akropolis. I augusti firas även fullmånenatten, den enda natten på året som det är öppet dygnet runt på Akropolis. Då myllrar det av folk som dricker champagne i månskenet, ackompanjerade av fiolspelare nedanför berget. Romantiskt och magiskt!

Hela Akropolis är en upplevelse, men något som verkligen förhöjer upplevelsen är detaljer som skuggor, solljus och linjer. Ett tips är därför att gå en guidad tur där dessa saker pekas ut. Utgå annars från att Akropolis är bäst i solnedgång. Att promenera runt berget är ocksåett måste, liksom att koppla av vid någon av uteserveringarna nedanför. Trots vilda protester från atenarna själva är det numera bilfritt runt Akropolis. Första söndagen varje månad är det gratis inträde. Övriga dagar är detbra att fråga om eventuella rabatterbjudanden, eftersom det brukar finnas många olika att välja mellan. Missa inte det nyöppnade Akropolismuseet, här möts antiken och det moderna.

 

Uffizierna, Florens
Uffiziernas huvudsamling ryms i fyrtiofem salar. Museet är pedagogiskt upplagt och ger en mycket tydlig bild av hur renässanskonsten växtefram i Italien. Det är därför bäst att gå i kronologisk ordning. De stora mästerverken finns i första salen, och alla salar fram tilloch med nummer nitton bör ses. Sedan är Michelangelo i sal tjugofem och Rafael i nummer tjugosex måsten, men det flamländska och tyska målerietkan du hoppa över för att spara de sista krafterna till salarna fyrtiotre och fyrtiofyra – med ljusmästarna Caravaggio och Rembrandt.

Den bästa tiden på dagen att besöka Uffizierna är i slutet av dagen, mellan klockan 16.00 och 19.00. Inför besök vid andra tider är det värt att boka biljetter i förväg på www.weekendafirenze.com för att undvika köer.

Vad gäller säsong är lågsäsongen (november–februari) bäst, i augusti är Florens som en kokande kittel. Och undvik helger och helgdagar (som jul, nyår, annandag påsk, fredsdagen den 25 april, allhelgonahelgen och 8 december) då italienarna själva går dit. På måndagar är museetstängt.

 

Taffelberget, Kapstaden
Taffelberget är vackert året om, men allra bäst är det på våren (det vill säga den svenska hösten) då det grönskar och blommar som mest. Detgäller att passa på när det är bra väder. Det händer nämligen ganskaofta att molnen plötsligt ligger sig som en bordsduk över toppen –vilket förtar upplevelsen. Väl uppe på Taffelbergets topp är det bäst att snabbt gå en bit från kabinbanans toppstation. När surret från banan och allt folk försvinner sänker sig tystnaden och en mäktig känsla infinner sig.

Det är också en upplevelse att ta sig upp för berget till fots. Men det är krävande klättring och lätt att gå vilse. Se till att gå med en guide så att du slipper hämtas av helikopter – ett öde som drabbar många turister varje år. Det är alltid en upplevelse att befinna sig på toppen av Taffelberget,men extra fantastiskt är det att vara där när solen gå ner.

 

Taj Mahal, Agra
Generellt kan man säga att alla stora sevärdheter i Indien ska ses precis när de öppnar på morgonen, innan de värsta turistanstormningarna börjat. Taj Mahal öppnar klockan 6.00 så satsa på att vara där då –mausoleet gör sig bäst i morgonljuset och du har chans att vara där ensam. Vid fullmåne tillåts man i bland komma in nattetid. Är det inte öppet kan man klättra upp på ett hotelltak i närheten och se mausoleet i fullmånens sken. Gå in vid ena änden av spegelbassängen (har du tur är det vatten iden), och gå sedan ett varv runt mausoleet innan du går in i det. Missainte det arkitektoniska mästerverket ”Baby Tai”, det vill sägaItmad-ud-Daulah, ett mindre och mycket spännande mausoleum som ligger på andra sidan floden.

Den bästa tiden att resa hit på ur klimatsynpunkt är höst och vår. Speciellt efter monsunen (som inträffar oktober–november ochfebruari–mars) är Taj Mahal extra rent och fint. Taj Mahal brukar vara stängt på fredagar, men detta kan ändra sig så dubbelkolla i förväg. Alla rikshaförare i Agra hittar dit.

 
Kinesiska muren, Peking
Kinesiska muren är som allra vackrast på hösten och våren då ävenklimatet är som mest behagligt. Det finns en rad olika delar av murensom har restaurerats och den allra vackraste i närheten av Peking är Mutianyu, som ligger två timmars bussresa från huvudstaden.

Åk dit när solen just har gått upp och vandra sedan ensam på muren ochnjut av utsikten över det som en gång var Mongoliet. Vandringen tarcirka fem timmar och avslutas vid Jinshanling. Det kan finnas en poäng i att handla souvenirer precis i början avvandringen – de ihärdiga försäljarna brukar annars följa med hela vägen. Försök undvika att förlägga ditt besök till första veckan i oktober ochmaj samt under det kinesiska nyåret, då är det extra mycket turister.Och se till att aldrig någonsin hamna i Badaling, en restaurerad del avmuren som ligger närmare Peking och som därför har förvandlats till enplastig turistfälla.

Har du mindre tid är Simatai ett alternativ som ligger en dryg timmesbussresa från Peking. Här finns en nybyggd linbana och vacker utsikt.Till Simatai är det bäst att åka på eftermiddagen eftersom mångaturister helst åker dit på morgonen.

Frihetsgudinnan – Martin Adolfsson, Eiffeltornet – Magnus Falkehed, Akropolis – Alexandra Pascalidou, Uffizierna – Peter Loewe, Taj Mahal – Zac O’Yeah, Taffelberget – Ille Wiklund, Kinesiska muren – Ulrika K Engström, Angkor Wat – Peter Fröberg Idling

15413 Sveriges bästa pister Enligt Henrik Windstedt – regerande världsmästare i extremskidåkning

Störtloppet, Åre
 Härligt åk hela vägen från Åreskutan ner till Olympiadalen, högsta fallhöjden i Sverige (901 meter) och väldigt varierad åkning. Åre Sverige 49 213 588 2008-12-28 00:00:00 sverige/are/sveriges-basta-pister index.php?option=com_content&catid=588&id=15413&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/skiing.jpg Enligt Henrik Windstedt – regerande världsmästare i extremskidåkning

Störtloppet, Åre
 Härligt åk hela vägen från Åreskutan ner till Olympiadalen, högsta fallhöjden i Sverige (901 meter) och väldigt varierad åkning.

Rödbacken, Åre 
Böljande terräng och oftast nästan bara natursnö, aldrig mycket folk. Åket avslutas vid restaurang Rautjoxa.

Slalombacken, Åre 
Väldigt brant och därmed svår att pista, vilket gör att den är helt grym efter ett snöfall.

Skimastern, Riksgränsen

Paradisbacken, Duved

Slalombacken, Funäsdalsberget

Lostupet, Kläppen

Väggen, Hundfjället

Hovdebacken, Vemdalsskalet

Gästrappet, Åre

15414 På G i Kina Sextiotalsretro i Sanlitun Peking Glitter, glamour och grace är de tre ledorden som karakteriserar Hotel G.

Hotell Diskret mättade färger,dekadenta ljuskronor och lackade möbler för tankarna till sextiotalets flotta inredningar. Det retrochica hotellet är perfekt beläget i det fashionabla Sanlitundistriktet.

Peking Kina 32 123 433 2008-12-30 01:50:00 kina/peking/pa-g-i-kina index.php?option=com_content&catid=433&id=15414&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/hotelg_kina/hotelg.jpg Sextiotalsretro i Sanlitun Peking Glitter, glamour och grace är de tre ledorden som karakteriserar Hotel G.

Hotell Diskret mättade färger,dekadenta ljuskronor och lackade möbler för tankarna till sextiotalets flotta inredningar. Det retrochica hotellet är perfekt beläget i det fashionabla Sanlitundistriktet.

Rummen är förvånansvärt generösa i storlek och finns i kategorierna good, great, greater och greatest. Efter mörkrets inbrott bildar Hotel G:s fasad en explosion av färgeroch ljus som påminner om en färgglad mosaik. I samtliga 110 rum kan mannämligen själv välja färg på fönsterbelysningen.

Här finns också en rad olika alternativ för att släcka törsten ochmätta hungern. I restaurangen 25 Degrees känns inredningen som ombordell möter hamburgerbar, och på Morio kan man avnjuta en elegantjapansk måltid. På Gilt, hotellets takterrass, finns lounge, bar, djoch en restaurang som serverar mat med tibetansk tvist. MvD

Hotel G
Adress: 7 Gongtixilu, Chaoyang, Peking
Tel. +86-10-655 236 00
Pris: dubbelrum från cirka 1 400 kronor
www.hotel-g.com


 

15415 Landa det omöjliga restaurangbordet I takt med att världens kockar förvandlas till superstjärnor blir restaurangerna allt kräsnare när det kommer till klientel.
 

RES har listat dörröppnarna till världens mest eftertraktade restauranger.

Restauranger Tips 283 856 2008-12-30 00:00:00 tips/restauranger/landa-det-omojliga-restaurangbordet index.php?option=com_content&catid=856&id=15415&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/lobbyreser... I takt med att världens kockar förvandlas till superstjärnor blir restaurangerna allt kräsnare när det kommer till klientel.
 

RES har listat dörröppnarna till världens mest eftertraktade restauranger.

Timslång väntan i telefonkö med lugnande melodislingor i örat, väntelistor långa som Nilen och det ständiga bönandet på bara knän för att få komma till. Trots likheterna handlar det här inte om den svenska vårdkön utan om världens mest åtråvärda och svårbokade restauranger. Problemet har lyckligtvis inte nått Sverige i alltför stor utsträckning ännu, men ute i stora vida världen råder fullkomligt slagsmål om borden. RES har talat med tre av väldens hetaste internationella restauranger om hur man får en fot innanför dörren.

På Per Se, Thomas Kellers trestjärniga krog i New York, har man bråda dagar och överfullt på gästlistan.
– Ring, mejla eller boka på nätet via Opentable.com två månader före önskat datum. Från 10.00 tar vi emot reservationer. Lyckas inte det så ska man be att bli uppsatt på väntelistan. Ett bra tips är att lämna mobilnummer så att vi lätt kan nå dig om det blir någon avbokning.

Intresset för Nobu har, sedan öppnandet 1994, aldrig sinat. Med sitt imperium av femton restauranger världen över toppar Nobu fortfarande listan över världens mest populära etablissemang.
– Ring exakt på dagen en månad innan du vill besöka oss, det är då vi släpper borden. Annars har vi i många av våra restauranger även en bistro eller sushibar som tar emot drop-in-gäster.

