'Pulserande och fult. Groteskt och kaotiskt. Med en sanslös kommers där man säljer allt från kläder till sex. Men Bangkok är också en behaglig metropol. Under ett antal omtumlande dagar omvärderar Bobo Karlsson den thailändska huvudstaden.
Mitt första och enda tidigare besök i Bangkok var för exakt femton år sedan. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Utan snarare mitt livs första snedtändning på en storstad.
Monsunregnet vräkte ner och jag vandrade till fotknölarna i ett brungeggigt stinkande vatten som fyllde gator och trottoarer just under min sejour. En grön lite trilsk orm trillade rakt ner från bambutaket i min thaimacka och välte Singhaölen vid poolen. Jag kände som en vämjelse inför stadens vulgärt polisstyrda sexindustri, alla högljudda parodiska torskar plus prostituerade som svämmade över kvarter efter kvarter som kackerlackor. Omgiven av idogt för evigt bugande och leende människor fick jag min första riktigt starka längtan på länge till Paris och härligt arroganta servitörer. Nästan kvävd av avgaser och försedd med munskydd kände jag tankarna rent av för någon sekund ila i väg till en patetiskt trafiksanerad och ödslig gata hemma i Stockholm.
Nu är jag upprymd av alla vänners vänliga och nästan aggressiva input på väg tillbaka till Bangkok. Den ena efter den andra jag känner tycks ju lämna sitt kära Stockholm, och vända sitt gamla Spanien ryggen, för ett snorbilligt och skitmysigt thaiparadis. Många säger Sukhumvit lika ofta som jag tänker Stureplan, och skummar priset på avgående flyg som andra kollar kilopriset på kött eller aktiekurserna.
Vad är det då de ser, vad njuter de så av, vad går de i gång på? undrar jag. Så precis som en del vill ge kriget en chans har jag bestämt mig för att ge Bangkok en ny chans.
Jag märker direkt att mycket av det som tidigare retade gallfeber på mig nu fascinerar.
Bangkok kokar förstås lika mycket i dag. Enligt uppgift vårt klots varmaste och fuktigaste metropol. Om jag förra gången straffades med störtregn, så badar jag nu i trettiosex graders värme och nittiofem procents luftfuktighet.
Men hettan och sensualismen går hand i hand. Klibbigheten och värmen blir som en smekning. Jag sugs in i föreställningen om Bangkok som en av de mest förföriska storstäderna. Fuktigheten trollar bort stressen och plockar fram ett nytt förhållande till stan.
När kroppen börjar bli harmonisk, vare sig det är på grund av brisen från floden, fläkten i taket, eller något kallt i glaset, så infinner sig ett nytt sinnestillstånd.
Fixeringen vid ögat - seendet, läsandet, skrivandet - tonas sakta ner. I stället tar andra sinnen vid. Något subtilt, nästan oåtkomligt, som inte finns på kartan, börjar ge sig tillkänna.
Plötsligt ser jag något rent i det orena, något blygt i det oblyga, något mjukt i det hårda, något öppet och vänligt i det slutna.
Till en början nystade jag i förtvivlat i adresser, gatunamn, kända gamla tempel och nya extrema hotell. Eller satt fast i bilköer och räknade minuter. Så plötsligt börjar jag se starka färger i gråheten. Parfymerade dofter tränger igenom avgaserna. Blommor och träd både syns och känns i den värsta stenöknen. Jag hör grodor utanför hotellfönstret. Det sitter en orkidé på tvättpåsen.
Om jag tidigare bara hörde larmet, så noterar jag nu tystnaden, lugnet. Den nästan totala frånvaron av höjda röster. Aldrig den minsta irritation, inga plötsliga rörelser. Trafikstockningar tycks utan tutandet, utan blodådror som är på väg att spränga pannan i stycken. Sådana barbariska otäckheter som för oss är vardagsmat och nödvändigt temperament jämförs här mer eller mindre med en apas beteende.
