Varje höst riktas strålkastarljuset mot München och mot folkfesternas folkfest, Oktoberfest. Miljontals besökare gästar då staden som ibland kallas världens största by, men för invånarna i den räcker det inte med partaj bara en gång om året. Vi följde med när Münchenborna laddade upp redan i våras.
Text: David Grudd Foto: Ellinor Wermeling
Varje höst riktas strålkastarljuset mot München och mot folkfesternas folkfest, Oktoberfest. Miljontals besökare gästar då staden som ibland kallas världens största by, men för invånarna i den räcker det inte med partaj bara en gång om året. Vi följde med när Münchenborna laddade upp redan i våras.
Stanna är inget alternativ. Inte med tolv literstora ölstop i nävarna. Då spelar ingen det ingen roll att en skara amerikanska utbytesstudenter blockerar ens framfart, att en vilsen japan gjort halt på vägen för att leta efter sitt bortsprungna sällskap. Man går, ändå. Med stopen som murbräckor framför sig plöjer serveringspersonalen fram i det solsken som tränger igenom den jättelika tältduken. Plöjer fram genom trängseln, runt långborden där gammal sitter bredvid ung, in emellan dessa och sedan tillbaka igen för att hämta påfyllning. Utan vidare pardon, utan att spilla nämnvärt.
Våren har kommit till München och med den Frühlingsfest. Två veckor av skålande och skrålande, eller som man så vill: den årliga generalrepetitionen inför vad som komma skall. Om några månader, just precis här på det stora fältet Theresienwiese sydväst om Münchens stadskärna, slår Oktoberfest upp sina dörrar för hela världen. Då är festivalområdet mångdubbelt större och besökarantalet likaså. Just hänförd av Frühlingsfests omfång är det inte alldeles enkelt att ta in.
Sorlet i tältet tilltar. Ett lika muntert som tydligt bevis för den fläckfria servicen. Så här på eftermiddagen går stämningen inte längre att ta på – den tar på dig. Längst bort i tältet, på den scen som tycks ligga kilometer bort, blåser bastuban plötsligt i gång övriga instrument i orkester. Sorl blir till skrål, stop höjs i luften och över två tusen personer klämmer i. Oompa-oompa. Oompa-oompa. Jag fattar allt och ingenting.
Fryntlige Andreas som hämtar oss på flygplatsen har inte mycket till övers för FC Bayern München. En av världens mest arroganta fotbollsklubbar, enligt belackarna; en av världens mest framgångsrika, enligt statistiken. Han sympatiserar heller inte med stadens andra lag, TSV 1860 München. Nej, faktum är att fotboll är högst världslig sak för vår käre taxichaufför. Däremot är han svårt förtjust i arkitektur och han berättar gärna och mycket om det på vår färd in mot Münchens innersta. Arkitektur och så om varför staden kallas för världens största by.
– Skillnaden mellan München och de andra stora tyska städerna är den lokala känslan. Den är betydligt mer påtaglig här än i Hamburg och Berlin, säger Andreas och svänger av från motorvägen. Framför oss tornar dubbla delar av 1970-talet upp. Dels Olympiastadion med sitt karaktäristiska tälttak, dels den futuristiska fyrcylinder som fungerar som huvudkontor åt biljätten BMW. En av de hemvävda i raden av stora internationella spelare som Andreas börjar att räkna upp medan vi närmar oss stadskärnan och vår taxiresas slut.
– Det kryllar av stora företag här: Siemens, SAP, Microsoft... Rena rama Silicon Valley om du frågar mig.
Kastanjerna kastar skuggor över eftermiddagens Viktualienmarkt när vi kliver ur taxin. Grönsaker och frukter byter ägare på torget och på dess generöst tilltagna uteserveringar börjar bänkarna att fyllas. De som har en middag att hinna hem till nöjer sig med det lilla halvlitersglaset, andra har gott om tid och väljer standardvarianten som rymmer en hel liter. En äldre herre skruvar subtilt på sin knorrade mustasch medan han försöker uppdatera sig om den rådande världsbilden med hjälp av en kvällstidning. Det går inget vidare. Sällskapet som slagit sig ned vid samma bord är synnerligen muntert sådant och om det nu har hänt någonting av värde är det här inte tillfället då gentlemannen får reda på det. Han viker ihop tidningen och ansluter i stället till den livliga diskussionen. Två lektioner av skoltyska räcker inte för att kunna tyda vad de talar om, men trevligt ser de i vart fall ut att ha.
Några kvarter norrut ligger Maximillianstrasse, en av stadens fyra kungliga avenyer. Det är hit man ska bege sig om man med egna ögon vill se hur det är ställt med Münchens ekonomi. Här finns det gott om människor som faktiskt kliver ut från juvelerarbutikerna med en påse i handen. Samma juvelerarbutiker som en vanlig sketen svensk skribent knappt har råd att titta i skyltfönstren hos. Här är München inte klätt i lederhosen utan i det allra senaste som kreerats fram på andra sidan av Alperna. Här går det tio espressokoppar på varje ölstop räknat såväl storleks- som antalsmässigt. Ett kortare besök får räcka. Vi söker oss i stället till något som berättar mer om att München är världens största by snarare än en av Europas allra mest välmående städer.