På Katsuya i Beverly Hills är verkligheten krass.
– Boka tidigt, det är det enda tips vi kan ge. En liten chans till bord finns om man tittar förbi och blir uppsatt på listan för sista-minuten-avbokningar.

En sista utväg är Primetime Tables, ett företag som specialiserar sig på att fixa svårbokade bord. Pascal Riffaud, ägare till företaget, ger oss sina tre hetaste tips:
1. Ring och ta reda på när restaurangen släpper sina bord. Återkom sedan på exakt utsatt datum och klockslag och var beredd på lång väntan i telefon.
2. Gå dit samma dag på vinst och förlust. Restaurangen kan ha fått en avbokning.
3. Bygg en relation med personalen på etablissemanget. Restauranger månar om sina stammisar.

Vad är det värsta man kan göra om man vill ha det åtråvärda bordet?
– Namedroppa! Det kommer automatiskt att bannlysa dig från många restauranger.

Kontentan: Ha tålamod, var ute i god tid och skryt för allt i världen inte om att du är David Beckhams älskarinna.

FaktaPer Se
Adress: The Time Warner Center, 10 Columbus Circle, New York
Tel: +1-212-823 93 35
www.perseny.com

Nobu
Adress: 31 Via Manzoni, Milano, samt i bland annat Tokyo, London, New York och Las Vegas
Tel: +39-2-723 186 45
www.noburestaurants.com

Katsuya
Adress: 6300 Hollywood Boulevard, Los Angeles, samt två ytterligare restauranger i Los Angeles-området
Tel: +1-323-871 87 77
www.sbeent.com/katsuya

Primetime Tables
www.primetimetables.com
15417 Stjärntipset Mads Mikkelsen – Hej Mads. Vilken är din favoritrestaurang i Köpenhamn?

– Jag går inte ut och äter så ofta när jag hemma, jag vill hellre stanna i huset med familjen. Men när jag går ut, blir det gärna till Pierre André.

SÖK HOTELL I KÖPENHAMN HÄR

Köpenhamn Danmark 14 66 308 2009-01-01 04:25:00 danmark/kopenhamn/stjarntipset-mads-mikkelsen index.php?option=com_content&catid=308&id=15417&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/mads_mikke... – Hej Mads. Vilken är din favoritrestaurang i Köpenhamn?

– Jag går inte ut och äter så ofta när jag hemma, jag vill hellre stanna i huset med familjen. Men när jag går ut, blir det gärna till Pierre André.

SÖK HOTELL I KÖPENHAMN HÄR

Jag tycker att det är en restaurang med bättre fransk mat än de flesta andra franska restauranger i Köpenhamn, och dessutom är den inte fullt så dyr som de andra topprestaurangerna är. GR

Pierre Andre Restaurant
Adress: Ny Østergade 21, 1101 København K, Danmark
Tel. +45-331 617 19
www.pierreandre.dk
15419 Tåglyx Ny bok Medan världen stannar till, tänker miljö och konstaterar att det är själva resan som är målet, kommer en ny bok för alla lyxiga tågentusiaster som gärna njuter medan världen passerar utanför kupéfönstret.
New York USA 59 241 656 2009-01-02 00:00:00 usa/new-york/taglyx index.php?option=com_content&catid=656&id=15419&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/lyxtag/lyx... Ny bok Medan världen stannar till, tänker miljö och konstaterar att det är själva resan som är målet, kommer en ny bok för alla lyxiga tågentusiaster som gärna njuter medan världen passerar utanför kupéfönstret.
Luxury Trains är inte bara två hundra sidor nostalgifoto, utan dessutomen fördjupning i majestätiska stationshus, lyxig kupéinredning och denallmänna tågkomfortens historia. UE

Luxury Trains kommer ut i oktober 2008 på förlaget TeNeues och kostar cirka 465 kronor.
15420 Ge mig Yamu Philippe Starck har flyttat till Thailand

PHUKET Det är Jean-Michel Gathys blodröda veranda som stjäl uppmärksamheten till en början. Philippe Starcks imponerande inredning med gigantiska kristallkronor och vackra väggmålningar kommer som en god tvåa när The Yamu, en femstjärnig resortanläggning med hotell och privata villor, öppnar i november nästa år på en hittills oexploaterad del av Phuket i Thailand.

Phuket Thailand 53 225 615 2009-01-02 10:00:00 thailand/phuket/ge-mig-yamu index.php?option=com_content&catid=615&id=15420&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/the_yamu/t... Philippe Starck har flyttat till Thailand

PHUKET Det är Jean-Michel Gathys blodröda veranda som stjäl uppmärksamheten till en början. Philippe Starcks imponerande inredning med gigantiska kristallkronor och vackra väggmålningar kommer som en god tvåa när The Yamu, en femstjärnig resortanläggning med hotell och privata villor, öppnar i november nästa år på en hittills oexploaterad del av Phuket i Thailand.

Omgivet av dramatiska berg blickar The Yamu ut över Phang Nga-bukten på den östra sidan av Phuket. Förutom innovativt inredda rum har hotellet ett spa, en privat hamn, inspelningsstudio, vinkällare och ett speciellt chokladrum. Och om du väljer att köpa in dig i en av de privata villorna får du en butler, privat trädgård och utomhusdusch på köpet.

Ett flertal svenskar har redan köpt in sig i de arkitektritade villorna (som kostar från 13 miljoner kronor) och från och med nästa år är det möjligt att ta in på hotellet. UE

The Yamu, Phuket
Tel: +66-89-727 51 19
Pris: dubbelrum från 5480 kronor under högsäsong
www.theyamu.com

SÖK FLER HOTELL I PHUKET

15421 Mama Shelter i Paris Hotell Rummet är, precis som pojkrummet där hemma, litet men fullproppat med allt som kan tänkas behövas i elektronikväg: iMac med gratis uppkoppling och förinstallerad Skype och iChat samt CD- och DVD-spelare. På hotellet Mama Shelters i Paris garageuppfart står leksaker som Smart-bilar, scooters, cyklar och en Hybrid Prius, och i lobbyn står ett foosballbord.

Paris Frankrike 20 85 346 2009-01-04 21:25:58 frankrike/paris/mama-shelter-i-paris index.php?option=com_content&catid=346&id=15421&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/mamashelte... Hotell Rummet är, precis som pojkrummet där hemma, litet men fullproppat med allt som kan tänkas behövas i elektronikväg: iMac med gratis uppkoppling och förinstallerad Skype och iChat samt CD- och DVD-spelare. På hotellet Mama Shelters i Paris garageuppfart står leksaker som Smart-bilar, scooters, cyklar och en Hybrid Prius, och i lobbyn står ett foosballbord.

Foto: Jean Francois Jaussaud

Mama Shelter är framtaget av bland andra Philippe Starck och är, med sina något udda detaljer, ett fräscht tillskott till Paris hotellflora. Skulle man, hemtrevnaden till trots, sakna mor så finns det på varje rum en nattlampa att tända för ensamma kvällar i Paris. MvD

Mama Shelter
Adress: 109 Rue de Bagnolet, Paris
Tel. +33-1-434 848 48
Dubbelrum: Från cirka 850 kronor
www.mamashelter.com

15423 Stjärntipset: Izabella Scorupco – När jag går ut i Los Angeles går jag gärna till Mr Chow. De har oslagbar kinesisk mat, väldigt sofistikerad och ren på ett sätt som gör att den känns japansk.
Los Angeles USA 59 241 652 2009-01-10 00:00:00 usa/los-angeles/stjarntipset-izabella-scorupco index.php?option=com_content&catid=652&id=15423&task=view&view=article – När jag går ut i Los Angeles går jag gärna till Mr Chow. De har oslagbar kinesisk mat, väldigt sofistikerad och ren på ett sätt som gör att den känns japansk.
Bäst är de stora salladsbladen som man fyller med skaldjur, hemligdressing och friterat sjögräs. Det är verkligen oerhört gott. Och MrChow i New York är nästan ännu bättre. GR

Adress: 344 North Camden Drive, Beverly Hills
Tel: +1-310-278 99 11

Adress: 324 East 57th Street, New York
Tel: +1-212-751 90 30
www.mrchow.com

15424 Dykning vid Stora Barriärrevet Stora Barriärrevet, med backpackerstaden Cairns i Queensland på Australiens norra östkust som främsta avstamp, består av tretusen rev och hundratals öar som sträcker sig över en yta lika stor som Italiens. RES Anders Mathlein dyker bland mördarmusslor och pincettfiskar och hittar en korallvärld som håller på att försvinna. Queensland Australien 8 37 268 2009-01-05 16:46:11 australien/queensland/stora-barriarrevet index.php?option=com_content&catid=268&id=15424&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/barriarrev... Stora Barriärrevet, med backpackerstaden Cairns i Queensland på Australiens norra östkust som främsta avstamp, består av tretusen rev och hundratals öar som sträcker sig över en yta lika stor som Italiens. RES Anders Mathlein dyker bland mördarmusslor och pincettfiskar och hittar en korallvärld som håller på att försvinna.
Text: Anders Mathlein Foto: Jörgen Ulvsgärd foto på Moorish Idols (Zanclus cornutus) ovan: Ian Scott

Cape York, så långt norrut man kan komma i Australien och en känsla av att vara långt från allt. Solen står nästan i zenit över Torres sund. Skyltar varnar för saltvattenkrokodiler på de öde stränderna. Bestarna lär kunna komma upp i femtio kilometer i timmen och biter med ett tryck på två ton per kvadratcentimeter. Det kan vara bra att känna till att de är dåliga på att svänga.
Att det inte finns några japaner bland oss som flugit hit upp förklarar piloten med att man inte kan shoppa här. Inga butiker, bara en stor, het tomhet kring några aboriginska bosättningar och enklare hotell.
Rakt österut går gränsen för Great Barrier Reef Marine Park, världsarvet som sträcker sig tvåhundratrettio mil åt sydost utmed Queenslands tropiska kust. Det omfattar en yta motsvarande Italiens. Att Stora barriärrevet inte är ett sammanhängande rev blir tydligt från luften. Det är i själva verket en förvirrande labyrint av nära tre tusen rev och hundratals öar, flygplanets skugga flyter över vatten som skiftar i blått och turkos mellan slingor, klumpar, fransar och platåer av korall under ytan.
Stora barriärrevet är större och mer varierat i form och färg än något annat som varelser på jorden har skapat. Det är ett surrealistiskt, överjordiskt metropolis under ytan. Inte bara omges Underlandet av myllrande, sprittande liv, också själva byggnaderna lever.
Korallrevet kan stå som symbol för planetens gåtfulla mångfald, skönhet och ömtålighet – och för vår bristande förmåga att vårda den. Revet hör till det som kan gå förlorat på grund av klimatförändringarna. Och nu söker sig miljoner turister från hela världen till Revet. Turismen sysselsätter omkring femtio tusen människor i Queensland, Cairns har blivit ett slags Reeftown, ett genomkommersiellt och livfullt backpackergetto med alla tänkbara aktiviteter till sjöss, till lands och i luften.
Många blir förvånade över att Underlandet till stor del ligger så långt från kusten. Till Knuckle Reef, till exempel, är det nittiofem kilometer från land.
Där vilar den stora pontonen som en enslig ö, en bas för turister som vill dyka, snorkla eller åka båt med glasbotten. Från källarvåningen under ytan kan man se medresenärerna sväva förbi bland fjärilsfisk, pincettfisk, läppfisk, kejsarfisk och andra arter som tycks formgivna som på skämt.