Den konstanta glädjen, förmågan att njuta, ha roligt, är en stark del av kulturen (sanuh). Liksom att bara kunna rycka på axlarna, vara cool (man pen rai). Och ju längre man stannar, ju mer man dras in i deras egen livsstil, desto mer förstår man av dragningen till det sköna, det behagliga (sabai).
Det varma leendet som sitter lika mycket i blicken som runt munnen. Den ömma gesten från en nattvakt eller en städerska. Det ovana med killkompisarna som håller varandra i handen på väg från skolan. De tuffa, hårda, nästan skört muskulösa thaiboxarna, som dansar fram både graciöst mjukt och maskulint, både ler och ber - och sparkar till. Det så feminina mjuka draget ligger som en matta över stan.
Kanske för att thai egentligen betyder fri.
Att Thailand nästan är det enda landet i hela Asien som inte varit koloniserat har också satt djupa positiva spår i folksjälen. Om något går snett skyller man sällan på andra. Det finns inte ett uns av det annars så vanliga komplexet, att allt elände är Europas eller Amerikas fel. Thailändarna och Bangkokborna tycks själva ha valt sina liv. Vita utlänningar, gringos (faranger), tycks i stort sett alltid välkomnade, med öppna armar och utan misstänksamhet. Rent historiskt finns därför en större tolerans och rasblandning. Det yttrar sig bland annat i att kineserna här är en integrerad del av befolkningen. Så vill man i alla fall tro. Tills man förstår att burmeser och kambodjaner behandlas som djur och saknar alla rättigheter. Och att de egna invandrade, den fattiga landsortsbefolkningen - chao isaan - som driver hela lokomotivet Bangkok, ofta sliter med slavlöner och möts av förakt.
När kulturchocken lagt sig, börjar ett annat Bangkok träda fram. Det är först nu när jag är lite mer besatt som en själslig attraktion uppstår, som stan börjar öppna sig.Bara några minuter från lyxhotell, motorvägar och shoppingcenter lever stan upp med hela myten Asien. Deltat, flodbankarna, alla vattenvägar och kanaler med trähus på pålar, barn som badar, butiker ombord på båtar. Tillsammans ger det ett nästan surrealistiskt intryck.
Och irrar man sig bara en liten bit bort i den frodiga grönskan påminner sceneriet om allt som vi västerlänningar vill fantisera om. Till slut vet man om inte om det är en bok man läst, en film man sett, en saga man fått berättad för sig som lurar i bakgrunden.
Eller man själv som bara drömmer fritt och låter sig bli förförd.
Så i nästa stund släpper romantiken och jag börjar fnissa åt allt det nästan skvatt galna i det urbana Bangkok. Jag hör svenska familjer med kraftig landsortsdialekt njuta av de exotiska matdofterna i betongskuggan rakt under Skytrain vid Siam Square. De skruvar sig med förtjusning på sina enkla plaststolar direkt vid den hårt trafikerade trottoarkanten, fjärran från röda stugor och vårt eget myspys. De tycks nästan få tuppjuck när några bussar spyr sina varma avgaser som en extra krydda över deras färgstarka magiskt bubblande middagsgrytor.
Så sitter jag på båten på Khlong Maha Nak, på väg mot Jim Thomsons vackert bevarade osannolikt tropiska drömvilla. Stanken från kanalen gränsar till det olidliga, alla håller vi tidningar eller plastpåsar för våra ansikten, ett skydd hissas snabbt längs sidan av båten, så att inte det livsfarliga avloppsfyllda vattnet ska fräta sönder våra trynen, eller stänka någon kloakig svamp på våra hornhinnor. Bredvid mig sitter ett tyskt politiskt korrekt par, det riktigt lyser miljökämpar och sopsortering ur deras ögon - men nu har de alla fall sanslöst kul och kuttrar av lycka.
