Pastis är mer än en dryck. Det är en spegling av fransmannens själ lär någon ha sagt. På ett café i Avignon är vi så nära hjärtpunkten vi kan komma denna folkliga dryck. Annars är det på olivoljans och vinets domäner vi rör oss längs floderna Sourge och Rhone.
Text och foto: Jörgen Ulvsgärd
Kyparen på Le Grand Café glider upp mellan borden i skuggan under Platanträden med ett litet glas pastis. När han häller vatten i glaset stiger den söta anisdoften rakt upp i näsans doftkörtlar. Varumärken som Ricard föddes nämligen några mil söderut i Marseille medan Pernod såg dagens ljus i Avignon.
Vår resa genom Provence och Vaucluse startar däremot lite längre söderut i Antibes.
När författaren Scott Fizgerald med sin fru Zelda flydde från uppståndelsen orsakad av hans bok ”The Great Gatsby” i mitten av 1920-talet var det hit han tog sin tillflykt. När Scott i sin blåa Renault tog den slingrande vägen mellan Cannes och Nice blev han helt betagen av den vackra halvön Cap d´Antibes. Han letade efter ett ställe att slå sig ner på och fann till slut tack vare goda vänner Villa St. Louis i Juan-Les-Pins några kilometer utanför Antibes. Villan byggdes senare till med ett par våningar och är idag Hotel Belle Rives.
Att ta in på detta ställe är som att göra en tidsresa tillbaka till Gatsbyepoken eller snarare Art Nouveau. Här har dåtidens celebriteter som bland annat Picasso, Gertrude Stein och Ernst Hemingway partat runt med paret Fitzgerald. Om väggarna kunde tala så skulle här finnas mycket att berätta. Vi nöjer oss med att njuta av den vackra Art Deco-miljön, insupa atmosfären på en av Rivierans bästa terrasser med ett glas champagne som sig bör. Middagen serveras på gourmetrestaurangen La Passagere där kocken Yoric Tiecheagar trollar fram en fantastisk måltid innan den glödande solen dyker ner i Golfe-Juan-bukten.
När den årliga Jazzfestivalen i Antibes går av stapeln i mitten av juli varje år, ett stenkast härifrån, fylls hotellet Belles Rives och Garden Beach Hotel av världens bästa jazzmusiker. Jazzscenen är en av de vackraste i världen omgiven av pinjeträd med medelhavet som fond. I år stod Stevie Wonder för festivalens höjdpunkt med försångaren Gregory Porter visade med besked att han är Marvin Gayes och Nat King Coles arvtagare.
– Nästan alla mina texter och min musik föds när jag reser. Det är i rörelsen soundet utkristalliseras. Jag sätter mig ofta i min gamla Continental från 1968 och bara kör iväg någonstans. Då rensar jag hjärnan och fram växer de klaraste tankarna, berättar Gregory Porter när vi träffas i hotellfoajén innan kvällens framträdande. I bilen från Lyon och hit skrev jag en sång som jag kommer att ha med på mitt nästa album.
Från Belles Rives är det bara tjugo minuters promenad längs strandvägen in till Antibes och ett besök på det unika Picassomuseet. Här och bara här finns alla tavlor som Picasso målade, samt hans skulpturer och keramiska arbeten, under sin intensiva Antibes-period mellan 1946-47. Här kan den filmintresserade också besöka inspelningsplatserna från den svenska filmen ”En enkel till Antibes” som omfattar många vackra historiska platser, caféer och restauranger. En av dem är den täckta marknaden Marché Provençale på Cours Masséna eller varför inte göra en tur i Scott Fitzgeralds fotspår, med besök och kanske en drink på Hotel Excelsior och en lunch någonstans längs beachen La Garoupe.
För den som har lite mer tid är en utfärd till den vackert belägna och genuina provensalska byn Haute Cagnes en bra idé. Om Scott Fitzgerald besökte denna by förtäljer inte historien, men den är värd ett besök. Byn har flera bra restauranger längs Montée de la Bourgade.
Antibes får denna gång bli språngbrädan in i hjärtat av Provence eller närmare bestämt Vaucluse när vi sätter oss på tåget mot Avignon för att utforska en region som står som sinnebilden för södra Frankrike. Det är sent på eftermiddagen och det hinner bli mörkt innan vi når den berömda konst- och teaterstaden vid Rhônefloden. En fransman har tipsat på ett litet hotell, l’Auberge de la Treille, där vi tänker tillbringa natten. När vi till slut lyckats leta oss fram till det gamla värdshuset på Chemin de l’île Pilot, som är en ö mitt i floden Rhône, är matsalen stängd. Det får bli en Côtes du Rhône Villages innan cikadornas svirrande läte utanför fönstret vaggar oss till söms.
”Sanningen är den att innan turismen och ljusträngtande nordbor drabbade Provence var livet hårt i byarna, folket fåordigt, tegarna magra, solen förtärande på sommaren och nordanvinden, mistralen, förryckande om vintrarna”, skriver författaren Birgitta Edlund. Den som mer än någon annan upprätthållit den provensalska magin är författaren Mayle. I verkligheten är det nog ljuset, maten och vinet som gjort starkast intryck på oss nordbor. Det finns tecken i dag som visar på ett ordentligt uppsving för regionens vinodlande bönder, som är många i Provence. Ett par av dessa vinbönder träffar vi på Domaine Unang, dit vi cyklar från staden Mazan. En annan berömd vinmakare utmed Rhoneflodens sluttningar är Alain Dugas.