Alla gäster på Revet rekommenderas att bära våtdräkt. Somliga klär i våtdräkt, andra inte. Den kan göra en människa plågsamt medveten om tidens flykt och kroppens förfall. Man inser att man inte skulle få rollen som Batman. Man ser snarare ut som en slarvigt förpackad blodpudding. Våtdräkten sägs skydda mot den frätande solen, men den är också ett värn mot de fruktade maneterna som man inte gärna pratar om.
Maneterna är inte så vanliga här långt från kusten, men deras gift är av en sådan kaliber att risken tas på blodigt allvar. Manetsäsongen varar ungefär mellan oktober och maj, och till de mer välkända hör de stora kubmaneter som kallas Portugisisk örlogsman, vars tentakler ger en fasansfull smärta och i värsta fall andningsförlamning eller hjärtstillestånd. Den lilla genomskinliga irukandji är nästan osynlig i vattnet och kan slinka igenom maskorna i badplatsernas skyddsnät. Efter kontakt med en sådan är den första svedan ganska lätt, men sedan blir det fråga om svåra muskelsmärtor, kräkningar och eventuellt dödligt högt blodtryck. I väntan på läkarvård ska man hälla generöst med vinäger på det skadade stället, men absolut inte färskvatten.
Maneterna är ändå bara några på provkartan över farliga djur i Queenslands vatten. Hajar, giftiga snäckor, brännande koraller, ormar, krokodiler och stenfisk är andra. Regeln att aldrig röra något på revet är väl motiverad. Det var en stingrocka som ändade Steve Irwins äventyrliga liv under inspelningen av ett avsnitt av Animal Planet på Stora barriärrevet år 2006. ”The Crocodile Hunter” råkade få rockan att känna sig trängd, och den stack honom rakt i hjärtat.

Nu skjuter solljuset ned som spjut i vattnet, där det djupnar övergår det i mörkblått, indigo och till slut bara i bläckmörker som ger en svindelkänsla vid tanken på djupen och vattenvolymen här ute.
Det är ett sällsamt myller av liv. Papegojfisk och fjärilfisk känner jag igen, och sjöstjärnor, sjöborrar och sjögurkor, men alla de andra?
Mördarmusslans läppar skimrar i blågrönt, de största exemplaren kan väga två hundra kilo och den påstås kunna slå igen som en björnsax om ens hand eller fot och inte släppa taget förrän man har blivit en siffra i olycksstatistiken. Strax intill knaprar papegojfiskar korall och simmar bort i moln av stoft som kommer ur den andra änden. En hel del av paradissträndernas sand är korall som malts av fiskens matsmältningskanal.
Stimmet med oräkneliga, lysande blå småfiskar beter sig som om det styrdes av en gemensam hjärna. Blixtsnabbt och samordnat viker det av bakom massivet av hjärnkoraller.
Hur går det till? Vem ger order?
De som har forskat i det här anser att ingen ger order. De talar om ”svärmens intelligens”, att enkla principer kan leda till avancerade beteenden. Till exempel är nervcellerna i vår hjärna inte mycket att komma med var för sig, men klumpar man ihop några miljarder av dem börjar det hända saker. På gott och ont, kanske man ska tillägga.
I fiskstimmet finns alltid några som upptäcker ett hot, de flyr och drar med sig sina närmaste grannar i vad som blir en pilsnabb kedjereaktion. Ingen har överblick, men agerandet blir kollektivt och självförstärkande. Ju fler fiskar som finns i stimmet, desto starkare är driften att simma i samma riktning. Effekten blir att en rovfisk får svårt att urskilja ett enskilt mål.
Den här typen av flockbeteende kan man observera också hos exempelvis fåglar och gräshoppssvärmar, och i någon mån även i svenska nyhetsmedier och i den politiska debatten.

Den gamla klyschan säger att allt klär en skönhet, men under ytan råder ett slags jämlikhet i att alla ser lika groteska ut i dykmask och luftmunstycke eller snorkel. Fartygsfotografen glider omkring som en säl och tar bilder på alla, foton som vi kan köpa under återfärden – om man nu lyckas känna igen sig själv. Man hade lika gärna kunnat bli porträtterad iförd gasmask.
I en hålighet skymtar Nemo, lysande orange med vita ränder. Disneyfilmen ”Hitta Nemo” om den vilsekomna lilla clownfisken var en hyllning till korallvärldens skönhet, men den blev en björntjänst till reven eftersom akvarieindustrin fick ett uppsving. De som fångar clownfisk och andra dekorativa arter använder ofta cyanid, ett gift som bedövar fiskarna men dödar korallpolyperna. Årligen säljs tropiska fiskar för miljardbelopp, men svinnet är stort, över hälften av de fångade fiskarna dör innan de når akvarieaffärerna. Priset för ett vackert saltvattenakvarium kan alltså vara att man bidrar till att den naturliga korallmiljön ödeläggs.
Det är bistert, men bara att som europé befinna sig här i Revets överdådiga skapelsekarneval föder också blandade känslor. Det var här på revet som James Cook kom år 1770 för att reparera skeppet ”Endeavour” efter grundstötningen bland reven. När vattnet forsade in i skrovet var det ”en oroväckande och, som jag kan säga, förskräcklig omständighet då vi hotades av omedelbar undergång”, som han skrev med klädsam underdrift. Så småningom kunde skeppet repareras på den plats som numera heter Cooktown.
Efter att bland annat ha gjort astronomiska observationer på Tahiti hade Cook fört ”Endeavour” västerut i jakt på den sydkontinent, Terra Australis Incognita, som man i Europa antog måste finnas som motvikt till landmassorna på norra halvklotet. Ofta anges Cook som Australiens upptäckare, men holländarna hade faktiskt varit här redan i början av 1600- talet. Inte heller var han den förste europé att stiga iland, upptäcktsresanden, piraten med mera William Dampier hade 1697 noterat de märkliga, hoppande djuren i denna gåtfulla trakt.
Men Cook kartlade östkusten och tog landet i besittning för den brittiska kronan. De aboriginer som siktade ”Endeavour” kunde inte ana att det representerade början till slutet för deras kultur. Åtta år senare anlände ”den första flottan” med brittiska straffångar för att börja bygga den nya kolonin.
Nu har aboriginerna levat här i kanske tjugo tusen generationer, engelsmännen i åtta, ändå är urbefolkningen tredjeklassmedborgare i sitt land.

Och om man inte seglar till Australien så sällar man sig som flygresenär i en mening till korallernas dödgrävare när man lämnar ett par ton koldioxid efter sig i atmosfären. Mer än en tredjedel av Stora barriärrevet är fredat för fiske och annat utnyttjande, men det är uppvärmningen som är det stora, övergripande hotet mot korallerna. Att oceanerna absorberar enorma mängder av växthusgaserna dämpar temperaturhöjningen, men för reven är också det av ondo eftersom surhetsgraden i vattnet ökar.
Stora barriärrevet hör dessutom till den nation som per capita släpper ut mest växthusgaser och är världens största kolexportör. Aningen yrvaket har folk i vad som redan är jordens torraste land börjat oroa sig för klimatförändringarna. ”Det här låter mer som en katastrofroman än som en vetenskaplig rapport”, sa Australiens jordbruksminister på det där australiskt rättframma sättet sedan han läst ett utlåtande från ledande klimatforskare.
Signalen från visselpipan anger att det är dags att lämna vattnet. Inför hemfärden kommer besättningen att noggrant räkna in oss som på ett jättedagis, men de har sina skäl. Det fasansfulla som hände paret på Karibiensemester i filmen ”Open Water” från 2004 hade sin verkliga förlaga här för tio år sedan och skakade hela turistnäringen kring Revet. Tom och Eileen Lonergan åkte ut från Port Douglas för att dyka, men glömdes kvar i vattnet. De kom upp till ytan bara för att finna att turbåten var borta. När arrangören upptäckte misstaget var det alldeles för sent. Ingen har sett paret sedan dess.
Motvilligt simmar gästerna tillbaka till pontonen. En sista panorering över den förtrollande undervattensvärlden, kanske med en blandning av glädje, häpnad, vördnad, tacksamhet, oro, sorg och dåligt samvete. Det är en schizofren känslococktail, men med en smak som passar för den märkliga tid vi lever i.
FAKTA KORALLER
Det Stora Barriärrevets undervattensvärld är ett finkalibrerat ekosystem med ett fyrverkeri av arter. Kring de omkring fyra hundra typerna av korall har man hittills identifierat bortåt två tusen fiskarter, liksom vikvalar, knölvalar, delfiner, tumlare, hajar, vattenormar och sex av jordens sju arter av havssköldpadda. Räknar man mollusker kommer man upp i minst fem tusen arter. Bara kring Heron Island finns tvåhundrafemtio olika sorters räkor.
Och förutsättningen för allt detta är korallen, ett litet nässeldjur som finns i alla hav, men de revbyggande så kallade stenkorallerna föredrar tropikerna. De kan bilda strandrev, eller barriärrev som löper parallellt med kusten, eller så skapar de atoller, mer eller mindre ringformiga rev som omsluter en lagun.

