Finanskrisen satte tvärt krokben för expansionsivern i Dubai. Men världen har fått upp ögonen för Förenade arabemiraten och plötsligt hittar turister till mindre emirat som Ras al-Khaimah och Fujairah. RES testar en ny väg i öknen.
Text: Ola Liljedahl Foto: Ulf Bergström
Utanför fiskmarknaden i Ras al-Khaimah ligger en man på en bänk. En gubbe. Han säger något på arabiska och jag svarar med ett sådant där tafatt turistleende. Området är ganska slitet och butikerna i kvarteret rätt risiga. Att Dubai ligger en timme bort är svårt att fatta.
Många kan peka ut Dubai på en världskarta men färre klarar Förenade arabemiraten och man får leta ett bra tag för att hitta några som fixar Ras al-Khaimah och Fujairah. Fast den som kan sin geografi och historia vet att Förenade arabemiraten sedan 1970-talet är landet som består av sju emirat, där Dubai är det guldglänsande kända och Ras al-Khaimah och Fujairah två mer anonyma i norr.
Än så länge. Men nu kommer vi. Turisterna. På samma sätt som det spillde över på Botswana och Namibia när det regnade turister över Sydafrika efter apartheidsystemets slut skapar turistfloden till Dubai nu fåror till emirat som Ras al-Khaimah och Fujairah. Där träffar man människor som – vad man än tycker om det – lever där månggifte är tillåtet, där 20 000 fortfarande lever nomadiserande beduinliv, där spöstraff förekommer.
En lastbil med cement passerar, en av många, många lastbilar med cement, och gubben viftar mot den och skrattar. Kanske försöker han säga att han en gång, som så många andra i Ras al-Khaimah, jobbade på cementfabriken. Den gigantiska fabriken är tillsammans med en lika gigantisk kakelindustri motorn i näringslivet i det lilla emiratet – för någonstans måste ju cement och kakel till alla skrytbyggen i Dubai tillverkas.
De sju emiraten fick olika roller när landet bildades på 1970-talet. I Abu Dhabi fanns olja. Där finns den politiska ledningen och oljepengar därifrån pytsas ut till de andra betydligt fattigare emiraten. Dubai hade väldigt begränsat med olja och satsade på turism och business – och pengatvätt säger kritikerna – och blev den nya nationens bad boy. Sharjah blev kulturellt centrum och de små emiraten Umm al-Qaywayn och Ajman ganska anonyma ”förorter”.
Emiratet Ras al-Khaimah blev industri- och hamnplats och i det lilla men bergiga, regnigare och aningen svalare Fujairah odlade man, i den mån det nu går att leva på jordbruk i ett ökenland. Invecklade samarbeten mellan de sju styrande shejkfamiljerna får det hela att gå runt med Dubai som den internationellt lysande stjärnan.
För att förstå de okända emiratens möjligheter börjar vi just där. I Burj al Arab, det självutnämnt sjustjärniga hotellet på en ö i vattnet i Dubai och symbolen nummer ett för de gyllene dagarna som finanskrisen åtminstone satt tillfälligt stopp för.
När man har tagit sig de 280 metrarna ut till den konstgjorda ön i Persiska viken är det första man slås av att det är högt i tak – och då pratar vi inte om åsiktsfrihet och sådant utan om takhöjd, sådan som är 2,40 i svenska standardhus.
Takhöjden i lobbyn på Burj al Arab är 180 meter. Etthundraåttio meter! Hotellet är, förstås, världens högsta fristående hotellbyggnad med sina 321 meter, vilket är 17 meter högre än Eiffeltornet och bara 60 meter lägre än Empire State Building. Det är byggt som ett gigantiskt dhowsegel där det står i vattnet med en fasad som nattetid belyses med olika färger. Gubben från fiskmarknaden i Ras al-Khaimah känns långt borta.
