Ingen kan levandegöra en storstad som Bobo Karlsson, medarbetare i RESsedan 28 år tillbaka. I vår släpper han boken Urban Safari, en samlingav hans mest magnifika stadsporträtt genom tiderna. Exklusivt i RES kandu läsa ett utdrag ur kapitlet om Istanbul, dessutom bjuder Bobo påsina bästa tips till den turkiska huvudstaden just nu.
Foto: Bruno Ehrs
Min första konfrontation med Istanbul skedde på sent åttiotal. Aningslöst trodde jag mig själv, utan att ha tittat noga på kartan, anlända till en uppsluppen storstad där jag skulle möta våren vid ”Medelhavet”. Tunnklädd klev jag ur taxin i cirka sju plusgrader och ösregn. Detta väder skulle sedan hålla i sig hela min dryga vecka, med några korta dagliga timmar av vackert tung dimma.
På sena eftermiddagar försökte jag få ordning på klädseln, skrubba ren rocken och få torra skor. På det historiska Pera Palas Oteli, känt från Agatha Christies Orientexpressen, rann ett brunt vatten ur alla kranar och jag låg fullt påklädd under dubbla täcken och hackade tänder. Mina näsborrar vibrerade hela tiden av en obestämbar doft som tycktes vilja lämna mattor och väggar. Var det cigarr, var det svett, var det parfym, var det en doft av historiska kärleksakter och sinnliga frukostar?
Vilket håll jag än försökte gå åt på kvällen hamnade jag på i stort sett helt mörka gator, där i stället enskilda fönster, eller röster som närmade sig i natten, blev min vägledning rakt in i det okända.
Behöver jag berätta att jag redan var fast i Istanbuls klor, blev som besatt och vandrade med ett snett leende genom allt det mörka, det dystra, det solkiga. Det ena kvarteret äldre än det andra – Fatih, Fener, Balat – med sina trötta förfallna hus, som ena gången lutade sig mot en öde kyrka, nästa gång mot en spöklik moské eller synagoga, lockade mig allt djupare in i gränderna. Klungor av lekande barn, tålmodiga tanter, tysta farbröder, horder av byrackor, som ofta kom i bred front och ingav respekt ungefär som ett gäng ungdomar i Bronx.
Först på senare år, efter att ha läst Orhan Pamuks Istanbul: minnen av en stad, förstod jag att jag kanske i min ensamma lycka snarare hade gripits av stadens så berömda hüsün, den kollektiva melankoli som sluter denna stad i sin famn. Alla mänskliga öden, historiska motgångar, förlorade imperier, dramatiska folkomflyttningar, nitiska militärjuntor, svåra jordbävningar, tragiska etniska rensningar, religiösa svängningar och konflikter finns som inristade i väggar lager på lager.
Här tycks det mesta få finnas kvar, lämnas åt sitt öde, livet få ha sin gilla gång. En barberare utan kunder, en bedagad biograf, en fontän utan vatten, en kyrka som trillar ihop samsas sida vid sida med en föga förändrad vardagslunk med härdade ansikten. Och mitt i detta svartvita men tumultartade stadslandskap – när historiska städer i övrigt oftast rustats till Disneylika dockskåp – är det just här i Istanbul lätt att gripas av ett inre lätt sorgset men harmoniskt lugn. Det arrogant och kritiskt uppfattade Paris får vid en jämförelse en nästan hurtbullig framtoning. Och ett yes-speedat New York eller Los Angeles kan plötsligt te sig pinsamt positivt jämfört med Istanbuls så tydligt erfarna men lätt uppgivna suck: yok!
Galatabron över Gyllene Hornet, mellan gamla och nya staden, blev en daglig favorit i dimman. Den skakade och gungade på sina pontoner under tät trafik och taktfast tramp. Än i dag kantas ”källarplanet” en trappa ner vid vattenbrynet av fiskkrogar, kaféer och skivbutiker som basunerar ut turktoppen och magdanslistan. Sävligt stånkande ångbåtar sveps in i sin mörka böljande rök, måsar skriker och dyker i kapp. Rostigt puttrande fiskeskutor vet sitt värde, energiska taxibåtar lyckas inge ett slappt och slitet lugn. De smygande sluga ubåtarna tycks på utdöende, oförskämt sprakande lyxkryssare blir i stället allt vanligare.