Och lite känns det så även i de vulgära sexkvarteren. Sätter man sin fot på någon av de så ökänt snaskiga gatstumparna - som Soi Cowboy eller Patpong - så stoltserar de nationaliteter som mest med sin närvaro som är de som tros vara uppfostrade med ett slags demokratiskt, solidariskt, jämlikt gratisknullande i bästa RFSU-anda. Här blir många som förbytta och på grönbete i en värld där det betalas även för lite ömhet och snack. I stället blinkar det i neon att ölen är gratis. Mafiosomarknadskrafter vet alltid var den svaga punkten finns och hundralapparna snabbast och enklast kan kammas hem - från båda hållen.
För mig blir mycket av Bangkok just som ett slags urbant mystiskt, ömsom förbjudet ömsom spännande ömsom gulligt Thai Disney. En framgångsrik stadspark som rastlöst pendlar mellan det sanslösa och sensuella, både är exotisk och erotisk, växlar från det blyga till det oblyga. Som ett magiska östern i stället för ett vilda västern - och där allt har absolut högsta uppskruvade och maxade underhållningsvärde.
Ett färgstarkt kök med högsta showbizeffekt basuneras ut i varje gränd. Vår tids hetaste sexkittel saknar skam och brölar ut sitt kroppsliga tingeltangel på värsta Kivikmaner. Gudar, helgon, spöken och änglar väntar på oss mer guldkantade och präktigt förföriska än någon annanstans.
Det ständigt varma leendet och den för oss så overkligt höga servicenivån känns ibland som något skapat av en pr-firma, inte sprunget ur en religion.
Bangkok har bråttom, brinner av längtan, och många av oss rycks naturligt med.
En av huvuddomptörerna som präglar stadens underhållningsfaktor och starka showbizådra är självfallet kungen - herr Bhumibol Adulyadej. Som till skillnad från folket aldrig ler. Med en vördsam faderlighet som påminner om påvens, en stränghetens bannbulla som då och då drabbar folket som från Nordkoreas Kim Jong Il, blandat med en kommersialism och ett fryntligt t-shirtkrängande som snarast påminner om marknadsföringen av Musse Pigg eller Harry Potter.
När man glider runt i staden bland alla spektakulära kungliga palats och exotiskt pråliga tempel känns ibland alltsammans som om det nyss vore ritat av dem som skapat alla nya stora tematiska fantasihotell i Las Vegas. Mitt i allt smälls det fyrverkerier för minsta lilla jubileum, tänds upp som av julgranspynt i alla träd, svängs doftande rökelser, dansas exotiskt klassiskt i vackra kläder. In trampar utsmyckade elefanter, som om man bevittnade den grandiosa finalen på Casino de Liban i Beirut. Ett foto på en blek kung med en svettdroppe på näsan finns på väggen i varje butik och ungdomar står upp på biografer och sjunger kungasången av hela sitt hjärta innan den senaste kung-fu-filmen drar i gång.
Vi hamnade mitt i träningen till firandet av hans majestäts sextio år på tronen och tappade fullständigt hakan av detta lilla förspel. För den som är blasé, vill få något oförglömligt som tävlar med alla Broadwayshower, The Rockettes bensprattel och olympiska spelens högtidliga öppnande - och har It\''s all showbiz, kids som sitt motto - bör se till att vara på plats till kungens åttioårsdag i december 2007.