De flesta gäster stannar upp, gapar och ler sedan brett. Rycker de fram kameran vet man att de är som man själv: tillfälliga gäster med en afternoon tea-bokning (800 kronor) eller lunchbokning (många, många fler kronor). Utan någon form av bokning kommer man nämligen inte över bron till Burj Al Arab.
Det är galet och fantastisk och imponerande – men nästan för mycket. Och det är där emirat som Ras al-Khaimah och Fujairah kommer in. Många känner att Dubai har blivit just för mycket. Alla vill inte äta extra allt. Med skidbackar inomhus och världens största, högsta, dyraste av allt är en promenad i Dubai ibland som en promenad i ett uppgraderat Disneyland. Det är ofta dyrt och infrastrukturen fungerar dåligt. Vägarna korkas igen och utvecklingen av tunnelbanan som skulle förändra hela situationen går på tok för sakta.
Emirat som Ras al-Khaimah och Fujairah ser möjligheterna i detta. Nybyggda motorvägar gör att infrastrukturen där i stället fungerar bra. Turister lockas till exklusiva hotellanläggningar med fantastiska poolområden – i princip i Dubaiklass men mycket billigare. Och utan avgasmoln och trafikstockningar. Dessutom känns städerna, hur ska man säga, mer på riktigt. Där hör man inte, som i Dubai, en entusiastisk guide berätta att ”vi bygger ett nytt Gamla stan nu”. Och det är ju samma sol överallt.
Det finns de som reser till Dubai en vecka och inte ser annat än Starbucks, Calvin Klein, French Connection … De åker inte vattentaxin, abran – det snart enda genuina som finns kvar – över Dubai Creek, och besöker inte kvarteren där alla pakistanska gästarbetare bor. Inget fel i det, särskilt inte om man kommit för sol och bad, men det är lite som att åka till Sydafrika och tillbringa en vecka i Kapstadens uppbyggda centrum Waterfront.
Vill man se Förenade arabemiraten är Ras al-Khaimah och Fujairah därför spännande baser för utflykter till fantasibyggena i Dubai. Något som bland annat charterarrangörer har upptäckt.
I båda emiraten finns också något som inte ens oljepengarna i Dubai kan köpa: natur. Där finns berg med porlande bäckar, faktiskt, och klippig kust upp mot grannlandet Oman med fjordar som gör att det kallats Österns Norge. Och förstås öknen, eftersom landet till 95 procent består av öken, med turistanpassade ökensafaris och halväkta beduinläger med magdans.
Golfen, ett av Dubaiturismens viktigaste ben, är ett bra exempel på hur de okända emiraten drar nytta av storebror. Fredagsbönen ropas ut från en minaret. Golfbanearbetarna gör en paus. Själv ber jag en privat liten bön medan jag placerar min boll på en röd peg för att slå ut på första hålet på Tower Links Golf Club: snälla, snälla, inte slå bort bollen nu. Oklart vem som lyssnar på en svensk medelgolfares stilla bön på en bana i Förenade arabemiraten men bollen går i alla fall rakt ut på banan. Inte särskilt långt. Men rakt. Klubborna som har stått och dammat i boden är nu framme igen och jag står på banor finare och bättre än de jag normalt spelar på hemma och hoppas, hoppas göra en riktigt bra runda. Otränad. Utan tajming. Ingen känsla. Som de flesta vintergolfare.
Men av alla fantastiska golfbanor i Förenade arabemiraten är det egentligen konstigt att det är just på Tower Links Golf Club vi hackar oss fram. Det är ju banorna i emiratet Dubai som är de berömda, guldbestyckade mästerverken. Tower Links däremot ligger i just lite okända Ras al-Khaimah.
För att förstå behövs en smula golfhistoria. Europas bästa golfspelare samlar under varje säsong på Europatouren poäng som mot slutet sammanställs. Order of merit har listan hetat och de 60 bästa har gått till en finaltävling med stora prispengar, ofta i Spanien.