Men några kvarter bort i Beyoglu stöttar sig de trettiotvå förfallna och fallna horhusen mot varandra i de gamla branta gränderna upp från hamnen i riktigt sjaskiga så kallade glädjekvarter. Stadens två stora bordellmammor var länge två av stadens högst taxerade, ständigt i luven på varandra och i stora mutskandaler med polis och politiker. Istanbul bjuder ofta på denna form av underhållande läsning och samtal. Vid ett av mina besök stod årets bröllop mellan ficktjuvarnas drottning och stans store knarkkung. Kvarteren har alltid betraktats som fräcka, sluga, högljudda och pråliga. I en bok beskrivs kvarteren, som då kallades Pera, som ”en glänsande falsk diamantring på ett smutsigt finger”.
Istanbuls perspektiv på världen har alltid varit ett helt annat än vårt. Här tycker många fortfarande att Orienten börjar i Budapest och att Europa startar i Wien. Språket lånar en och annan strof av arabiskan, har en släng av persiska. Men det är mer besläktat med ungerskan, och sägs ha små små stänk av finska. Kanske är det inte så konstigt om gummorna blir babusjkaliknande och många män har det där utseendet som vi lärt oss känna igen från yoghurtreklamen. Själv kan jag tycka att väldigt många män ser ut att vara hämtade ur en amerikansk fyrtio- eller femtiotalsfilm när arbetarklassen har satt på sig kostymen för att gå till kyrkan på söndagen.
Få städer väcker en sådan reslust. Man bubblar av nyfikenhet inför det spännande mötet. Smaka bara på det gamla namnet – Konstantinopel – och fantasin kommer ännu mer i gungning. Få storstäder har varit så viktiga så länge. Istanbul var störst i världen 1507, då med strax över en miljon invånare. Ingen annan metropol har haft en så kosmopolitisk nisch och ett sådant internationellt rykte. Napoleon lär ha sagt att om hela världen vore ett land så skulle Konstantinopel ha varit huvudstaden. Det är Istanbul som i dag är Europas storstad nummer ett, följd av Moskva, London, Sankt Petersburg – och så småningom lilla Paris. Något som självfallet imponerar på somliga och kan skrämma skjortan av andra vid de eviga EU-diskussionerna.
Man tävlar med Jerusalem och Rom om religiös pompa och pondus. Här fanns världens mest kända stadssilhuett ända tills Manhattan fick sin skyline. Som österlandets drottning har hon ofta fått brödraskaran Bagdad, Damaskus och Kairo att gå ner på knä. Den stora basarens kommersiella kakofoni och mänskliga musta är fortfarande ett oslagbart skådespel som kan få moderna köpcentrum, shoppingarkader och gallerior att framstå som tillfälliga fjärtar inom konsumismen. Trånga prång och skabrösa horhus, plus byrackor och vildkatter som använder kyrkogårdar som pissoar och kärleksmotell, samt annat smått och ont, för tankarna till mer bedagade stadskompisar i Neapelklassen.
Samtidigt välter nya autostrador ner halva slumkvarter, planfria korsningar slickar moskéer i häcken, landsbygdens fattiga väller in i miljoner och åter miljoner. Istanbul har växt ovanligt fort och kretsar nu kring robusta sexton miljoner med förorter. Istanbul ingår plötsligt i ligan av megastäder – Mexico City, São Paulo, Mumbai och Kairo – och blir precis som de en magnet för dagens domedagsprofeter och dysterkvistar och alla deras skräckvisioner om vår tids snabba urbanisering.
Men mumifieras städer till stelnade museer – som ett sjunkande men ack så vackert Venedig av i dag. Frankrikes president François Mitterand hävdade en gång i ett våldsamt varnande men urbant entusiastiskt tal att såväl Frankrikes ära som framtid stod på spel, om inte Paris drastiskt förnyades av storskaliga rivnings- och byggprojekt. Bara därigenom kunde man förhindra ”Damaskusifieringen”, som han ansåg då via Istanbul nått fram till Wien, och var på väg att sätta klorna i Paris. I stället för att trona på minnen från fornstora dagar borde Paris börja konkurrera med moderna bubblare som New York och Tokyo. All urban energi påstås ju dö när bara kulturen och byråkratin växer. En turism som enbart bygger på ett nostalgiskt bevarande kväver sina städer. Varken Mitterand eller någon annan kunde ju då drömma om vilken transformering Istanbul snart på kort tid skulle gå igenom. Och att till och med Wien skulle förvandlas till en hipp modern stad.