Ett rev byggs upp av miljarder korallpolyper som genom att utsöndra kalk omkring sig skapar ett slags skyddande rör eller skelett. På sina föregångare bygger de vidare mot ljuset och beroende på art kan korallkolonierna se ut som hjärnor, solfjädrar, bordsskivor, svampar eller horn. Revet blir ett kalejdoskopiskt landskap av raukar, terrasser, kullar, platåer, stup och grottor. Bland stenkorallerna hittar man också färgstarka mjukkoraller, anemoner och nakensnäckor.
Korallpolyperna kräver klart vatten som är mellan tjugo och tjugoåtta grader varmt. De livnär sig på plankton och lever i symbios med alger som i utbyte mot skydd bidrar med näring och syre. Det är algerna som ger revet färg, och eftersom de är beroende av ljuset finns inte levande korall på större djup än fyrtio meter.
Som flest är korallarterna i västra Mikronesien i Stilla havet. Kanske var det där någonstans som själva livet först spratt till i det ljumma urhavet. Ju längre därifrån man far, desto mindre blir mångfalden. Karibien har bara sextiosju koraller.
En stor del av jordens tropiska korallrev är redan döda eller näst intill, framförallt i Karibien och Sydostasien. Så kallad korallblekning är ett tydligt tecken på att något är fel. Den uppkommer när symbiosen mellan korallpolyperna och algerna kollapsar, revet förlorar sina färger och blir skelettvitt. Orsaken kan vara höjd vattentemperatur, föroreningar från utsläpp och jordbruk, eller ökad UV-strålning. Många rev går under på grund av överfiskning eller fiske med dynamit.

FN:s miljöprogram Unep varnar för att åttio procent av reven kan vara ödelagda inom mindre än ett halvsekel. Det är en förfärande uppgift, men ännu värre för de miljontals människor som är beroende av reven som vågbrytare och för sin försörjning, än för turisten på jakt efter naturupplevelser.

15426 Manga – Japanskt i Humlebaek KONST Mangan är en mogen tvåhundraåring som nu har hittat till Louisiana. Egentligen betyder ordet manga ”fria bilder” eller kort och gott ”tecknad serie”, och det är denna uttrycksforms historiska utveckling som står i fokus när Danmarks främsta institution för samtidskonst i höst vänder sig mot Japan.
SÖK HOTELL I KÖPENHAMN HÄR
Köpenhamn Danmark 14 66 308 2009-01-07 10:56:23 danmark/kopenhamn/manga-japanskt-i-humlebaek index.php?option=com_content&catid=308&id=15426&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/manga/LPic... KONST Mangan är en mogen tvåhundraåring som nu har hittat till Louisiana. Egentligen betyder ordet manga ”fria bilder” eller kort och gott ”tecknad serie”, och det är denna uttrycksforms historiska utveckling som står i fokus när Danmarks främsta institution för samtidskonst i höst vänder sig mot Japan.
SÖK HOTELL I KÖPENHAMN HÄR

Med referenser från gamla japanska träsnitt skapade av konstnären Katsushika Hokusai (1760–1849) visar utställningen Manga! Japanske billeder hur mangan uppstod från karikatyrsketcher i slutet av sjuttonhundratalet och hur konstformen fick sin nuvarande form när Osamu Tezuka skapade serien Astro Boy på femtiotalet. Tezukas storögda varelser med små munnar hade i sin tur inspirerats av exempelvis Walt Disney och Max Fleischer, skaparen av Betty Boop.

De senaste trettio åren har mangan utvecklats till ett specifikt seriekonstuttryck där drama och romantik berättas med ett filmiskt maner som ger stort utrymme för övergripande stämningar och ögonblicks- och etableringsbilder.

I utställningen Manga! Japanske billeder blandas ämnen som erotik, mytologi, science fiction och vardagsliv för att visa hur mangan nu har inspirerat så vitt skilda områden som bokillustrationer, dataspel och samtidskonst. Manga! Japanske billeder pågår fram till den 8 februari 2009 på Louisiana. UE

Adress: Gammel Strandvej 13, Humlebæk
Tel: +45-491 907 19
www.louisiana.dk
 

15429 Flyginfo i mobilen Teknik Traveas är ett svenskt företag som precis har lanserat en sms-tjänst som förser resenärer med information om flygtider, förseningar och annat du behöver veta när du ska åka och resa. Ungefär som att surfa in på luftfartsverkets webb, fast här slipper du både dator, uppkoppling och sinnesnärvaro nog att komma ihåg att göra det. Dessutom får du utförligare information – om alla flighter i hela världen, inte bara SAS och Arlanda.
Sajt Tips 283 859 2009-01-07 13:34:44 tips/sajt/flyginfo-i-mobilen index.php?option=com_content&catid=859&id=15429&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/travelceck... Teknik Traveas är ett svenskt företag som precis har lanserat en sms-tjänst som förser resenärer med information om flygtider, förseningar och annat du behöver veta när du ska åka och resa. Ungefär som att surfa in på luftfartsverkets webb, fast här slipper du både dator, uppkoppling och sinnesnärvaro nog att komma ihåg att göra det. Dessutom får du utförligare information – om alla flighter i hela världen, inte bara SAS och Arlanda.
Säg att du ska åka mellan Buenos Aires och Rio. Då går du in på Traveas.com och beställer en bevakning på just din flight. Ungefär tre dagar före avresedatum börjar Traveas att hårdbevaka din flygning, och händer det någonting som på något sätt påverkar resan får du ett meddelande i din mobiltelefon. Förseningar, inställningar, byte av landningsplats, byte av terminal, byte av gate och så vidare. Jack Melcher Claesson är grundare av företaget och tjänsten.
– Vi var trötta på att förlora dyrbar tid ute på flygplatsen på grund av förseningar och annat. Och vi var trötta på att behöva skaffa flyginformation på egen hand. Det unika med Traveas är inte informationen vi erbjuder. Det unika är du får all information du behöver – direkt i telefonen, utan att du behöver göra någonting själv.

Traveas Travel Tracker – som tjänsten heter – finns i tre utföranden. Traveller, för dig som ska ut och resa och behöver all tänkbar tillgänglig information om flighten. Pick & Drop, för dig som ska hämta eller lämna någon på flygplatsen. Och Watcher, för dig som är intresserad av om en flight har lyft eller landat enligt planen. PS

www.traveas.com

15430 Storslagen småskalighet I välmående Sydtyskland serverar en ny generation stjärnkrögare ekologisk husmanskost med rustika traditioner.

Res Dag Hermelin tog tåget till München för att ta reda på var den sötaste sparrisen växer, hur den rökta ölen bryggts och den knaperstekta fläskläggen levt.
München Tyskland 57 236 635 2009-01-08 17:00:02 tyskland/munchen/matresa index.php?option=com_content&catid=635&id=15430&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/munchen/do... I välmående Sydtyskland serverar en ny generation stjärnkrögare ekologisk husmanskost med rustika traditioner.

Res Dag Hermelin tog tåget till München för att ta reda på var den sötaste sparrisen växer, hur den rökta ölen bryggts och den knaperstekta fläskläggen levt.
Text Dag Hermelin Foto Bruno Ehrs

Ekologiskt resande har sitt pris och sin belöning. Första morgoneni Sydtyskland börjar i en trång liggvagnsslaf och slutar påstjärnkrogen Tantris.
    München Hauptbahnhof erbjuder en stående frukost bara några meterfrån spår 23, när jag sätter ner foten på perrongen klockan 8.57. Ifärskjuicebaren finns tre storlekar av en citrusfruktrink, smaksatt medingefära och extra aloe vera för vitalitetens skull. En frasigsmåfranska från kiosken intill är tätt besatt med vallmofrön och fylldmed ost. Den enkla men lysande morgonmaten har jag visserligen väntatpå i 19 timmar och 37 minuter, men jag kan äta den enligt tidtabell.
    München ligger som en jättelik bergsby på en platå mitt emellanAlperna i söder och ett nordbayerskt – fränkiskt – Schweiz norrut. Närjag ser stadens flanörer vandra omkring i påkostade folkdräkter meduniformsjackor och broderade klänningar förväntar jag mig mer ellermindre att familjen von Trapp ska ta ton bakom nästa gathörn.
    I München har den moderna gastronomin starka rötter ibergslandskapen söderöver. Redan 1971 gjorde Eckart WitzigmannMünchenrestaurangen Tantris legendarisk genom att få toppbetyget treMichelinstjärnor. Senare blev kökschefen Heinz Winkler från Sydtyrolenyngst i världen med tre stjärnor. Witzigmann flyttade då med stjärnornatill Aubergine, medan Winkler så småningom tog med sig utmärkelsen tillsitt Residenz, tre kvart söder om München.
    Numera har Martin Fauster erhållit en stjärna på restaurangen iHotell Königshof och Martin Faustners kökschef på Tantris, Hans Haashar fått två stjärnor. Haas moderna matlagning vilar tryggt på jordnärasmaker från landet, av bönor som kokats i mormors smör. Han underhållersina matminnen när han drar till fjälls, söker gärna uppgårdsserveringar där husmor kan laga luftig leverknödel i klar buljong.På restaurangen bjuder han på ravioli fylld med ärtor ochmannagrynssufflé med hallon och han talar sig varm för sötvattenfisksom odlas i källvatten och hämtas till restaurangen av personalen föratt det ska gå snabbt nog. Vit sparris, den främsta tyska vårprimören,väljer Hans Haas ut på gehör. Han greppar en knippa och rullarknopparna mellan handflatorna.
    – Det är bara riktigt färsk sparris som skoink-skoinkar så här.
   
Färsk sparris finns i Schrobenhausen, en timme med tåg frånMünchen. Den medeltida stadsmuren omges av sparrissängar som är randigaav den kupade sparrisens djupa fåror. Hos familjen Painter påLeinfelderhof säljs de finaste och tjockaste knopparna av den vitasparrisen för 70 kronor per kilo. Sieglinde Schaffer på värdshusetBogenrieder väljer för smakens skull enbart frilandsodlad sparris,dessutom raka sparrisstänglar, utan fläckar och helt fria frånsprickor. Hon skalar och tillagar mer än tre ton per säsong och rökersjälv den skinka som serveras till. Till mjukkokt vit sparris medhollandaisesås och potatis serverar hon oss milt syrligt vin tillverkatpå silvanerdruva.

FAKTA SPARRISMellan halvmeterdjupa fåror i lätt och sandig sydtysk jord skjuterden vita sparrisen knopp mellan mars-april och midsommar. Primörernaäts så färska som möjligt, vita och lätt söta i smaken. Densparrisknopp som sticker upp näsan i dagsljuset rodnar i lila utan attsmaken egentligen förändras. Men knoppen blir snart klorofyllgrön ochratas trots att smaken nu närmast blivit milt nötaktig. Den vitasparrisen är tjockskalig, medan den gröna sparrisen brukar vara avsorter som inte behöver skalas. Inlagd sparris är inte bara osannolik,den är otänkbar.