Golf må vara en traditionsrik sport men på elitnivå handlar det om pengar. Så när turistorganisationen i Dubai bestämde sig för att köpa konceptet handlade det i slutänden bara om hur många dollar de ville hosta upp. Det var precis innan finanskrisen slog till globalt och alla involverade i Europatouren glömde mer än gärna den klassiska Order of merit-listan när den 2009 bytte namn till Race to Dubai.
Finaltävlingen blev Dubai World Championships och tanken var att den skulle bjuda på världens i särklass största prissumma, 10 miljoner dollar. Finanskrisen skar sedan ner prissumman med 25 procent men ändå … Pr-mässigt var det ett genidrag av det växande golfemiratet, där den allra första banan byggdes så sent som för 20 år sedan. För övrigt något golfvärlden skrattade åt då. Golf i öknen! Haha! Världens största sandbunker! Haha!
Vid varje tävling i Europa handlar snacket nu lika mycket om Dubai som om Malaga eller Skottland eller var tävlingen nu spelas. En seger på en tävling ger si mycket poäng och den spelaren är därmed så mycket närmare finalen i Dubai. Någon som spelar dåligt håller på att missa platsen till Dubai. Någon hoppas formen håller i sig över Dubai.
Dubai, Dubai, Dubai … Det är vad alla pratar om, och när elitspelarna pratar om banor följer vi andra efter. En fantastisk bana byggdes dessutom för finaltävlingen, Earth Course på Jumeirah Golf Estates. En dag går vi runt och tittar, inte spelar, på den med en engelsman som heter Aaron Richardson. Han är ung men har en titel med senior-någonting i organisationen bakom Race to Dubai. Givetvis spelar han själv. Men inte på den här banan, visar det sig. Och inte särskilt ofta på de andra kända banorna heller.
– Jag brukar åka till Ras al-Khaimah, viskar han, gör det ni också. Där finns både Al Hamra och Tower Links. Jättebra!
Problemet med golfen i emiratet Dubai, förklarar nämligen Richardson, är att hela världen trycker på. Egentligen samma problem som med hela turismen där. Det gör att det tiotal banor som finns blir a) svindyra och b) svåra att få speltid på. Visserligen har finanskrisen gjort att trycket har minskat en aning, men de två banorna i Ras al-Khaimah är en annan värld. Där är det lugnt och bra mycket billigare men fortfarande banor som banor i Växjö, Avesta eller Umeå bara drömmer om att vara.
Ras al-Khaimah är det av de mindre kända emiraten som har sneglat mest på turism. Hotellkomplex ligger på rad vid vattnet. Emiratet har satsat på några stora sportevenemang, bland annat ett halvmaraton, för att få internationell uppmärksamhet. Stora hotellkedjor med Hilton i spetsen har upptäckt emiratet.
Men trots lyxiga hotellanläggningar som får de flesta andra länders lyx att blekna är Ras al-Khaimah – och Fujairah – hela tiden kusinerna från landet i Förenade arabemiraten.
Jätteprojekt i Dubai har följts av planer på ännu större projekt. När man flyger in över staden och ser hundratals skyskrapor är det obegripligt att den första byggdes där i öknen för bara 30 år sedan. Men de senaste åren har man vid varje besök frågat sig samma sak: hur länge ska det här fungera?
När ett av de stora byggföretagen i slutet av 2009 meddelade att alla betalningar ställdes in under sex månader darrade det till i hela finansvärlden. Stockholmsbörsen, precis som världens alla börser, rasade. Oljeemiratet Abu Dhabi försökte stoppa paniken genom att pumpa in ännu mer oljepengar men lugnet blev bara tillfälligt. Sedan dess har det fortsatt darra.