I dag är Istanbul pepprat med nya fåfänga krogar och barer, sjuder av klubbar och technomusik, vräker sig fåfängt och fint med nya museer, fläks ut i biblar som Wallpaper, skärskådas entusiastiskt av Vogue i alla länder, puffas för i International Herald Tribune, New York Times och alla liknande som om allt det bysantinska, osmanska, levantinska återuppstått från de döda. Men nu handlar det om att vi letar oss upp på ett tak och trehundrasextio grader – den hetaste krogen, klubben och baren, avbildad i alla världens inredningstidningar – slår oss ner med en kreativ Bollywoodpizza, en kryddig Mongolietkyckling eller en smart skandinavisk lax, stirrar in i S:t Antoniuskyrkans torn och har hela stadsdelen Beyoglus alla tak som ett Fritz the Cat-landskap framför oss innan Bosporen sätter punkt, samtidigt som någon influgen hipp hök bidrar med högtalarglamour från Ibiza eller Berlin. Men med lite tur spinner någon cool dj det rätta underbara lokala gnölet.
En yppigt skruvad ny miljö är restaurangen Ulus 29, som kittlar ett nytt designhysteriskt Istanbul, också den med sanslös utsikt från panoramafönstren på bergets topp. Här puttrar ljuvligt uppsnofsade osmanska och turkiska rätter på menyn – närmare bestämt tjugonio stycken, därav namnet. En annan ny cool adress är Marmara Pera, hotellet i sjuttiotalsskrapan med baren Mikla uppe på taket som främsta magnet. Här minglar de mondänt sekulära med cocktails och räknar moskéer och minareter utanför fönstren.
Lite mer frodigt är det hos finländaren i staden, Mehmet Gürs. Han är något av Istanbuls svar på Jamie Oliver med kokböcker, tv-program, framgångsrik catering, flera krogar. Men mest i smöret är hans Lokanta med en sorts brasserieinspirerad meny från hela Medelhavet. Som på så många hippa krogar i Istanbul övergår middagen i slutet på veckan till ett party. Snyggingen i staden och het på ett mer lågmält sätt är Changa i en elegant art nouveau-byggnad. Här bekräftas vilket sug det är just nu i Istanbul med ett klientel bestående av det lokala och det influgna vackra folket.
Längs det myllrande promenadstråket Istiklal Caddesi är det ett liv och ett kiv med gatumusikanter som kan få den mest härdade att fly, den nyfikne att stanna upp. Men inne i alla små tvärgränder och det labyrintiskt pirrande gatunätet hittar man hela det nya klubblivet. Omsusade inte bara i Istanbul är nattklubbar som Babylon, Balans, Indigo och Roxy. För den som snabbt når en mättnadsgrad på rockband, topplistor och det globala technodunket gäller det att hålla ögon och öron öppna efter heta lokala förmågor. Ingenting går upp mot det lite psykedeliska, kabaretaktiga och totalt vilda Baba Zula med sina magdansöser – lokal extas på magisk kultnivå. Den mest älskade och hatade politiske rapparen och hiphopartisten är Ceza, ett av hans starkaste bidrag är Holocaust.
Ett av de heta kurdiska namnen i Istanbul är folkrocksångerskan Aynor Dogan med sin ”blues från bergen”. Hittar man rätt ingångar i Istanbuls kreativa och eklektiska musikaliska kittel så kan en natt bli en unik odyssé genom det turkiska, kurdiska, armeniska, arabiska, judiska, romska och kanske en dos av lite grekisk revansch.
Samtidigt har de mest burgna turkiska familjerna i Istanbul storsatsat på tre nya museer i världsklass. Den i läkemedelsbranschen så rika familjen Eczacibaşi har investerat i Istanbul Modern i en lagerlokal vid hamnen. Familjen Sabanci har skapat Sakip Sabanci-museet som lanserades 2002 med en stor Pablo Picasso-utställning. Och bakom Peramuseet som också öppnade 2005 står familjen Kiraç, som äger Turkiets största företag. Här får man bland annat en unik inblick i det osmanska överklasslivet. Museet är inrymt i en vacker 1880-talsbyggnad i Beyoglu som tidigare var Hotel Bristol. Två stora turkiska banker, Yapi Kredi och Garanti, har satsat hårt på galleriverksamhet. Det känns som ett väloljat maskineri från regimen: de rika, näringslivet, krögare, designer, klubbägare och musiker samverkar för att lyfta Istanbul upp som ur ett glömt gammalt bakvatten in i en modern värld.
