Gott om tid är den nya lyxen. Tågcharterns succé handlar inte bara om klimatvänlighet utan även om bekvämlighet i form av bokade platsbiljetter, sköna bäddar och att saker får ta sin tid. I slow food-trendens fotspår slår nu det långsamma resandet igenom allt starkare, med specialare som vintågcharter. Och det finns förstås ingenting som att lära sig dricka champagne i Champagne, Frankrike.
I sommar finns det fler tågcharterdestinationer att välja på – och begreppet har till och med kommit att innefatta en kryssningsresa på Donau och en cykelvariant i polska Masurien. De vanligaste varianterna på dessa tågburna charterresor går dock till italienska Gardasjön och ungerska Balatonsjön. Det ständigt ökande intresset för reseformer har gjort att någon sorts pendel har svängt. Om den inomeuropeiska turismen under nollnolltalet hittills till största delen handlat om att ta sig till en storstad eller en strand så fort och billigt som möjligt, innebär charterbolagens tågsatsning ett trendbrott.
Att ta tåget handlar inte bara om miljövänligt, hållbart resande utan låter också själva resan i sig ta sin tid. Att förflytta sig i det som Fritidsresor på sin webbplats så poetiskt kallar för ”själens eget tempo”. Det är som om resenärerna under det senaste decenniet nästan glömt att det finns något att se även innan man kommer fram till målet. Hittills har undantagen varit diverse temaresor och Medelhavskryssningar. Men nu märks det att tåget trots allt har utvecklats en hel del de senaste tio åren.
Nere i Europa serveras det både god mat och bra viner ombord på tågen. De gamla överlastade tågluffartågen där toaletterna var översvämmade och tjugo personer trängdes på varje kvadratmeter är tack och lov ett minne blott (åtminstone om man låter charterbolagen boka platserna). Tågcharterns motsvarighet till en Rolls-Royce är Fritidsresors TEMA-train, där man antingen kan upptäcka Rhen- och Mosel, få ett centraleuropeiskt panorama – med besök i bland annat Prag, Brno och Budapest – eller provsmaka sig fram genom Alsace och Champagne.
Den senare resan har en ultralyxig variant där vinturisterna guidas av den svenske champagneexperten Richard Juhlin.
Vägen till Champagne är mycket bekväm. Resan startar precis som forna tiders tågluffar med nattåget från Malmö till Berlin. Den här gången sjuder dock inte förhoppningar om grekiska stränder och nya könsjukdomar, som då, utan snarare om bra mat, god dryck och rena hotellrum i stället för lusiga vandrarhem.
I grund och botten finns dock samma Interrailkort. Alla charterbolagen erbjuder egentligen bara en något lyxigare inramning av den gamla klassiska tågluffen. Reseledare, bokade platsbiljetter och den avstressande faktorn att man inte behöver tänka själv.
Den stora fördelen är förstås att själva resandet får lov att ta sin tid. Eftersom jag startar från Stockholm har jag en hel X2000-resa på mig att varva ner på vägen till Malmö, annars brukar mina – och gissningsvis de allra flestas – resor inledas med något som mest påminner om blödande magsår. Samt eventuellt några lugnande drinkar på ett trångt plan där man förbannar att man glömde de fåniga stödstrumporna hemma. Vinsten består inte bara i att jag får tid att läsa böcker och lyssna på musik och att resan är någorlunda klimatvänlig utan även i att jag fortfarande är en levande, kännande, tänkande människa när tåget väl kommer fram.
På morgonen, efter en bekväm natt ombord, vallas vi runt centrala Berlin och sedan återvänder vi till stadens vackra stationshus för att hoppa på ett tåg söderut. Det är visserligen tidigt, men en natts sömn i en säng har gjort att det inte behövs mer än en kopp kaffe för att få mig att kunna sätta ena foten framför den andra. Så när vi väl sitter i den nya vagnen där vi anvisats platser och ser Berlin försvinna utanför fönstret är jag uppvärmd och mentalt alert. Själva tågchartern har börjat på allvar.