Det är i Franken, eller norra Bayern, som silvaner blir bäst, tillexempel med producentnamn som Fürstlich Castellsches Domäneamt påetiketten. Förutom minnesvärda viner och en ambitiös vinrestaurang harCastell en kyrka med ett imponerande altare – utfört helt i den lokalaalabaster som ger marken och vinerna härifrån en del av sin särart. Ettbesök i Castell fylls med silvanerns lekfulla fruktighet, mineraltonoch elegans. De sötare dricker vi för sig, de yngsta gärna medcastellskinka och sallad.
    Det blygsamma Castell stod liksom den fria och mycket rika stadenRothenburg ob der Tauber på ”fel” sida i det katolskt präglade Bayernunder trettioåriga kriget. Rothenburg ruinerades, men har fått sinrevansch eftersom dess långvariga fattigdom bevarat stadens medeltidabebyggelse. Rothenburg restaurerad till tänderna är idag till storglädje för både besökare och filmproducenter. Varje affärslokal, hotelloch servering innanför stadsmuren är utmärkt med skylt i svart ochförgyllt smidesjärn. De reglementsenliga skyltarna görs numera påadressen Alter Stadtgraben av Michaels Kastner till priset 30 000kronor styck. Även China Restaurant Lotus har en, som dessutom pryds aven gyllene drake.
    Vi hittar också andra historiska detaljer:  smygingången i portenvid Berg-Tor , ansikten skulpterade i muren vittnar om ouppklarademedeltida mord vid vallgraven och i Spital-hofs södra ända.Mispelträdet i kryddträdgården vid Klostergarten är ett minne av attman faktiskt räknade denna päronlika frukt till kökets stapelvarorinnan potatisen kom.
    Under en promenad på stadsmuren i sydväst kan man följa någrakrökar av floden Tauber långt nedanför. Bebyggelsen i landskapet stårnästan helt tillbaka för rik växtlighet. Ett utslag av grönstadsplanering? Nej. I början av fjortonhundratalet köpte stadensborgmästare Heinrich Toppler, in fyra hundra kvadratkilometer mark runtRothenburg för att slippa mäktiga och giriga grannar inpå knutarna.Säkerhetsstrategin lyckades, men Toppler dog. Möjligen som resultat aven sammansvärjning mot honom i staden. Som straff får Rothenburgsborgare än i dag äta friterade spettekaksbollar drösade med så mycketsocker att de kallas snöbollar. Varje gång det bjuds kakor till kaffet.
   
Rothenburgs motsats, det katolska Bamberg, är lika pittoreskt, mengömmer sina gröna områden bakom barockfasaderna norr om floden Regnitz.Området kallas trädgårdsmästarstaden. I sextiotre år har KatharinaKoch, åttiofyra år, sålt sina gelbe Rübe (morötter) och andra grönsakeri ett stånd som nu står mitt på Bambergs och Tysklands äldsta gågata,Grüner Markt. Hennes blick är lika klar som när jag såg henne för snartfyrtio år sedan men dialekten är inte lika outgrundlig som jag kommerihåg den.
    Vid soligt väder är bästa introduktionen till Bamberg en sittningpå Spezial-Keller över en lättrökt öl. En trädgårdsölservering kallashär Keller, syftande på kärnan i verksamheten, källaren, där öletförvaras för att hålla sig svalt. Från Spezial-Keller påSterwartstrasse kan man se barockfasaderna och den medeltidastadskärnan, medan man begrundar stadens rikedomar som världslig ochkyrklig maktfaktor.
    Av tio lokala bryggerier är Schlenkerla det mest vågade ochsamtidigt det som skapat mest tillfredsställelse. Ölet är nämligen bådemörkare, starkare och rökigare än Spezials. Den som tar till sig dettamed öppet sinne blir emellertid belönad med en av ölvärldens mestmäktiga upplevelser. Schlenkerla Rauchbier rinner fritt ur ölkranarna iskänkrummet intill det som en gång var ett dominikanerklosters matsal.
    – Mat serverar vi när det passar oss själva. Vi betraktar ossfrämst som ett bryggeri med restaurangen som en service vid sidan av,berättar Schlenkerlas ägare Mathias Trum och försöker förgäves se likabutter ut som man ska göra för att uppfattas riktigt fränkisk tillsinnelaget.
VAD ÄR BRA TYSKT ÖL?Ingen sant ölintresserad person i München med omnejd frågar efteren pilsner. De två sydtyska klassikerna Helles och Dunkles, torrt ljustöl respektive mörkt öl med en fläkt av sötma, är humlemilda nog attdrickas för stor törst och rimlig baksmälla. Deras viktigaste roll ärsom socialt lim. Det gör inte så mycket om man kommer ihåg dem dagenefter eller inte.
    Mer minnesvärda är de fruktiga veteöl som serveras litejästgrumliga. Schneiders är både mörkare och starkare än genomsnittet.Ingetdera låter sig fansen avskräckas av.
    Märzen eller bock är extra alkoholstarka öl för fest eller fasta,där bryggaren balanserat alkohol med aromer. En doppelbock, med namnsom ofta slutar på -ator, till exempel Celebrator, är rik nog att bådemätta och berusa, men också att utmana en särskilt kräsen konsument.
    Den nyfikne bör botanisera i sortimenten från små bryggerier pårekommendation. Med lite tur kan man där få smaka på det uppfriskadelageröl som hälls direkt från lagertankarna och kallas ungespundetes.Det har till och med blivit trend att buteljera sådant öl för snarkonsumtion.
    Rökt öl kom till när den viktiga bryggeriråvaran malt torkades ivärmen och röken från öppen eld. Drycken blev mörkt bärnstensfärgad,smaken karamelliserad och rökig. Några av Bambergs mest intressantasorter görs fortfarande på rökdoftande malt, men är filtrerade ocheleganta. Spezialbräus lätt rökta standardöl är en utmärkt introduktion.
    Liksom vetebröd allmänt har setts som finare än det mörkare råg-och kornbrödet så har veteöl varit lite förmer i ölkonsumentens ögon.Dess kryddnejlikelika arom, friskhet och låga beska gör det vita öletanvändbart som måltidsdryck. Om man inte dricker det som mellanmål.
   
Utflyktsmål som bjuder på gott närproducerat öl kan nås medlokaltrafik från centrala München. S- och U-bahnstationen vidMarienplatz har direkt förbindelse med klosterbryggeriet i Andechts somligger upphöjt över de gamla heliga markerna, där kornet gett malt tillbergbockölet och läkande örter samlats till den hemliga klosterlikören.
    På det framgångsrika familjebryggeriet i Aying guidar doktor OttoEberle tre gånger i veckan bland ölsorterna för att avsluta iövervåningen med utsikt över åkrarna runt om. Här bjuds vi att provafrån fat omgivna av fem bryggpannor. Vi får avsluta med denmajestätiska mörka Celebratorn, en doppelbock som ölkyparen påvärdshuset intill serverar oss till efterrättskakan bieramisú senare påkvällen.
    I München tävlar det rika utbudet av kaféer och barer om devackraste gästerna. Caféhaus Altschwabings lockar fortfarande sinakulturkotterier med ornamenterat stucktak och en lång lista avförfattare och konstnärer som en gång i tiden fikat här tillsammans medLenin. Caféhaus Luigi Tambosi vid Hofgarten var raggställe redan förLudvig I. Än i dag är stolarna vända mot det gamla kungaresidenset.Besökare till Schloss Nymphenburg kan vittna om kungens smak för vackrakvinnor genom att se slottets Schöheitsgallerie där russinen i kakan äravporträtterade i olja längs väggarna.
    Frauenkirches dubbla torn är riktmärke för den som vill uppleva enspillra av staden som sparades undan andra världskrigets massivaförstörelse. Man behöver knappast lämna domens skugga för att kunnabeställa södra Tysklands minsta, men också mest aromatiska korvar. Dekallas kort och gott sweinswürstl, små griskorvar. Vaknar man som jagpå hotell Platzl mitt i München och hungrig på korv redan till frukost,är det bara några minuters promenad till Hofbräuhaus. Här är defluffiga frukostkorvarna vita av kalvkött och kan beställas parvis närportarna slås upp klockan nio. Weisswurst serveras i sitt hetakokvatten, fiskas upp och äts en och en, varvid den snittas upp pålängden för att man så elegant som möjligt ska vränga köttet ur sittskinn med hjälp av enbart besticken. Det är lika oacceptabelt att ätaskinnet som att skaka hand med handskarna på. Enda tillbehöret somgodkänns är salt pretzelkringla och den söta münchensenapen sompåminner om mörk skånsk. Om damen bredvid kan dricka öl till sin korvså kan jag det också. Ingen seriös Münchenkänsla infinner sig omfrukosten bara består av yoghurt och fågelfrön.
    I kvarteret erbjuder konditorfamiljen Rischarts ein Frühstück miteinem Blick. Om man räknar 11.30 som frukosttid. Då öppnas dörrarna förtillskyndare av surdegsbrödet urlaib och i säsong plommonkakanzwetschgendatschi på Café am Markt. Familjen Rischarts terrass sträckerut sig ovanför Viktualienmarkts charkuteriststånd så att jag riktigttycker mig känna doften av korvar och skinkor i näsborrarna.Urlaiblimpans brutalt skrovliga yta är överpudrad med mjöl och doftarsom långsamt jäst bröd, inbjudande av sin färskhet.
    Münchens speciella fallenhet för det färskaste av det färskainnebär att plommonkakan bakas vid sex olika tidpunkter under dagen hosRischartfamiljen. De som ler åt att weisswurst påstås vara färsk barafram till klockan tolv på dagen har inte försökt beställa korven efter11.58 hos Schneiders, vars Bräuhaus  ligger på andra sidanViktualienmarkt. Hos Scheiders vägrar man att ta beställning när detbara återstår någon minut till tolvslaget.
    Söder om Viktualienmarkts ölträdgård mäter kunderna påHerrmannsdorfer sin ÖQ, ökologischer qualität. Det ljusa matstället medjust namnet ÖQ visar praktiskt hur enkel ekologisk mat kan smaka närgårdsföretaget Herrmannsdorfer står bakom: man har fött upp trindasvartvita grisar, slaktat dem i gårdsslakteriet och lyft framstyckningsdetaljer som annars försvunnit från handeln. ÖQ delar lokalmed en av Herrmannsdorfers mataffärer där smakrikedom betyder långt merän mörhet och hanteringen av kokkött är upphöjd till konsthantverk.
    Om hörnet från ÖQ, mitt emot Schrannenhalle, ligger den lokalafilialen av bageriet Hofpfisterei. Bröddisken är vid öppnandet klockanelva på förmiddagen en lika våt dröm för brödälskare som diskarna medmat-juveler på Dienerstrasses Dallmayrs är för alla matroade. Med ettkoscherbröd från Hofpfisterei under armen är det bara att fortsättatill Jakobsplatz och det nykubistiska mästerverket Ohel Jakob, som ärhuvudsynagogan i München sedan knappt två år.
    Ohel Jakob har lyft ribban för spännande arkitektur i city, och ärbetydligt mera överskådlig och lättillgänglig än till exempel Allianzfotbollsstadions inifrån illuminerade fasader och Olympiahallensgigantiska tälttak i plast.
    Alldeles norr om city har restaurang Tantris gjort tysk gastronomioch restaurangdesign till en modern antikvitet i den bästa avbetydelser. Inredning i plast, plåt och betong med orangeheltäckningsmatta på golv och väggar är verkligt sjuttiotalschic, menden som provar spädgrisen med rökt ål blir raskt och överraskandeförflyttad till år 2008. Och Tantris är bara toppen på ett isberg sombestår av tvåhundrafyrtio tyska Michelinstjärnor.