Många lyxturister som reser i historiekammaren hamnar lätt i helt isolerade världar. Som Four Seasons neoklassiska gamla ombyggda fängelse beläget alldeles intill Hagia Sofia och Topkapipalatset, eller nära Bosporen på Kempinskis chauvinistiskt osmanska Ciragan Palace, och får därifrån nästan tvinga sig ut i det levande livet. En mer utåtriktad hotellfavorit med inslag av både lokal och global showbiz är Hotel Villa Zürich i ett av Istanbuls just nu mest charmigt boomande bostadsdistrikt – Cihangir i Beyoglu – med gångavstånd till krogar, gallerier, antikvitetshandlare och nattklubbar, livet och konsten.
Istanbul blir Europas Kulturhuvudstad år 2010 och verkar nästan ha en snitslad bana för att platsa som en modern, erkänd och viktig europeisk metropol – med en självskriven plats i EU. Sugs man med i allt detta får man ständigt sina pro-europeiska teorier om Istanbul bekräftade i artiklar, som till exempel ett augustinummer av Newsweek 2005 med artikeln The coolest city in Europe, vilken för många blev startskottet för en ny flirt och entusiasm runt Istanbul. Hela debatten om medlemskap i EU, där en önskan om att än mer närma sig Europa länge har varit demokratiskt folkligt förankrad, polariseras nu allt mer. Till slut framställs det snarare som något geopolitiskt spel, som om det vore ett rävspel av Istanbuls europeiserade överklass, ett påhitt från Israel, regisserat av CIA eller ett krav från NATO. Samtidigt som motståndet och mothuggen från somliga europeiska länder lätt öppnar portarna till en nästan medeltida rasism och fördomar om turkar.
Det sägs att öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Fast en hel värld står ju upp och nästan skriker: ”Här i Istanbul möts de!” Tänk, det tycker inte jag. Det är väl snarare så att här är inte öst öst och här är inte väst väst. Och det är de två världarna som möts. Två lite utslätade landet lagom, Europa fast ändå inte och Orienten fast ändå inte – det är de två världarna som här har sin stora mötesplats och metropolis. Och trivs väl hyfsat ihop efter att alla de som inte riktigt passade in flydde, kördes bort eller slogs ihjäl. De som är kvar och skulle kunna störa i idyllen med sin religion eller sina åsikter i övrigt har man ganska skickligt lagt locket på. Och jag tvingas nog själv erkänna att lika häftig som staden i ena stunden framstår med sin monumentala pompa blandat med sin ystra modernism så blir den i nästa stund för mig en lite ljummen, dämpad och dyster stad.
På håll är staden oerhört elegant, ger ett stiligt och klassiskt intryck. Men framför allt utstrålar den något nästan overkligt storslaget, historiskt och bombastiskt. Så där som när drömmar blir verklighet, när man inte riktigt tror att det är sant. Man tappar hakan, blir imponerad. Hundratals artiklar, essäer, böcker vittnar förstås om detta. För den som fått chansen att nalkas Istanbul sjövägen är och förblir inloppet ett av världens vackraste.
Det ständiga samtalsämnet bland de ursprungliga urbana stadsborna – ”stamboulerna” eller ”istanbulerna” – är det allt kraftigare inslaget av bönder rakt från vischan och in i Istanbul. Inte mellansteget som vi är vana vid, med en generation i småstäder. Istanbul har i dag en sorts inflyttning som övriga Europa klarade av i samband med industrialiseringen i början av förra seklet. En del skämtar om att turkarna erövrade Konstantinopel redan 1453, men att det är först nu på senare tid som staden blivit turkisk. Många av dessa människor från Anatolien ser lika vilsna ut här i sin egen storstad som en del av dem kan göra i ett Berlin eller ett Stockholm.