Men det bästa är förstås att det i Bangkok blir roligt mest jämt. För somliga är det höjden av lycka att försöka hitta rätt i stan genom att hoppa på en av de färgstarka och ryckigt gasande bussarna. Helst då en med trägolv, som ska kännas som om det precis brakar sönder mot asfalten. Själv susade jag helst runt på en ettrig motosai, motorcykeltaxi. För den där lite urbant livsfarliga och kittlande känslan, som man ju aldrig kan få ens av Solna Taxi. Men bäst av allt är de karamelligt tokstolliga tvåsitsiga trehjulingarna, kallade tuk-tuk på grund av sitt lekfulla puttrande. Och ingen trafik i världen blir ju så mycket radiobil och Liseberg som Bangkoks.Som om detta inte vore nog finns dessutom nya Skytrain. När man glider fram ljudlöst och luftkonditionerat rakt genom det urbana landskapet med chauvinistiska kontorsskrapor, lummiga parker, glittrande shoppingcentrum, tunga tempel - i stället för att klämmas ihop som råttor under jorden - så känns det bitvis som en mjukt uträtad berg-och-dalbana, där varje resa bjussar på nya upplevelser.
Så fylls nyhetsmedier av det lite pikanta meddelandet att det är militärkupp i Thailand. Stridsvagnar rullar upp och intar sina posteringar runt kungapalats och regeringsbyggnader.
- Kupp, vilken kupp? svarar kompisar i mobilen där de sitter vid sin bardisk.
- Vadå, var det demokrati, jag som trodde det redan var en junta som styrde, försöker jag retsamt och tänker på att mitt senaste besök bitvis blev en chock, vad beträffar nattlivet.
En moralpolis - ibland en flock på trettio, fyrtio civilklädda snutar - åkte runt och kunde storma in på stora kända inneställen och be samtliga gäster om urinprov. Samtidigt som tusentals personer bara försvunnit eller avrättats de senaste åren, främst i missbrukarkretsar. Vår egen bitvis komiskt obehagliga ravekommission framstår vid en jämförelse som dämpat nitisk. Samtidigt var alla tv-stationer som ägdes av premiärminister Thaksin Shinawatra, landets egen Silvio Berlusconi, med och filmade den nymoralistiska förnedringen av ett nöjeslystet Bangkok - och pumpade ut det till fattiga förorter och landsorten för att vinna puritanskt politiskt stöd.
Men medan denna polisiära prydhet tycks ha stoppat de unga som vill ha roligt lullade ett annat obehagligt öppet korrupt liv vidare. I hus, som ofta ägs av polischefer eller högt uppsatta, frodas förstås badhus som förtäckta bordeller som om ingenting hade hänt.
Det mer naturliga nöjeslivet i Bangkok var i somras lika dämpat som i Oslo på sjuttiotalet. Bensinmackar stängde plötsligt klockan 22.00, för så hoppades de styrande att ungdomar åtminstone skulle få slut på bensinen och inte kunna bila runt i natten.
Aldrig har jag varit i en så stängd stad och känt en sådan total bonjour tristesse sedan jag landade i Havanna direkt efter ett Fidel Castro-tal. Aldrig har jag sett så mycket övertäckta hyllor på 7Eleven, regler om vad som fick säljas före och efter vissa klockslag.
Träffar min French Connection på Starbuck\''s vid Sukhumvit som säger:
- Det är förmodligen någon regeringsmedlems tonåring som hamnat i för mycket droger och partyn. Och nu ska pappan straffa hela nattlivet i Bangkok. Resultatet är massor av konkurser. Folk går inte vidare efter middagen om nattklubbarna stänger redan klockan 1.00. Partynatten förskjuts mot det tidigare så stränga Singapore, som nu vill bli kul kul, och till ett anarkistiskt Jakarta med totalt lösa tyglar i alla riktningar.
Så kanske är det inte så konstigt att plötsligt både medelklass och turister snabbt svärmar runt stridsvagnar och leende soldater med blommor och kameror. Och allt får återigen drag av showbiz.
Slussas via vänner till expat efter expat - fransmannen, schweizaren, holländaren, kinesen, svensken ? Alla klagar högt på hur tråkigt allt egentligen har blivit i Bangkok. Att det roligaste som finns är att gå och sätta sig i en hotellbar. No action, talk only, som någon uttryckte det.