ADRESSER OCH TIPSUTFLYKTER MED TÅG
DB Bahn
Billigare än med tåg i Sverige, ofta möjligheter att ta med cykel på kortdistanståg och alltid eluttag och wi-fi på långdistanståg.
www.bahn.de

SCHROBENHAUSEN – speciellt i sparrissäsongGasthof Bogenrieder
En medeltida stad omgiven av en gammal stadsmur mitt i ett betydande sparrisdistrikt. Ett par kilometer utanför stadsmuren, i grannbyn Waidhofen, möter Sieglinde Schäffler med regionens matlagningskonster, egna charkuterier, en ölträdgård och sparris när det är säsong.
Tåg via Ingolstadt (cirka en timme från München).
Adress: Ringstraße 5, Waidhofen
Tel. +49-8443-10 33
Pris: dubbelrum från 48 euro
www.gasthof-bogenrieder.de

CASTELLFürstlich Castellsches Domäneamt
Ett av de riktigt romantiska utflyktsmålen för att uppleva de bästa silvanervinen ligger på en egen skogklädd ås med milsvid utsikt över nordfränkiska åkrar. Fürstlich Castellsches Domäneamt, inklusive slottet mitt i, ägs av Ferdinand Graf zu Castell.
Tåg från München, sedan buss till Castell.
Adress: Schlossplatz 5, Castell
Tel. +49-9325-601 60
www.castell.de

Restaurant Weinstall
I den nya restaurangen i före detta slottsstallet serveras domänets viner, vilt från skogen och sötvattenfisk som stör och öring.
Adress: se ovan
Tel. +49-9324-90 25 61

Gasthof Schwan
Prisvärd övernattning och möjlighet att avsluta dagen med långkok och viltkorv.
Tel. +49-9324-901 33
Pris: dubbelrum 63 euro
www.schwan-castell.de

ROTHENBURG OB DER TAUBERHotell och restaurang Glocke ordnar provning av sina egna viner i källaren och serverar klassisk blåkokt öring, forelle blau, och ett väldigt frukostbord. Tåg från München tar två och en halv timme.

Glocke
Adress: Plönlein 1
Tel. +49-9861-30 25
www.glocke-rothenburg.de

BAMBERGReservera minst två dagar åt Bambergs tvåtusen K-märkta hus och flodläget vid Regnitz. De flesta tågen går via Nürnberg och tar cirka två timmar.

Barauerei Spezial
Lättrökt öl serverad i väl bevarad ölstuga anno 1928. Här finns även några rum för övernattning.
Adress: Obere Königstrasse 10
Tel. +49-951-243 04
Pris: 60 euro för dubbelrum

Spezial-Keller
Spezial-Keller ligger insprängd i Stephansbergs kalkklippa, för att ge ölet som man dricker i trädgården ovanpå den rätta svalkan. En klassisk vy av den gamla staden ackompanjerar ofiltrerat eller lättrökt öl.
Adress: Sternwartstrasse 1
www.brauerei-spezial.de

Schlenkerla
Fylligt, rökigt öl, vitskurade träbord, kortspelande lokalbor och blygt butter servering i före detta klostermatsal. När varmköket är stängt tar man med egen skaffning. Kortspelarna brukar välja köttfärslimpan leberkäs.
Adress: Dopminikanerstrasse 6
Tel. +49-951-560 60
www.schlenkerla.de

Altstadhotel Haus Molitor
Övernattning alldeles vid Regnitz södra flodarm, nyrenoverat och mitt i gamla stan.
Adress: Obere Mühlsbrücke 2–4
Tel. +49-951-917 079 50
Pris: dubbelrum för 89 euro
www.altstadthotel-molitor.de

UTFLYKTER MED LOKALTRAFIKEN I MÜNCHENLokaltrafiken i München har utmärkta tredagarsbiljetter som gäller för mindre grupper.
www.mvv-muenchen.de

EKOLOGISK UPPFÖDNING OCH TILLVERKNINGHerrmannsdorfer
Den som ätit på ekobistrot ÖQ eller handlat på affären vid Viktualiensmarkt kan här se hur storslagen småskalighet kan ta sig ut i verkligheten.
Adress till gården: Åk till Mariensplatz – Grafing Bahnhof med S-bahn och ta buss 440 till Westerndorf. Det tar cirka en timme totalt, sedan en promenad till gården på tre kilometer.
www.herrmannsdorfer.de (med fel S-bahnlinje angiven!)

KLOSTER ANDECHTS
Luncha lätt på Bräustüberl, gärna på terrassen. Se och smaka på bränneriets intressanta snaps av destillerad mäsk på malörtsrot och egna ölsorter, inte minst bockölet.
Adress: Åk med Münchens S-bahn till station Herrsching och ta en buss som går ungefär en gång i timmen till klosterbergets fot.
www.andechs.de

AYING
Ölprovning och värdhus med mat- och övernattningsmöjligheter mitt i Aying.
Adress: S-bahn går till Ayings station, bryggeriet ligger fyra hundra meter därifrån, och värdshuset på tio minuters promenadavstånd. Det går att boka hämtning vid behov.
www.ayinger-bier.de

BOENDE I MÜNCHENPlatzl Hotel München
Lugnt, stilfullt och nära Viktualienmarkt.
Adress: Sparkassenstraße 10
Tel. +49-89-23 703 0
Pris: från cirka 100 euro per person
www.platzl.de

KAFÉER OCH BARER I MÜNCHENCaféhaus Altschwabing
För en fläkt av stämningen som lockade författare som Thomas Mann och konstnärer som Wassily Kandinsky och Paul Klee.
Adress: Schellingstrasse 56
Tel. +49-89-273 10 22

Caféhaus Luigi Tambosi
Vid Hofgarten, nära engelska parken, ligger Caféhaus Luigi Tambosi där stolarna både inomhus och på den vågformade balkongen är vända mot kungaresidenset och ger en vacker vy av gäster som äter Münchens väldigaste tårtbitar i historisk kafémiljö.
Adress: Odeonsplatz 18
Tel. +49-89-29 83 22

Anna Hotell
Kom i skymningen för en drink och ljusspel i hotell Annas bar på gatuplan.
Adress: Schützenstrasse 1
Tel. +49-89-59 99 40

MATVARUAFFÄRERAlois Dallmayr
Den här sortens delikatessaffär med råvaror och färdiglagat i allra bästa urval fungerar som aptitretare inför en måltid i hög internationell klass på ett av Münchens gastronomiska vattenhål.
Adress: Dienerstrasse 14–15

Herrmannsdorfer och Bistro ÖQ
Den ekologiska handeln och det samlokaliserade ekobistrot ÖQ infriar båda på sitt sätt förhoppningar om att eko inte bara behöver vara miljöpolitiskt korrekt utan också kan bjuda på överraskande smaksensationer. För gården Herrmannsdorfer, se utflykter.
Adress: Viktualienmarkt, Frauenstrasse 6
Öppet: måndag–fredag 9.00–18.30, lördag 8.00–14.00
Tel. +49-89-26 35 25

RESTAURANGER I MÜNCHENTantris
Sjuttiotalsinredning som blivit klassisk i kombination med moderna tolkningar av rustika råvaror. Tips: lördagslunch kostar 105 euro per person för fyra rätter inklusive vin.
Adress: Johann-Fichtestrasse 7
Tel. +49-89-661 95 90
www.tantris.de

Restaurangen i Hotell Königshof
Martin Fauster skördar berömmelse med lövtunna skivor av oxsvansterrine serverad varm med anklever och en efterrätt som förenar skogsörten myskmadra, jordgubbar och pannacotta.
Adress: Karlsplatz 25
Tel. +49-89-55 13 60

15431 Läsarfråga – Roms bästa restaurang FRÅGA Hej Peter! Vilken är enligt dig den bästa, italienska restaurangen i Rom? Och finns det något ”turistmåste” i Rom som man verkligen bör undvika? /Sofia Rom Italien 27 112 404 2009-01-06 00:00:00 italien/rom/lasarfraga-roms-basta-restaurang index.php?option=com_content&catid=404&id=15431&task=view&view=article 'FRÅGA Hej Peter! Vilken är enligt dig den bästa, italienska restaurangen i Rom? Och finns det något ”turistmåste” i Rom som man verkligen bör undvika? /Sofia

svAr Just nu tror jag inte att du kan äta bättre än på nyöppnade Satollo på Via Rubattino 22 i det oturistiga kvarteret Testaccio. Stället drivs av det unga paret Davide och Chiara som har satsat på ett kreativt kök, men där du garanterat inte går hungrig från bordet. En del av de otroligt vackra rätterna kan du se på www.satollo.it. Endast öppet kvällstid, och stängt på söndagar. 

Bland Roms ”måsten” tycker jag du kan hoppa över Colosseum, så till vida att det inte är värt att stå i den långa kön för att komma in. Den antika världens största bevarade amfiteater är vackrast och mest imponerande utifrån. Särskilt kvällstid då den är magnifikt upplyst. Peter Loewe

' 15432 Fika antidesignat Paris Paris kafévärld står inför en sprudlande, levande, bullrig omdaning. Vågen är fortfarande lite underground – men nu kommer antidesignfiken. För att förstå vad som nu händer måste man gå tillbaka till 1984. Mitt inne i Hallarna stod en del av oss och beundrade Café Costes. Det var så vackert och imponerande att man kissade i handfatet utan att ens upptäcka skillnaden med urinoaren. Paris Frankrike 20 85 346 2009-01-09 00:47:00 frankrike/paris/fika-antidesignat index.php?option=com_content&catid=346&id=15432&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar_5253/paris_cafe... Paris Paris kafévärld står inför en sprudlande, levande, bullrig omdaning. Vågen är fortfarande lite underground – men nu kommer antidesignfiken. För att förstå vad som nu händer måste man gå tillbaka till 1984. Mitt inne i Hallarna stod en del av oss och beundrade Café Costes. Det var så vackert och imponerande att man kissade i handfatet utan att ens upptäcka skillnaden med urinoaren.

