Pubarna och människorna. Stämningen och maten. Irlands huvudstad har breddat repertoaren – just nu smakar Dublin bättre än någonsin.
Text: David Grudd Foto: Eleonor Wermeling
Lediga hotellrum & priser i Dublin
Väggar i tegel varvas med stora, matta lunettfönster. Strax ovanför ögonhöjd vajar de mörka plåtlamporna från det petroleumblå taket och lyser upp den nyfångade fisken från Keltiska havet. Kvällens värd, Jonathan Dungan, är den som bryter taffeln.
– Så där. Då var det bara att hugga in. Efterrätt blir det på nästa ställe, säger Jonny och stiftar sedan närmare bekantskap med en smörstekt kolja.
Till höger om tallriken har han visitkortet nära till hands. Food Tour Manager. Vilken samtidsmarkör, reflekterar vi och Jonny tycks läsa våra tankar. Närmast dagligen lotsar han hungriga besökare mellan guldkornen bland Dublins restauranger. Förrätt här, varmrätt där – och så dessert på ett tredje ställe. Ett koncept som fungerar alldeles utmärkt i dag, men som hade varit närmast befängt för inte särskilt länge sedan.
– De tre ställena kunde alla hitta då, för de var inte fler än så. Men nu är det annorlunda. Nu finns det massvis av bra restauranger i Dublin, säger Jonny stolt.
Ja, potatisens tidsålder är till ända. Irish stew, monstruösa portioner av denna bastanta vattendelare, har försvunnit – eller åtminstone fått sällskap – på menyerna när det irländska huvudstadsköket upplever en liknande förvandling som vi sett på flera andra håll och kanter i Västeuropa. Inte minst i Sverige.
– Många har tittat på det nordiska köket. Man har blivit bättre på att ta tillvara de råvaror vi har här naturligt, berättar Jonny och fortsätter:
– Mycket går att härleda till den senaste finanskrisen. Efter den sjönk hyrorna och plötsligt hade många yngre krögare råd att öppna restauranger.
Med västerländska mått mätt var Irland fattigt långt in på 1980-talet. En påver bakgård där var tredje medborgare levde under gränsen för vad EU betraktade som fattigdom. Men så sänktes bolagsskatten. Handelshindren slopades och universitetsutbildningen blev gratis. "Den keltiska tigern" var född och som allra högst röt den förstås här i Dublin. Röt och röt tills 2000-talets finanskris förgjorde allt vad tigrar hette. Världsmästaren i ekonomi var nere för räkning, men med hjälp utifrån reste Irland sig och nu är tigern på fötter igen. Och har fått godare mat att äta.
Onsdag blir torsdag och på vägen tillbaka till hotellet passeras vi av lämmeltåget mot Copper Face Jacks. Mycket i historien om Dublins mest beryktade nattklubb tangerar berättelsen om den keltiska tigern. Med den avgörande skillnaden att Coppers stått stadigare än både sina gäster och den irländska ekonomin. Ända sedan klubben slog upp dörrarna på 1990-talet har den varit en formidabel succé och ägaren, den förre polisen Cathal Jackson, sägs tjäna ett par svenska miljoner kronor om året bara på ställets garderob. Men i kväll, nej. Varit där, gjort det och dessutom ringlar sig kön alldeles för lång.
Människan ser aldrig lyckligare ut än hon gör när solen skiner över Grafton Street. Till skillnad från invånarna i många andra städer omfamnar Dublinborna sin stora gågata, åtminstone vid rådande väderlek. Den besökare som inte har tur med vädret kan med fördel beskåda fenomenet i musikvideon till Phil Lynotts "Old Town" där han närmast melankolisk lämnar Ha'penny Bridge och kliver in i vimlet på Grafton Street med mungiporna pekande upp mot den blå himlen. Grafton Street tar sin början vid stadsparken St Stephen's Green. Den skär sedan norrut genom Dublins södra stadskärna och ända upp till Liffey, den skitiga och älskade floden där jag vid ett tidigare besök gjorde ett krampaktigt försök till att paddla kanot utan att blöta ner mig, men redan tidigt överöstes med både vatten och kärvänliga glåpord från broarna som förbinder södra Dublin med stadens norra delar.
I de senare, österut mot flodens utlopp, bryter futuristiska inslag av den georgianska stadsbilden. Silicon Docks är förstås en blinkning mot Kalifornien och här har företag som Facebook, Google och Airbnb sina europeiska huvudkontor. Närmare tio tusen personer arbetar i områdets it-industri som snart väntas få sällskap av bankväsendet. Med Brexit runt hörnet flyr delar av finanssektorn London och flera av dem blickar i stället västerut mot Irland som varken har skäl eller lust att lämna den europeiska gemenskapen.