Men Istanbul har alltid svalt nya folkmassor med olika vanor, språk och religioner. Kontrasterna har alltid funnits där. Av de miljontals turkar som har det riktigt bra ekonomiskt av landets cirka sjuttio miljoner sägs det att ett par miljoner har villa och våning i Istanbul. Få metropoler är smältdeglar i nuet, men blir det på sikt. Så har Istanbul sakta men säkert genom århundraden byggt upp sin alldeles egen befolkningssammansättning. Där finns blod från någon ungersk baron eller köpman från Venedig. Här finns blonda hårsvall med de brunaste ögon. Korpsvarta hår med en blåögdhet av sällan skådat slag. Skinnet spänner från slavättlingarnas kaffebruna till den blekaste nyans från svensk soldat.
Konstantinopel hade en gång närmare två tusen slavhandlare (de sista kvinnorna lämnade inte haremet vid Topkapipalatset förrän i början av nittonhundratalet) och sedan dess har ju en och annan ryttare haft vägarna förbi. I dag kommer det kosmopolitiska inslaget snarare av affärsmän, turister, backpackers och hippies, men inte minst av utvandrade turkar som i dag återvänder som invandrare i sitt eget land. Få städer och länder har stått och dallrat på gränsen till total frihet eller att ryckas tillbaka till det auktoritära som Istanbul och Turkiet av i dag. Där man får hoppas att det mänskliga, demokratiska, mer frispråkiga och vilda segrar över den skitnödiga statsapparaten, den stränga militären, den humorlösa inställningen till den egna nationens särdrag och det nästan elaka draget från byråkrati och domstolar.
När man tack vare Atatürk då och då ser skylten med den roliga texten ”Ne mutlu Turkum diyene” (fritt översatt ungefär ”jag är så glad att jag är turk”) önskar man att ordspråket äntligen ska förverkligas, för första gången, fullt ut och på riktigt. Så att den av Orhan Pamuk så omhuldade kollektiva melankolin, hüsnün, lättar något och ett brett leende kan sprida sig i fler gravallvarliga ansikten. Och Istanbul kanske rent av slipper att ständigt ge ifrån sig sin mångtusenåriga suck.
Detta är en förkortad version av Istanbulkapitlet i Bobo Karlssons Urban safari – tolv storstäder (Norstedts/Prisma).
BOBOS TIPS:
Boende
Grand Hôtel de Londres
Det har hängt med sedan slutet på artonhundratalet och har haft många gäster i Ernest Hemingway-klassen. Om man attraheras av känslan att tiden har stannat finns det inget bättre ställe i Istanbul. Se till att få en balkong med utsikt över Bosporen.
Mesrutiyet Caddesi 117
+90-212-245 06 70
Lediga rum & priser
Dubbelrum från 500 kronor
Hotel Villa Zürich
Mitt i smeten i Istanbuls just nu mest boomande bostadsdistrikt, Cihangir i Beyoglu, med gångavstånd till de rätta krogarna, gallerierna och antikvitetshandlarna. Såväl baren och bistron i bottenplanet som poolen på taket surrar av det kreativa Istanbul, av filmteam och musiker på besök.
Akarsu Yokusu Caddesi 44–46
+90-212-293 06 04
Lediga rum & priser
Dubbelrum från 1000 kronor
The Sofa Hotel
I Nisantasi, en staddel för de rika och vackra, ligger Sofa Hotel, ett av stadens nykläckta designhotell. Längst ner finns hittar du Taylife Spa, den nya generationens hamam.
Tesvikiye Caddesi 41–41A
+90-212-368 18 18
Lediga rum & priser
Dubbelrum från 1400 kronor
Restauranger
I andra städer är man ju ofta nervös för att hamna bland turister på krogar med utsikt. I Istanbul ska du undvika trottoarerna och i stället leta bland takåsarna efter de bästa restaurangerna. Här sitter de hippa lokala människorna och tittar ut över vattnet, minareterna, kyrktornen – med rätt kock och rätt discjockey.
360 Istanbul
Åtta trappor upp, gömt inne i bostadshuset Misir Apartimani på stora gågatan Istiklal Caddesi i stadsdelen Beyoglu är detta den absoluta mötesplatsen för det moderna Istanbul. Möt människorna, musiken, utsikten och en skruvat global meny som sveper mellan Mongoliet och Manhattan, Stockholm och Bombay.