I ett försök att hålla skenet uppe färdigställde man världens högsta byggnad, det 828 meter höga tornet Burj Khalifa, för 150 miljarder, med invigning i början av 2010. Men det hjälpte liksom inte. Där det sticker upp som en gigantisk spik ser många spiken i kistan. Det är plötsligt konstant rea på hotellens lyxrum. Få projekt har visserligen lagts ner men farten har dämpats. Där det tidigare schaktades 24 timmar om dygnet av 30 stora maskiner är det kanske två som kör nu, sex timmar om dagen. På många byggarbetsplatser är vakterna de enda man ser.
Kanske är det så att växtvärken i staden som har expanderat snabbare än någon stad tidigare i historien till slut gör för ont? Kanske finns en gräns för den typ av lyxkonsumtion som gör att en drink kan kosta 50 000 kronor?
Många tvivlar på att flera av Dubais drömprojekt någonsin blir verklighet. Något som, paradoxalt nog, de andra emiraten tackar för. För den här delen av världen är upptäckt och för varje dag lär sig fler att pricka in emirat som Ras al-Khaimah och Fujairah på en karta. De kan nämligen fortsätta utveckla turismen i sin takt för där finns, trots en kärvare ekonomi även där, fortfarande ett överflöd av grunden för massturism: sol och hav.
FAKTA
Förenade arabemiraten, UAE, är en förbundsstat bestående av sju emirat (shejkdömen): Abu Dhabi, Ajman, Dubai, Fujairah, Ras al-Khaimah, Sharjah och Umm al-Qaiwain. Staten grundades 1971 när britterna lämnade området. Nio emirat skulle ha varit med men Bahrain, Qatar och Ras al-Khaimah valde att stå utanför. Redan 1972 anslöt sig dock Ras al-Khaimah.
Huvudstad: Abu Dhabi
President: Shaykh Zayid ibn Sultan Al Nahyan (emiren av Abu Dhabi).
Befolkning: 4,6 miljoner (varav 1,7 miljoner i Abu Dhabi och 1,3 miljoner i Dubai).
Yta: 82 880 kvadratkilometer (som tre Småland).
Språk: arabiska officiellt språk, engelska ofta handelsspråk.
Religion: sunnimuslimer 63 procent, shiamuslimer 13 procent, kristna 11 procent, hinduer 7 procent.
Natur: Stora delar är öken i olika former. Kusterna har flodliknande vikar där städerna ligger. De högsta bergen har toppar över 1 000 meter.
Klimat: Hett tropiskt ökenklimat, på sommaren kring 50 grader i skuggan.
Valuta: dirham (AED)
Sverige i Förenade arabemiraten: Sverige har ambassad i Abu Dhabi sedan 2002. Mellan 2 500 och 3 000 svenskar bor där, varav tre fjärdedelar i Dubai. Cirka 250 svenska företag finns direkt eller indirekt representerade i Förenade arabemiraten.
Boende i Ras al-Khaimah
Hilton Beach Resort
Stort fint Hiltonhotell med mycket fin spaavdelning. Härliga villarum med stora balkonger och terrasser några steg från Persiska vikens strand.
Lediga rum & priser
The Cove Rotana Resort
Ännu ett lyxhotell i området. Privat 600 meter lång strand med Hajarbergen i bakgrunden. Stora pooler och, ja, allt som hör lyxhotell till.
Lediga rum & priser
Hayat Plaza Hotel
Betydligt mindre (50 rum) och enklare än många andra Ras al-Khaimah-hotell men fortfarande ett riktigt bra hotell – och betydligt billigare.
Boende i Fujairah
Miramar Beach Resort
Lyxig resort med fint poolområde precis vid Indiska oceanen. Glöm inte att besöka butiken med underbara sjalar, lyktor och andra fina saker.
Lediga rum & priser
Hotel Royal Beach Al Faqeet Resort
Som de flesta hotell i Fujairah en lyxig resort med allt vad det innebär i form av restauranger med stora bufféer och digert aktivitetsprogram.
royalbeach.ae
Al Diar Siji Hotel
Ligger vid havet, fem minuter bilresa från flygplatsen. Nära till affärer och banker och gångavstånd till mycket.
Lediga rum & priser