När jag senast tågluffade, somrarna 1993 till 1995, satt jag på golvet i korridorer och sov så gott det gick med huvudet lutat mot en fullpackad Haglöfsryggsäck. Jag kuskade runt Europa på absolut ovärdigast möjliga sätt. På ett nattåg längs franska Rivieran tillbringade jag flera timmar med näsan intryckt i en resesvettig albans armhåla – men vi kom trots detta ganska bra överens. Och vinsorterna valde vi enbart efter vad som var billigast (billig alkohol var som ni kanske minst något oerhört exotiskt i Sverige just då). Det känns som en revansch när vi i första anhalten Strasbourg får strosa runt och visas fantastiska små vinbutiker. Redan efter ett enda stopp har de flesta deltagarna fått problem med hur de ska lyckas bära sina vinflaskor från den buss vi nu äntrat (längs ”Route des vins” i Alsace går nämligen inga tåg).
Färden går från vackra, lite sagolika korsvirkeshus i Eugesheim ena dagen till stora, vinranksfält som böljar över kullarna i Champagne den andra. Här och där visar en gravstensliknande markering vilket hus druvorna tillhör.
Richard Juhlin som möter upp i Reims går runt och smakar. Vanliga vinprovningar i all ära: det finns förstås ingenting som att lära sig att dricka alsaceviner i Alsace. Eller smutta på champagne i Champagne. Det är häri det geniala med tågchartern ligger, att man utan några som helst förkunskaper kan köpa en färdigplanerad resa som faktiskt ger något mer än bara en vecka på en resort. Som nya kunskaper och insikter, om än bara gällande något så banalt som antihistaminernas verkan. På sätt och vis är det de gamla temaresorna som nu fått kraftig vind i ryggen i och med klimatkrisens ökade medvetenhet om hållbart resande. Och med Richard Juhlins unika kontaktnät laddas även ordet charter med en viss känsla av exklusivitet.
Men allt handlar naturligtvis inte bara om att resa klimatsmart, även om det nästan har blivit ett tecken på någon sorts cerebral status i vissa kretsar – det handlar lika mycket om att visa ett överflöd av något som på sistone blivit en allt större bristvara för människor som drabbas av så kallad i-landsproblematik. Tretton år efter min senaste tågluff har jag knappt en timme ledighet per dag och tittar avundsjukt på kompisar som verkar kunna gå och ta ett par glas vin en vardagskväll utan att behöva oroa sig för sin egen effektivitet dagen efter.
Att signalera att man har gott om tid har blivit ett helt nytt välfärdsbevis. Hela inramningen för en TEMA-trainresa, med en i jämförelse långdragen resetid och poppande champagnekorkar, visar tydligt på en sak: hur tiden är den nya lyxen. Vill man visa status är det alltså ett långsamt tåg ett effektivt alternativ.
Fem andra tågdrömmar
Eastern & Oriental Express
Orientexpressen är kanske inte vad den en gång var, men ett betydligt mer imponerande alternativ har dykt upp i Asien. Åk från Bangkok, korsa bron över floden Kwai och anländ till Singapore efter två hundra mils färd i kolonialromantiska vagnar.
www.orient-express.com
Bergenbanan och Flåmsbanan
Hisnande utsikter saknas inte direkt längs järnvägen från Oslo till Bergen. Men i Myrdal gäller det att stanna upp och ta Flåmsbanan som visserligen bara är tjugo kilometer lång men har en fallhöjd på 866 meter.
www.flaamsbana.no
The Canadian
Ett alternativ till den klassiska amerikanska kust-till-kust-resan. Tågresan från Toronto till Vancouver erbjuder även den ett helt spektakulärt landskap. Dessutom har vagnarna speciella utsiktsplatser.
www.viarail.ca
Rovos Rail
Att ta sig genom södra Afrika, hela vägen från Dar es-Salaam till Kapstaden, i en vagn där tiden verkar ha stått still sedan artonhundratalet känns kanske inte helt politiskt korrekt. Men maten är fantastisk och upplevelsen att vakna upp i en tågvagn med en giraff alldeles utanför fönstret slår verkligen det mesta.
www.rovosrail.com
The Darjeeling Himalayan Railway
Knappt nio mil lång men med en höjdskillnad på drygt två tusen meter. Hela vägen avverkad med ett litet ånglok. I dag är The Darjeeling Himalayan Railway, som kärleksfullt brukar kallas för leksakståget, stämplat som ett världsarv av Unesco. Och det har inte så mycket att göra med Wes Anderson-filmen med nästan samma namn.
www.dhr.in