En designvåg vällde in: Jacques Garcia gjorde om ett halvt dussinPariskaféer till burriga, nyviktorianska opiumklubbar, André Putmandesignade minimalistiska barer med maximal nota. Det var antingen det,eller sjabbiga hak med fascistiska kypare som fanns.
   Slutligen började till och med parisare gå till Starbucks. Som får till slakt.
   Men nu börjar alltså en nygammal typ av kaféer ploppa upp. Som LesCaves Populaires i sjuttonde arrondissementet. Väggarnas färg fårflagna. Kaffet serveras i glas och på en träplanka … för mindre än entia. För två tior får du ett glas hyggligt rödvin. Inredningen är iregel ett hopkok från någonstans mellan 1950 och 1983. Tyngdpunktenligger på trivseln.
Les Caves Populaires har helt enkelt gått tillbaka till kaféets basics– plus lite wifi, godare korvar och spänstigare musik. Och är ständigtöverfullt.
   Samma sak på ett kafé som Apostrophe i tionde arrondissmentet. Ditkommer folk från hela Paris för jazzkvällarna. På vinbaren Baron Rougestår mammorna i Zadig & Voltaire-tröjor och fyller på nappflaskor(med vatten) och medhavda tomflaskor med rödvin. Helger ochmarknadsdagar är det proppfullt. MF

Les Caves Populaires
Adress: 22 Rue des Dames, 17:e arrondissementet
Tel. +33-1-530 408 32

L’Apostrophe
Adress: 23 Rue de la Grange aux Belles, 10:e arrondissementet
Tel. +33-1-420 826 07

Le Baron Rouge
Adress: 1 Rue Théophile Roussel, 12:e arrondissementet
Tel. +33-1-434 314 32

Les Pères Populaires
Adress: 46 Rue Buzenval, 20:e arrondissementet
Tel. +33-1-434 849 22

Le Look
Adress: 17 Rue Martel, 10:e arrondissementet
Tel. +33-9-501 020 31

Chez Jeannette
Adress: 47 Rue du Faubourg-Saint-Denis, 10:e arrondissementet
Tel. +33-1-477 030 89

15434 The PA Case: Den levande väskan


Prylar Är du trött på att dra på tunga resväskor runt flygplatser och tågstationer?

Det engelska företaget Live Luggage har lanserat världens första motoriserade resväska: The PA Case. PA står för power assisted och motorerna sitter i hjulen. Väskan är försedd med ett antigravitationshandtag som gör att en vikt på trettio kilo känns lika lätt som tre. Mannen bakom väskan heter Clive Hemsley, uppfinnare och vd på Live Luggage. Pryl Tips 283 852 2009-01-13 12:45:04 tips/pryl/the-pa-case-den-levande-vaskan index.php?option=com_content&catid=852&id=15434&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar0203/bag01.jpg
Prylar Är du trött på att dra på tunga resväskor runt flygplatser och tågstationer?

Det engelska företaget Live Luggage har lanserat världens första motoriserade resväska: The PA Case. PA står för power assisted och motorerna sitter i hjulen. Väskan är försedd med ett antigravitationshandtag som gör att en vikt på trettio kilo känns lika lätt som tre. Mannen bakom väskan heter Clive Hemsley, uppfinnare och vd på Live Luggage.

– Den senaste stora revolutionen inom resväskor skedde för tjugfem år sedan när resväskor på hjul introducerades. Jag har spånat på den här idén flera år, men det är först nu som det har blivit möjligt att tillverka motorer och batterier som är lätta och starka nog för att man ska kunna tillverka en motoriserad väska, säger Clive.

Efter att ha tagit fram en prototyp till sin uppfinning kontaktade Clive samtliga stora resväsketillverkare. Alla tackade nej. Så Clive anlitade ett teknikerteam som tidigare jobbat för Jaguar och startade eget företag.

Det tog fem år att finslipa de små platta motorerna. De är helt inneslutna i hjulen och tar alltså inte upp plats i väskutrymmet. Batterierna räcker till två och en halv kilometers färd och laddas om mellan turerna med en adapter, som med en mobiltelefon. Och det är ingen risk att väskan åker i väg av sig självt, avslutar Clive.
– Motorerna aktiveras först när man håller i handtaget. Däremellan är de isolerade av säkerhetsskäl, i praktiken ett ”dead man’s hand”-handtag. md

The PA Case kostar cirka 8 000 kronor.
www.liveluggage.com

15435 Afrikas gröna berg När den orörda naturen hotas blir hållbar turism big business. Johan Lindskog reser till Afrika och ser lyxturismen som naturens räddning.
text och foto Johan Lindskog

Här kombineras etiskt och ekologiskt tänkande med kraven från de mest krävande och penningstarka turisterna. Höjden känns i kroppen. Vägen slingrar sig som serpentiner runt bergen. Tvåtusen, tvåtusenetthundra, tvåtusentvåhundra, tvåtusentrehundra meter över havet. När vår guide Mudi stannar vid lodgen breder en makalös vy ut sig framför ögonen. Ngorongoro Crater – förklarat världsarv och en av Tanzanias, och Afrikas, vackraste platser. En vulkankrater, djup och stor, som en rejäl torrlagd sjö med ett helt unikt djurliv på tjugofemtusen djur, mitt i masajernas land.
Dar es-Salaam Tanzania 52 222 601 2009-01-13 16:27:03 tanzania/dar-es-salaam/afrikas-grona-berg index.php?option=com_content&catid=601&id=15435&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/artiklar0203/tanzania/ta... När den orörda naturen hotas blir hållbar turism big business. Johan Lindskog reser till Afrika och ser lyxturismen som naturens räddning.
text och foto Johan Lindskog

Här kombineras etiskt och ekologiskt tänkande med kraven från de mest krävande och penningstarka turisterna. Höjden känns i kroppen. Vägen slingrar sig som serpentiner runt bergen. Tvåtusen, tvåtusenetthundra, tvåtusentvåhundra, tvåtusentrehundra meter över havet. När vår guide Mudi stannar vid lodgen breder en makalös vy ut sig framför ögonen. Ngorongoro Crater – förklarat världsarv och en av Tanzanias, och Afrikas, vackraste platser. En vulkankrater, djup och stor, som en rejäl torrlagd sjö med ett helt unikt djurliv på tjugofemtusen djur, mitt i masajernas land.
På kraterns rand ligger Ngorongoro Crater Lodge. Hit kommer välbeställda turister för att på sin veranda som hänger över kratern sippa på en gin tonic och njuta av den sanslösa utsikten. Med hotellmått mätt är det ett spektakulärt boende. Det går inte att kalla det hyddor, snarare villor av lera, sten och halm. Kristallkronor i taket, sherry och chokladtryfflar vid den öppna spisen, färska röda rosor i stora lerkrukor i badrummet. Fyra bastanta trädstammar rymmer hyllor där kroppskrämer och badsalt står i gammaldags flaskor, ett stort badkar mitt på parketten, en stor mosaikdusch i morisk stil som ser ut som ett hamam. Två ovala handfat, guldspeglar, stearinljus och wc i ett anslutande rum med milsvid utsikt över kratern. Inredningen har träffsäkert beskrivits som masaj möter Versailles, som skapat av en afrikansk Philippe Starck. Allt detta mitt i orörd natur. Utanför dörren bökar en flock bufflar. En masaj går med sin käpp och sin röda cape och ser till att djuren inte blir alltför närgångna.
Det är en lätt bisarr känsla att mötas av denna lyx mitt i vildmarken. Det också förenat med en sorts instinktivt dålig magkänsla eftersom man förknippar lyx med västerländskt överflöd, slit- och slängmentalitet, och ekologisk katastrof. Men här är det tvärtom. Lodgen och i förlängningen dess gäster bidrar både till en hållbar ekologisk utveckling och sociala framsteg i närområdet.
Ngorongoro Crater Lodge ingår i företaget Conservation Corporation Africas utbud av lodger i södra Afrika. CC Africa är ett turistföretag baserat i Sydafrika som för länge sedan förstått att god ekologi är god ekonomi. En stor del av vinsten återinvesteras i ekologiska och sociala projekt. Det handlar inte bara om att göra driften av lodgerna så hållbar som möjligt. Det handlar också om att bevara och återskapa känsliga naturområden och skydda hotade arter. Det satsas även på lokalbefolkningen som bor i närheten av lodgerna, med vatten, hälso- och utbildningsprojekt. Målet är att höja levnadsstandarden för stammarna utan att hota deras kultur. Lodgerna söker också ett nära samarbete med byarna runtomkring. I möjligaste mån försöker man anställa lokal personal som också utbildas i ekologisk turism.
CC Africa var ett av de första företag som tidigt satsade på detta i stor skala, och de har nu ett försprång framför många konkurrenter som nyvaket ser kundernas ekologiska medvetenhet som ett hot snarare än en möjlighet. Men de är inte ensamma. Afrika – den kontinent i världen med störst problem politiskt, ekonomiskt och socialt – ligger paradoxalt nog i täten när det gäller hållbar turism. Länder som Namibia, Botswana, Kenya och Tanzania är föregångsländer som pekar ut en möjlig väg för framtiden. Här har man både inom turistindustrin men också på regeringsnivå insett att turismen kan vara Afrikas räddning.
Den hållbara turismen har förstås slagit igenom för att det är bra business. Men det finns också andra orsaker till att just Afrika ligger så långt fram. Traditionen med tusentals år av småskaligt lokalt och naturnära jordbruk där ekologisk hänsyn varit en nödvändighet för att nästa generation ska kunna ta över en odlingsbar lott. Som jägare har man också varit tvungen att förstå och följa djurlivets villkor för att det ska finnas några djur kvar att jaga. Stora delar av befolkningen har helt enkelt inte hunnit ta det västerländska steget mot en modern civilisation, utan lever kvar med traditionen och den nedärvda kunskapen om ekosystemet. Här finns en skillnad även mot resten av den fattiga världen där hård urbanisering knappast lett till bättre ekonomi, men fått den förödande konsekvensen att det naturnära samspelet är förstört. På ett sorts cyniskt sätt kan man säga att Afrikas brist på utveckling banat väg för insikten att den viktigaste och kanske enda resurs man har är den vilda naturen: en i dag mycket modern tanke.
En annan förklaring till att Afrika ligger så långt fram i ekotänket är att man tidigt såg konsekvenserna av ett hotat djurliv, långt innan alarmrapporterna om global uppvärmning ekade över världen.
Det började med en alltmer hänsynslös tjuvjakt som påverkade safariturismen. Minskande elefanthjordar, utrotningshotade noshörningar och bortskrämda djur lämnade tomma lodger och gav tydliga hack i turiststatistiken. De företag och länder som är beroende av turism insåg att djurens närvaro var förutsättningen för turisternas. Nationalparker inrättades eller blev åtminstone värda namnet, lagar stiftades och stora och framgångsrika insatser gjordes för att stävja jakten. Viktigast av allt för att komma tillrätta med problemet var att engagera lokalbefolkningen. För att lyckas med det inkluderade man dem i vinsterna av den ökade turismen. Till skillnad från situationen på många andra destinationer blev utvecklingen en positiv spiral där lokalbefolkningen inte kände sig utnyttjad och undanträngd av turismen, utan tvärtom kunde vinna på den. Denna solskensbild är självklart inte allenarådande men där det fungerade blev det en grund för filosofin att turismen ska betala för naturen och de som bor där, inte tvärtom.