Istiklal Caddesi, Misir Apartimani K:8 N:32/309, Beyoglu
+90-212-251 10 42
360istanbul.com
Ulus 29
Här serverar man uppsnofsade och moderniserade klassiska osmanska rätter – närmare bestämt tjugonio stycken (därav namnet).
Ahmet Adnan Saygun Caddesi Ulus parki ici 1, Ulus
+90-212-358 29 29
group-29.com
Lokanta
En av stadens hetaste kockar är finlandssvensk-turken Mehmet Gürs, som även sörjer för ställen som Mikla och Nu Teras. Han är ständigt aktuell med tv-program, kokböcker och nya krogar. Och i Istanbul, precis som i Beirut, övergår här ofta middagen i ett vilt men sofistikerat party.
Mesturiyet Caddesi 149/1, Tepebasi
+90-212-245 60 70
lokantadaneve.com
Karaköy Balikcisi
Några kvarter från Galatabron och fiskhamnen ligger en restaurang som är lagom hemlig, med en egocentrisk ägare (Hakan Ozkaraman), som bara har öppet för lunch. Inga kreditkort, bara inbitna stammisar. Och fisken påstås komma från den renaste lilla viken i östra Medelhavet. Två mycket små rum en trappa upp, ett pytterum i bottenplanet, ingen bordsbeställning.
Tersane Caddesi, Kardesim Sokak 30
+90-212-251 13 71
tarihikarakoybalikcisi.com
ATT GÖRA
Galatasaray Hamami
Uppgifterna går isär om ifall det finns femtio, sextio eller sjuttio gamla hammam att välja mellan. Ett av de äldsta och vackraste som är still going strong sedan 1481 är Galatasaray Hamami.
Det är en hisnande vandring, inte minst lärorik i konsten att ge dricks, när man passerar dörrmän, toffelassistenter, vilorumsvakter, smörja-in-med-olja-mannen, för att så småningom komma till de stora hårda grabbarna, badpojkarna. Så förs man in till den stora uppvärmda marmorskivan, där man lägger sig ner och hamnar i hammamharmoni när solstrålar strilar in genom hålen i den välvda kupolen man stirrar upp emot. Föga anar man vad som komma ska när massörer sedan slår till mot rygg och axlar, klämmer på mage och lår, och i en halvtimme bankar, knådar, hamrar, trummar, bryter, drar i armar – innan man slutligen blir intvålad, skurad, gnuggad. Och till slut faller ihop mörbultad och utmattad för att bli anfallen av någon parfymsnubbe.
24 Turnaciba, Sokak 1, Beyoglu
+90-212-252 42 42
galatasarayhamami.com
Spännande vandringar
I Istanbul är det ena kvarteret äldre än det andra. Om du vill komma nära det melankoliska, vackra och unika i staden rekommenderas en promenad i kvarteren Fatih, Fener, Balat – med sina trötta förfallna hus, klungor av lekande barn, tålmodiga tanter, tysta farbröder och mycket spännande historia.
Marknader
Alldeles utanför stora basaren är bokmarknaden (vid Sahalfar Carsisi), med både nytt och begagnat på alla tänkbara språk. Med både moské och universitet som granne är stämningen unik. Fortsätt till Kryddmarknaden, eller Egyptiska marknaden som den också kallas, en fröjd lika mycket för ögat som för näsan.
Cukurcuma
Om man inte vill till det stora tingeltanglet så kan antikdistriktet Cukurcuma med sina slingrande gator och branta backar i Beyoglu vara ett bra alternativ. Här finns fortfarande den där rätta känslan av ursprunglig och oförstörd loppmarknad, nya kreativa designshoppar, antikhandlare som inte flörtar för öppet med turism, nya spännande gallerier. Och husen i kvarteren blandar det romantiskt förfallna med smart upprustat.
Mer läsning
Istanbul – minnen av en stad, Orhan Pamuk
För den som dras till det melankoliska, stadens tunga nostalgi och mer svartvita framtoning finns ingen bättre läsning på hotellrummet.
Kamrat mördare, Ian Fleming
För den som jagar spänningen passar boken som sedan blev filmen Agent 007 ser rött.
Europa och turken, Ingmar Karlsson
Om man fascineras av det turkiska politiska dilemmat. Ingen har fångat, analyserat och förklarat det klokare, och mer kontroversiellt, än vår tidigare generalkonsul i Istanbul.