Sommarens hetta har fyllt vinklasarna på sluttningarna runt byn med sin sötma. Byn ligger omsluten av ett varmt morgonljus och trädens skuggor längs huvudgatan flyter ihop. Nedräkningen i almanackan, som hänger på stenväggen över vedspisen i familjen Dugas kök på Domaine de la Renjarde, visar när skörden ska börja. Himlen utanför de tjocka väggarna av sten är lika blå som Gauloisespaketet på spiselkransen.
– Det är ett neurotiskt jobb att vara vingårdsman och inget jag rekommenderar folk med svaga nerver, berättar Alain Dugas och dukar upp bröd och ost på stenbordet under poppelträdet som lutar sig betänkligt över huset. Bekräftelsen på om du har lyckats får du bara en gång om året. Går något fel är det bara att vänta tills nästa år.
Att det krävs ett passionerat förhållande till jobbet som vinmakare är ett understatement. Tålamod och noggrannhet är nog så viktiga egenskaper. Vingårdarna Domaine de la Renjarde och Chateau la Nerthe har vid flera tillfällen rankats bland de hundra bästa i världen av den ansedda amerikanska tidskriften Wine Spectator.
Nästa dag kör vi vidare norr ut mot Vacqueyras. Vi passerar de små medeltida byarna Sablet och Séguret där en annan framgångsrik vinbonde slagit sig ned på vingården Domaine Mouchon. Stenhusen lutar sig tryggt mot bergskullarna i ryggen. Lunchen äter vi på l’Auberge Castel Mireio i Cairanne, en liten restaurang i bästa provensalska stil.
I Mazan bor vi i Marquis de Sades privata bostad, som förvandlats till Hotell Chateau Mazan. Det är dagen före den årliga tryffelmarkanden och säljarna håller på att förbereda stånden på torget. Det bruna guldet från Provence ska byta ägare. Mycket pengar står på spel och uppköpare från hela världen väntar i kulisserna. I varje by tvärs över hela Provence är torghanden en fröjd för både öga och näsa. Dofterna av timjan, lavendel, mynta och körvel sveper in mellan torgstånden. Här i Mazan blandas de med doften från den kryddiga tryffeln. Hotellet är som ett mindre slott, byggt på 1720-talet, med en underbar provensalsk trädgård. Det var härifrån som Marquisen organiserade den första teaterfestivalen i Frankrike och det var hit han tog sin tillflykt under franska revolutionen. I Mazan var han nämligen ”persona non grata”.
Gästerna har inte vaknat när jag morgonen därpå smyger mig ut i den svala och klara morgonen. Mistralen har just dragit förbi och rensat luften.. Det är visserligen tidigt, men inte tidigare än att caféet har öppnat. Här sitter redan ett par män och njuter av dagens första café crème. Lukten av färskt bröd och nyrostat kaffe fyller hela lokalen. På bardisken ligger gårdagens La Provence uppspänd på en pinne, sönderläst och full av kaffefläckar. Det är i Frankrike som de riktiga kaféerna finns. En atmosfär som är impregnerad i väggar och spetsgardiner: här får man sitta i fred hur länge som helst utan att ifrågasättas. En enkel espresso räcker för att lägga beslag på ett bord för resten av dagen. Jag dricker långsamt min noisette och vandrar sedan tillbaka till hotellet.
Nästa dag tar vi oss upp mot byn Brantes på nordsidan av Mont Ventoux, känt för de stora utmaningar som cyklisterna i Tour de France utsätter sig för under bergsetappen mot toppen på 1900 meter. Vi möter en hel del motionscyklister som tappert försöker, men som redan halvvägs ger upp. Här på Mont Ventoux sluttningar har kanadensiskan Odile och hennes make slagit sig ner, köpt ett vackert gammalt stenhus som hänger över branten ut mot dalgången och öppnat en vegetarisk restaurang med tillhörande matlagningskurser för alla som är intresserad av lokala råvaror och vad naturen runt omkring ka ge. Här håller hon dagliga workshops för matintresserade från hela världen.
– I regel har jag tio deltagare åt gången, men jag har haft 27 japaner samtidigt i mitt lilla kök och det gick utmärkt. Med tio italienare blev det däremot totalt kaos, säger hon släpper ut oss i naturens väldiga matvaruhus jakten på ingredienserna till dagens lunch.
Vår provensalska resa avslutar vi efter en smakrik måltid i den poetiska byn Fontaine-de-Vaucluse. Här i byn rinner floden upp osynlig för den oinvigde. Dess källvatten tränger nämligen fram ur underjorden nedanför de höga klipporna i byn. Hit sökte sig renässanspoeten Petrarca för att skriva sina dikter och böcker. Vad passar bättre än att i kanot och glida iväg längs floden Sorgues klara och kalla smaragdgröna vatten genom det pastorala landskapet tills vi når byn Isle-sur-la Sorgue.
Lite senare på eftermiddagen återvänder vi till Mazan och Le Grand Café. Ett par män sitter nonchalant uppkrupna på ett par höga barstolar i intensivt samtal. En av dem röker en cigarett, blåser några rökringar upp mot fläkten i taket och fimpar därefter i det gula askfatet från Ricard. Själv beställer jag in en pastis och begrundar orden: ”Det är först efter ett långsamt intagande av pastisen som den rätta atmosfären infinner sig”.
Ett bra sätt att närma sig den franska själen.