Från Grafton Street går det att vika av till höger in på Duke Street för att äta litteraturhistoriens mest berömda smörgås – den gorgonzolamacka med senap som Leopold Bloom åt som omväxling till njure i James Joyces Odysseus på puben Davy Byrne's. Davy Byrne's är alltjämt öppen och har förstås alltjämt Blooms val kvar på menyn, men vi står över.
Vi tar heller inte nästnästa vänster in på Suffolk Street där jag annars har som vana att slå mig ned på O'Neills med ett exemplar av The Irish Times. Paltkoman som den spatiösa pubens kalkonstek framkallar lockar ofattbart nog inte sällskapet. I stället går vi Chatham Street fram, rundar The Hairy Lemons gullackerade fasad och tar sikte på den charmiga gallerian Powerscourt Centre. Efter det, via slaskbasaren George's Street Arcade, möter vi sedan Emily O'Callaghan som driver en designbutik på South Great George's Street.
– Vi öppnade 2010 och samarbetar i dag med en rad olika irländska designers. Det här blivit som med maten även i vår värld. Folk vill ha inte massproducerade saker utan genuina produkter som tillverkas här på Irland. Helst så nära Dublin som möjligt, berättar Emily.
På hennes rekommendation förläggs sedan lunchen på falafelhaket Umi. Fler har fått samma tips, men vi hittar till slut ett hörnbord för att sätta tänderna i stadens trendigaste kikärtor. Utanför viner sena bussar fram i den livliga vänstertrafiken på Dame Street. En gata, som löper strax söder om det bespottade, men än mer populära pubträsket Temple Bar, och som sträcker sig från rådhuset i väster och nästan ända bort till Trinity College i motsatt riktning. Trinity College stod färdigt 1592 och är med alumner som Oscar Wilde och Jonathan Swift och sitt magnifika Harry Potter-campus en av Dublins största sevärdheter. Ja, en av få sevärdheter egentligen. Hit åker man inte för att bocka av punkter på någon monumentslista, utan av andra anledningar.
Bakom svängdörrarna hörs två män diskutera. Belysningen är dov, den mörka träpanelen sparsamt dekorerad och bäst av allt – ingen tv och ingen musik. Jag lämnar aldrig Dublin utan att ta bussen norrut mot National Botanic Gardens. Trädgården är vacker – inte tu talt om den saken – men det är inte för växternas skull jag gör resan. John Kavanagh är nästan 200 år gammal och lär vara den pub i Dublin som längst drivits av en och samma familj. Det var här gravgrävarna släckte törsten och därför säger ingen något annat än Gravediggers eller bara Diggers.
Maten är en ny anledning till att besöka Dublin, men hit kom folk redan på potatisens tid och här på Diggers finns svaret på varför. På nye bekantskapen Johns inrådan slår vi oss ned vid pubens äldsta bord. Ett bord som hade kunnat berätta både ett och annat om det inte hade varit just ett bord.
– Du sitter på de Valeras plats, upplyser John och jag förstår först inte om jag ska känna mig hedrad eller ohyfsad.
John skrattar. Jag väljer det förra. Éamon de Valera var ledare för Sinn Féin, IRA:s politiska gren, och senare både premiärminister och president för den irländska republiken. Såväl den informationen som inbjudan till den framlidnes stol kom omgående, otvunget och det är sådant jag brukar berättar när vänner och bekanta rynkar på näsan. "Dublin igen", säger de och ser ut som att jag precis berättat att jag avser att dyka ner i ett utedass. Framför sig ser de sjaskiga Roddy Doyle-kvarter i desperat behov av sophämtning eller så tänker de på den sovjetiska författarkongressens utlåtande om Odysseus – "en dynghög full av maskar" – som enligt vissa även går att applicera på staden som mästerverket utspelar sig i.
Dublin är med råge den mest välkomnade stad jag har besökt och då särskilt på den neutrala spelplan som stadens otaliga pubar utgör. De lär vara över tusen till antalet och det var de även 1922 då Joyce skrev "Good puzzle would be cross Dublin without passing a pub" i nyss nämnda roman. Den gåtan fick faktiskt sin lösning. Men först 89 år senare. Då tog sig mjukvaruutvecklaren Rory McCann an fallet och med algoritmer till hjälp lyckades han efter sisådär ett år hitta en väg genom staden som inte sträckte sig mer än 35 meter från en pub.