Men kanske behöver inte Bangkok dansa tänker jag. Tankarna skenar i väg till Mark Ravenhills teaterpjäs med det klarsynta namnet Shopping and fucking, som svepte runt världen för några år sedan. För är det något som tävlar med Bangkoks skabrösa baksida, så är det en helt ogenerad och välpolerad ny skrytsam framsida - krämandet och krängandet av märkesnamn i de bombastiska shoppingtempel som ständigt poppar upp i olika stadsdelar.
Som mest ogenerat bortskämt hi-so, som Bangkokborna förkortar sin svinrika ofta engelsktalande elit, är det runt lyxigt Gucci-Pucci-aktiga Emporium. Über på ett mer subtilt kommersiellt sätt lockar det polerat perfekta nya Siam Paragon. Här blandas alla tonåriga trendspröt med en aptitligt konsumerande mer nyrik skara shopoholics. Alla kan ha som sin egen catwalk i all oändlighet bland ett hundratal av världens mest åtrådda modemärken.
Samtidigt som alla globala snabbrätter, drycker och gourmetgodis lockar i varje hörna. Snett över gångbroarna i denna Bangkoks mest kaotiska korsning ligger MBK, Mahboonkrong Center. Det är den gyttrigare, enklare, billigare EPA-Tempo-versionen av thaishopping - för lo-so som Bangkokborna säger - med tusen butiker på sju våningsplan.
För maxade kommersiella snabba impulser och intryck rekommenderas avdelningen för mobiltelefoni. För den som inte fått nog leder numera Skytrain snabbt härifrån till världens största loppmarknad - Chatuchack/Jatujak även kallat JJ - med sina femton tusen olika stånd och närmare trehundra tusen besökare på en weekend. Här bland fattiga och rika, familjer och inneungdom, prinsessor och popdårar, får givetvis shopping det där ruset mittemellan frihet och förtvivlan, som så lätt går förlorat i de mer konstruerade kommersiella templen.Men för den som inte klarar utbudet av miljoner retrojeans, går det förstås att ta taxi till en mer exkluderande Wallpapervärld borta vid designkvarteren vid Soi Thonglor.
Inne på Playground kan man köpa sina jeans från Medium Rare och bli en del av det hippa Bangkok.Som något av äventyraren bland Asiens stora, den mest fördomsfrie anarkisten, den utåtriktade, fria och öppna staden, så har Bangkok alltid haft sina stammisar, skummisar och supportrar.
Här har genom åren vapensmugglare, korrespondenter, droghandlare, internationella flyktingar, spioner ur den gamla skolan haft och har fortfarande sitt eldorado. Här får man fram sin information, sina varor, sina pengar och kan bygga upp ett kontaktnät.
Eller här sitter man och skriver på den stora romanen. Få städer är så späckade med så många bra hotell och spännande hotellupplevelser. Bangkok nöjer sig inte med att man bara gör en mellanlandning, byter plan. Hårt säljer man sin roll som några dagars vilopaus, poolplask eller mediterande och masserande.
Här kan man pusta ut med en kall pilsner och kolla sina kalkyler, från tygleverantören i Pakistan till fabriken i Kina. Några politiker simmar lugnt i poolen, innan det är dags för studiebesöket i Kambodja. En advokat utan gränser stillar sin hunger innan det är dags för u-hjälpsströssel i Vietnam. Vid de rätta bardiskarna och solstolarna får vi en farligt exotisk rapport från Rangoon och blir rappt uppdaterade på läget i Phnom Penh.
Så beger vi oss till gamla hederliga hippie- och backpackergatan Khaosan Road i Banglamphukvarteren. Stressen är mindre, budgetarna lägre, men destinationerna ofta desamma. Men med lite kraftfullare inslag direkt från elefantryggarna i Chiang Mai eller rövarhistorier från Den gyllene triangeln. Ständiga rapporter från gamla Koh Samui och solskenshistorier från alla våra dagars Leonardo DiCaprios som hittat sin The Beach på någon av alla nya öar i vardande. Gamla luggslitna globala luffare som nästan fått Hemingways patina klagar och säger att det var bättre förr.