Det intressanta med CC Africa och Ngorongoro Crater Lodge är inte bara att det är ett exempel på hållbar turism, utan att det kombinerar etiskt och ekologiskt tänkande med kraven från de mest krävande och penningstarka turisterna. De som tidigare slösade och skräpade ner mest är de vars resurser kan vändas till något positivt.
Det finns gott om naturnära boenden, upplevelser för den som kan tänka sig att semestra under enkla förhållanden där själva avvarandet av bekvämlighet leder till mindre slitage på naturen. Mindre slitage, ja. Ett bättre alternativ än massturismens hotellkomplex, ja. Men de bidrar knappast till ekologiska satsningar. Inte sällan är de turister som anser sig ha renast samvete – budget och ryggsäcksturisterna – de som socialt, kulturellt och ekologiskt skor sig allra mest på lokal natur och befolkning. För hänsyn kostar. Det går inte att både snåla och bidra. Lågbudgetalternativet leder per definition till utnyttjande och resursslöseri.
Den ekologiska lyxturismen tar ett annat grepp. Det handlar om att erbjuda de penningstarka all den bekvämlighet man kan tänka sig utan att göra våld på naturen, helt enkelt använda deras köpkraft för att nå ökad hållbarhet. Det är ju bara dessa grupper som har möjlighet att betala rejält för bevarandet av det de kommit för att uppleva. Enligt en undersökning gjord av American Express bland deras allra rikaste kunder så säger fyrtiotvå procent av dessa att det är mycket viktigt att resmålet är ekologiskt hållbart. En betydligt högre siffra än för befolkningen i övrigt. Nu kan man förstås hävda att den som har pengar har lättare att unna sig sådana åsikter. Samtidigt står vi inför en situation där hållbarhet inte längre är en trevlig bonus. Det är en nödvändighet.

När man pratar om lyxturism och tillgången till orörd natur så dyker förstås ett socialt problem av en annan dimension upp – klassfrågan. Ska bara de rika få resa? Ska naturen bli förbehållen dem med de allra fetaste plånböckerna? Man kan vända på frågan: ska naturen betala för att alla ska få ha en exotisk semester? Hela miljörörelsen kommer att innebära, hur lite man än vill inse det, att jämlikheten utmanas. Det blir en giganternas ideologiska kamp, jämlikheten eller miljön. I dag betalar vi inte vad det kostar att ha en hållbar värld. Vi lever över våra naturtillgångar. Vi lever och reser med rabatt. Det vi inte betalar med våra pengar betalar vi i miljöförstöring. Ju mer vi gör våld på världen desto svårare blir det att hitta orörd natur. Alla bristvaror blir exklusiva och det blir allt tydligare att orörd natur är på väg att bli den yttersta lyxvaran. Denna vara finns i Afrika och de som äger den kommer inte att sälja den billigt. Man kan se naturen som framtidens olja. Skillnaden är att om vi tar hand om den så är det inte en ändlig resurs utan till och med en resurs som kan återskapa sig själv. Men problemet kvarstår, och är uppenbart just i Afrika, där enorma naturområden hägnas in och blir privata game reserves med en svindyr ekologisk lodge i mitten. Bra för naturen. Bra för dem som kan betala. Men helt otillgängligt för resten av världen.
Nu behöver scenariot inte vara så dystert. Man kan tänka sig en utveckling lik den i bil- eller livsmedelsindustrin. När trycket från det kollektiva miljömedvetandet blir så starkt att hållbara alternativ, från ekomjölk till ekohotell, inte blir ett alternativ utan en självklarhet då kommer priserna att falla och produkterna att erbjudas på bred front. Fast det kommer förstås alltid att vara lite roligare för dem som kan betala mer.
Botswana är kanske det bästa och mest framgångsrika exemplet på lyxturismen som naturens chans. Ett helt land som länge låg i skuggan av sina kända grannar, en turismens bakgård utan kust, med stora sociala problem, liten befolkning och svag infrastruktur, men med ett fantastiskt djurliv och stora orörda arealer. Omsprungen av Sydafrika och Kenya när det gäller massturismen, satsade man direkt och medvetet på att dra de riktigt penningstarka, att locka några få turister som betalar mycket. I dag är Botswana drömlandet för safariresenärer och naturintresserade. En i dröm flera bemärkelser. De höga kostnaderna för att semestra här har lett till att få kan ta sig hit, men vinsterna är betydande, både för företagen och ekosystemet.

Turister som betalar mycket har också höga krav. Och det högsta kravet, den yttersta lyxen, är orörd natur. Wilderness Safaris är ett företag som verkat länge i Botswana och erbjuder lodger av hög klass. Deras framgång bygger inte på bättre service och snyggare inredning utan på omsorg om naturen. De är högst medvetna om att hela deras existens bygger på hållbarhet, att djuren trivs och att lokalbefolkningen vill samarbeta. Deras omfattande satsningar på hotade arter och hållbar turism, samt program för att stävja spridningen av hiv, är inte bara en nödvändighet för verksamheten, det är deras starkaste försäljningsargument.
Det är lätt att tänka sig vad som händer med de här destinationerna om vi drar slutsatsen att ingen turism är den bästa turismen. I dag ligger nästan allt fokus på problemen med utsläpp från flyget och det är lätt att säga att det bästa för miljön är att stanna hemma. I Afrika skulle det bli en backlash utan like. I brist på intäkter från turismen skulle ren överlevnad i vissa fall, snabba vinster i andra fall, leda till kortsiktig exploatering. Naturen skulle bli en resurs att förbruka, i stället för en resurs att bevara. I dessa områden har den moderna turisten blivit en nödvändig kugge i ekosystemet.

15439 Mot nya höjder i Italien Hotell Ett bedagat hotell, en klipsk visionär och en het arkitektbyrå. Resultatet? Framgångssagan Strata Hotel. Hotel Rainer, som för fyrtio år sedan började som litet pensionat, består nu av fem olika boendeformer i italienska Dolomiterna. Hotellets senaste tillbyggnation är alltså Strata och här har arkitektbyrå Plasma Studios fått fria händer i sitt skapande av ett italienskt lägenhetshotell för hela familjen.
Övriga destinationer Italien 27 112 869 2009-01-14 14:06:24 italien/ovriga-destinationer/mot-nya-hojder-i-italien index.php?option=com_content&catid=869&id=15439&task=view&view=article http://www.res.se/images/stories/artiklar_08_09/strata02.jpg Hotell Ett bedagat hotell, en klipsk visionär och en het arkitektbyrå. Resultatet? Framgångssagan Strata Hotel. Hotel Rainer, som för fyrtio år sedan började som litet pensionat, består nu av fem olika boendeformer i italienska Dolomiterna. Hotellets senaste tillbyggnation är alltså Strata och här har arkitektbyrå Plasma Studios fått fria händer i sitt skapande av ett italienskt lägenhetshotell för hela familjen.

Byggnaden, som ligger på en brant slutning, har konstruerats för att simulera en uppåtriktad förlängning av berget. Man har använt sig av parallellt snickrade träbjälkar för att efterlikna de geometriska linjer och mönster som återfinns på topografiska kartor. De olika träbeklädda partierna är vinklade för att smälta in i den omkringliggande miljön.

Lägenheternas interiör består av till synes slumpmässigt hopsatta vinkelpartier som skapar ett spel mellan skugga och ljus och rymmer två sovrum, badrum, vardagsrum och stor balkong som löper utmed fasaden. mvd

Strata Hotel
Adress: St. Josefstrasse 40, Sesto, Italien
Tel. +39-0474-71 03 66
Pris: lägenhet från cirka 750 kronor under lågsäsong
www.hotelrainer.com
 

15441 En fashionistas liv i Edinburgh '

Mode På 60-talet kallades hon "the world\''s greatest dressmaker". Jean Muir tillhör det förra seklets mest mytomspunna kläddesigners och under våren ställs hennes verk ut på National Museum of Scotland. Kliv in i "Miss Muirs" ateljé, titta i hennes sketchbook och följ hennes arbete från val av textilier till färdigt plagg. Här finns exemplar från första märket Jane and Jane där minimalism var ledordet, till genombrottet med Jean Muir Ltd.

foto national museums scotland

' Edinburgh Skottland 47 204 533 2009-01-16 00:00:00 skottland/edinburgh/en-fashionistas-liv-i-edinburgh index.php?option=com_content&catid=533&id=15441&task=view&view=article '

Mode På 60-talet kallades hon "the world\''s greatest dressmaker". Jean Muir tillhör det förra seklets mest mytomspunna kläddesigners och under våren ställs hennes verk ut på National Museum of Scotland. Kliv in i "Miss Muirs" ateljé, titta i hennes sketchbook och följ hennes arbete från val av textilier till färdigt plagg. ' Här finns exemplar från första märket Jane and Jane där minimalism var ledordet, till genombrottet med Jean Muir Ltd.

foto national museums scotland

Jean Muir fick brittiska kvinnor att våga klä upp sig och beskrivs idag som den moderna minimalismens förgrundsfigur inom modevärlden.

Jean Muir: A Fashion Icon
National museum of Scotland 
Adress: Chambers Street, Edinburgh, Skottland
Tel: +44 131 225 7534
Datum: Fram till den 15 mars
Öppettider: 10 - 17 alla dagar
Pris: Gratis
www.nms.ac.uk/jeanmuir.aspx