Imponerande, men den rutten följer vi alltså inte. I stället låter vi oss hänföras av Johns berättelser från över 40 år på Gravediggers. Vi lär oss pubsporten rings, som går ut på att få gummiringar att fastna på en tavla med krokar, och låter vår instruktörs tvivelaktiga poängräkning passera obemärkt förbi. På det en historielektion signerad den nuvarande ägaren, Morrisseykopian Ciaran Kavanagh. Han är släkt med grundaren som gett puben sitt namn och dessutom i rakt nedstigande led. Ett par stout senare blir svält och allmänt elände i sedvanlig Dublinordning till rena feel good-romanen och den fortsätter ända in på småtimmarna runt omkring Temple Bar. Mörkret har åter lagt sig över staden när vi närmar oss hotellet. Snart går lämmeltåget från, och inte till, Coppers, men först sista dansen. Journey. Förstås.
Guide
Fakta: Dublin
Invånare: 553 163 (2016) och omkring 1,9 miljoner i storstadsområdet.
Valuta: Euro.
Tidsskillnad: -1 timme.
Ta sig dit: Direktflyg med SAS eller Norwegian från Arlanda eller Kastrup. Från den senare flygplatsen flyger även Ryanair.
Ta sig runt: Dublin är en stad i behändig promenadstorlek. För utflykter och dylikt: åk buss. Ett tredagarskort till kollektivtrafiken kostar cirka 200 kronor.
Restauranger
The Woolen Mills
Norr om Liffey, vid Ha'penny Bridge, ligger The Woolen Mills som sedan öppningen för några år sedan blivit en av Dublins mest uppskattade restauranger. På goda grunder. Brunchen är fantastisk, lunchen likaså, men allra bäst är att kika ut över floden över en flerrättersmiddag lagad på några av de bästa råvaror som den gröna ön kan uppbringa.
42 Ormond Quay Lower
Coppinger Row
Mitt i medelhavsmenyn dök det upp – sidfläsket med potatismos, karamelliserat äpple och tvättäkta irländsk black pudding. Det fick det förstås bli och vilken fullträff det visade sig vara. Livliga och mysiga Coppinger Row är bästa stället att börja en lyckad kväll på om du frågar Dublinborna. Och oss. Boka bord i tid!
Coppinger Row
Pichet
Dublins bästa restaurang. Med det löftet klev vi i på hörnbistrot med de säregna, blå stolarna och tre rätter senare var vi böjda att hålla med. Med smart, elegant och framför allt otroligt god mat har Pichet etablerat sig som en av klarast lysande stjärnorna på stadens kroghimmel. Även här gäller det att ha framförhållning.
14–15 Trinity Street
Happy Food
Svårt att hitta, ännu svårare att lämna. Happy Food ligger undangömt i ett yogacenter mellan Camden och Harcourt Street. I dag går det på riktigt att vara vegetarian i Dublin och det här stället är en av starkast bidragande orsakerna till det. Vi valde bönburgarna och behövde inte ångra oss.
27 Camden Place
Pubar
The Hairy Lemon
Trångt, högljutt och alldeles, alldeles underbart. Gulgröna Hairy Lemon har gått och blivit trendig på äldre dagar och sittplatserna är rena hårdvalutan nuförtiden. Här spelades delar av filmen The Commitments in.
Stephen Street Lower
Against the Grain
En pub utan Guinness? I Dublin? Mycket ska man vara med om här i livet och Against the Grain visade sig vara en angenäm upplevelse. Pubens ägs av bryggeriet Galway Bay och det är förstås deras sortiment som återfinns i tapparna. Ett digert sådant som rymmer flertalet guldkorn.
11 Wexford Street
O'Neills
Gott käk, god stämning och närmast oändligt med sittplatser. O'Neills, vid Saint Andrews-kyrkan, är inte bara en av Dublins största pubar, den tillhör även de bättre. Börja med en Guinness och en matbit från den omtalade karveriet och arbeta dig sedan utåt. Det tar sin tid.
2 Suffolk Street
John Kavanagh
Dovt ljus, mörk träpanel och ingen musik i högtalarna. Så här ska en pub vara. "Gravediggers" drivs fortfarande av samma familj som grundande stället 1833. Passa på att bekanta dig med det beroendeframkallande pubspelet rings.
1 Prospect Square
Hotell
Pembroke Townhouse
Charmigt och personligt hotell i georgianska Beggar's Bush söder om Liffey. Avskilt, men inte avlägset. Promenaden till Grafton Street tar omkring en kvart. Dubbelrum från cirka 1 100 kronor natten.
90 Pembroke Road
The Dean
Prisbelönt boutiquehotell i den bullriga delen av Harcourt Street. Inget för den som söker en knäpptyst upplevelse med andra ord, däremot idealiskt för den som letar efter Dublins hippaste boende. 51 stilsäkra rum och högst upp ligger populära Sophie's, restaurangen med en av stans bästa utsikter. Dubbelrum från cirka 1 000 kronor natten.
33 Harcourt Street