Men här köps fortfarande biljetter, man hittar sin globala flirt och får senaste insidertipset om Goa eller Bali. Eller vilket litet motell som är billigast och bäst vid Sydneys surfingstränder. För många tycks det vara som en befrielse att hamna i dessa tematiska Lonely Planet & Rough Guides-kvarter - och slippa den alltför påträngande lokalbefolkningen.På ett sätt är ju vandringen som Bangkok gjort - från det lilla fiskeläget som blev huvudstad 1782 på flodbädden i den bördiga myllan till världsmetropol - tämligen unik. Från början för oss placerat på kartan av en engelsk överklass med ett manus eller lite siden i handen på hotell som Oriental. På den tiden fanns det ju även en viss gloria runt att tyna bort i malaria med en gin och tonic i handen - ha blivit påsatt av en mygga.
På bara de tre senaste decennierna har Bangkok tripplat sin befolkning. Rusat vidare som rekreationsort för amerikanska soldater, hub och nav för all världens flygbolagspersonal, epicentrum för globala luffare, några dagars mystik för charterfolket. Och gör nu allt för att vinna världens spendersamma övre medelklass till sina prunkande subtila hotellresorter.Men en sak är säker, dagens mer mänskliga påsättande, pålande och polerande och sexuella risktaganden har inte riktigt samma magiska realism och status som forna dagars myggbett. Less is more. Kanske är det så att det som skildrats i litteraturen alltid får ett evigt romantiskt drag. Medan det som hamnat i nyhetsmedier kan bli mer tragik, men patetiskt i stunden.Men vad etsar sig då fast i mitt personliga minne inför dagens adjö och på återseende till Bangkok?
Jag rycks sällan med av varken kyrkor, moskéer eller buddistiska tempel i några städer. Jag fastnar i stället lätt för det pulserande ofta lite fult groteska och kaotiskt urbana. Ser den vackra thailändska villan, som fått en skofabrik tio meter åt ena sidan och en skyskrapa som byggs på den andra. Jag föll pladask för Chinatowns gytter, mystik och våldsamma kommers, denna blandning av det värsta och bästa sida vid sida.
Och som skövlas och rivs i det riktiga Kina, men lever kvar som bäst just här.Oförglömliga är de tidiga mornarna, soluppgångarna, då trottoarerna färgas som i orange av de tyst vandrande unga munkarna.
Och jag hittade min egen lilla värld, ett hotellparadis dit jag kan tänka mig återvända, strunta i staden - Reflections borta vid Soi Ari - bara njuta av deras befriande charm och gulliga vildhet.
Maten och krogarna då? Ja, jag togs av en kamrat, som bott där länge, till en ljuvlig familjekrog sedan generationer, Chote Chitr har jag kluttrat på en lapp, plus Praeng Phuton, Det första borde vara krogens namn, det andra gatans. Här skulle nog många kunna äta för resten av livet. Lemon Grass är den enda adress jag satt min fot på två gånger i Bangkok, för mig blev det allt det där fräscht, bra, charmigt, gott, bekvämt, modernt, som det då och då blir ett sug efter i värmen och fukten.Så är det den allra senaste modernistiska kicken, sextiotre trappor upp i State Tower, och en drink på Sirocco. En vacker kväll här stryker Bangkok alla medhårs och tar även motståndarna till sitt hjärta.
Men om jag ska avslöja min egen svaghet, så blev det ändå det moderna unga nya Bangkok, studenterna och de konststuderande borta vid den lilla charmiga gatstumpen Phra Athit, deras sympatiska barer och coffeeshops, som blev mitt självklara stamlokus.
När jukeboxen gungar av indierock och man kan beställa en chili con carne, så rockar ju trots allt livet och framtiden.
'