Välmående i en ekonomisk mening alltså. För nog är hälsan god även på Hofbräuhaus am Platz, Münchens mest anrika ölhall. Den heter som den gör eftersom den ägs av Hofbräu, ett av stadens sex stora bryggerier, och har legat här i centrala München sedan 1589. På den tiden fick inte vem som helst kliva in här, men 1828 slog kung Ludvig I av Bayern upp dörrarna för allmänheten. En formidabel succé redan då och inte desto mindre snart 200 år senare.
Stamgästerna är många och de börjar alltid sina besök med att kliva in till vänster efter ingången. Där, i ett rum stort som vanlig restaurang, förvaras deras egna privata ölstop. Diskade efter föregående kvälls slut och sedan fastreglade i det jättelika stället med varsitt hänglås. Det vilar en sagostämning över hela München, men frågan om är om den är mer påtaglig någon annanstans än på Hofbräuhaus. Ljudkulissen vaggar en i behagligt takt, Asterixportioner serveras till förhoppningsvis hungriga gäster och serveringschefens röda kavaj för tankarna till de drömska scenerna ur Twin Peaks.
Vi tar trapporna upp från den stora hallen på nedre botten, kikar in i den stora festsalen och slår oss sedan ned i restaurangen på andra våningen med utsikt över det fjärde ingrediensen i anrättningen: den stora trädgården, fylld till bredden av hungriga och törstiga besökare. Det bayerska köket ser sedan om vår hunger. Vi sköljer ned fläsket och sparrisen med varsin liter av bryggeriets stolthet och på vägen hem till hotellet skvalpar det hörbart från magen på den skrivande delen av vår duo.
I rulltrappan ner till tunnelbanan står människor både till höger och vänster. Ett potentiellt problem för den skyndsamme, men några sådana syns inte till trots att det är vardagsförmiddag. Vår andra och avslutande dag i München har tagit sin början och med hjälp av den alldeles förträffliga kollektivtrafiken tar vi oss ut till Theresienwiese. Platsen framför andra här i staden när det kommer till storskaliga festligheter. Vi anländer utan tidigare erfarenheter av bayerska partaj och vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss. Det vi mellan raderna har fått berättat för oss att den pågående Frühlingsfest ska vara ett populärt evenemang, men samtidigt bara en fis i rymden jämfört med Oktoberfest.
Med svenska mått mätt är vårupplagan i alla fall tveklöst en så kallad jätteapparat även den. Folk väller in på området i vars förgrund ett tyrolskt utsmyckat nöjesfält breder ut sig. Att Frühlings- och Oktoberfest hålls just här på Theresienwiese har förstås sin förklaring. Den 12 oktober 1810 gifte sig den tidigare nämnde Ludvig av Bayern med prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen och fem dagar senare hölls en stor hästkapplöpning på fältet till brudparets ära. Året därpå blev det tävling igen och på den vägen är det även om evenemanget har fått ställas in vid ett flertal tillfällen. I dag förknippar nog de allra flesta Oktoberfest med öl, men det var faktiskt först 1880 som alkoholförsäljning tilläts på området.
Vi drar nytta av den reformen och tar oss till ett av de gigantiska tält som inrymmer en klassisk bayersk ölhall. Till en entré som är rena skiljeväggen mellan hopp och förtvivlan. Inifrån tältet hörs de hoppfullas upprymda sång; på utsidan står de andra. Vissa har inte åldern inne, andra har bevisat för ordningsmakten att ålder inte är så mycket mer än bara en siffra. Förtvivlade är de i vart fall allihop.
Vi bedöms vara varken unga eller berusade, får utan vidare den nådiga nicken av vakterna och väl inne möts vi omgående av ett öronbedövande surr. Tältets akustik och besökarnas entusiasm är en kombination som först känns rent hälsovådlig, men bara kort därefter snarare befriande. Stämningen i tältet går inte värja sig mot. Framför allt är den imponerande. Med tanke på hur festlig och folklig vår alldeles vanliga gårdagskväll var är det närmast otroligt att se hur invånarna i världens största by kan lägga i en växel till när det verkligen gäller.
Intill ett yngre sällskap om fem slår vi oss ned på varsin av de hett åtråvärda sittplatserna. Killarna i gänget bär lederhosen med tillhörande väst och tjejerna den kvinnliga folkdräkten dirndl. En självklarhet nuförtiden.
– Det har blivit modernt, berättar en av tjejerna. Förr såg du mest äldre i folkdräkt, men nu är det ingen åldersfråga längre. Folk tycker att det kul att klä upp sig på traditionellt vis, alla mina vänner som är har folkdräkt på sig.
Högst tre minuter efter att vi beställt kommer våra öl in. Den unge servitören pustar ut och skakar sina händer i läkande syfte. Tio andra var också sugna på varsitt glas och en sådan beställning tar på krafterna. Men bedriften sätts snart i perspektiv. Världsrekordet slogs förra året, får vi höra. Inte här i München, men väl på en annan bayersk Oktoberfest tio mil norrut, Och noteringen är någonting i hästväg. På tävlingsdistansen 40 meter bar 38-årige Oliver Struempfl inte mindre än 27 stycken ölstop, var och ett fyllt med en liter öl och med totalvikt på närmare 62 kilo. Inte illa pinkat av en skattmas från Abensberg. Inte alls.