Kryddön Zanzibar lockar med en smakrik mix. Bortom turkosa vykortsfonder väntar vindlande gränder, slumriga fiskebyar och gripande möten. Följ med RES till Swahilikustens mytomspunna juvel.
Text och Foto: Roger Borgelid
Mjuka jadefärgade dyningar rullar in från Indiska Oceanen och smeker den korallvita sanden när vi vandrar längs Kiwengwa Beach på Zanzibars östkust – jag och mina nya vänner, massajerna Taiko och Matheo. Deras rödrandiga traditionella dräkter fladdrar i den ljumma havsbrisen när vi kilometer efter kilometer under den afrikanska solen delar berättelser ur varandras liv. Matheo berättar att de, precis som de flesta massajer på Zanzibar, ursprungligen är från Arusha på fastlandet i Tanzania – och att de har sökt sig hit för att genom turistnäringen kunna göra sig en slant att återvända hem med så småningom. En del får jobb som vakter på hotellen, men de flesta lever, som Matheo och Taiko, på att sälja hantverk ur enkla skjul av palmblad som de har slagit upp längs stränderna, och som de också bor och sover i.
Det är så vi först träffas, som säljare och kund. Men efter hand utvecklas mötena till något mer. Ett glatt återseende ”Jambo” (Hej) och ”Mambo?” (Hur är läget?), timida leenden och snart också sällskap längs stranden och allt längre och personligare samtal.
– Jag saknar min familj, mina bröder och mamma. Jag tänker på dem varje dag, säger 21-årige Matheo när jag visar bilder på mina egna barn. Men det känns fint att jag kan hjälpa dem genom att skicka hem pengar ibland. Min dröm är att en dag få ihop tillräckligt så att jag kan återvända hem till Arusha, skaffa en gård och bilda en egen familj. Men livet är bra här också, havet är vackert och turisterna många.
Zanzibar har i alla tider varit en mötesplats för handelsmän, äventyrare och lycksökare från alla väderstreck. Under århundraden stod den lilla ön – med en yta knappt större än Ölands – i världshistoriskt centrum, som knutpunkt för slavhandeln och som central handelsplats för kryddor, guld och elfenben. Här möttes sjöfarare från Afrika, Europa, Orienten och Indien för att byta varor. En tidig kosmopolitisk smältdegel, vars arv fortfarande präglar ön och kulturen.
Särskilt tydligt är det naturligt nog i Stone Town – de gamla världsarvsskyddade kvarteren i Zanzibars huvudstad. Få platser är förknippade med sådan mystik och magi som den gamla stenstaden. Här fläktar historiens vingslag genom vindlande smala gränder och dåtidens influenser gör sig påminda överallt när vi i några timmar förlorar oss i ett myller av gatuliv, intryck och dofter. Här finns pampiga gamla sultanpalats i korallsten, slitna kolonialbyggnader, moskéer och förstås de berömda zanzibariska trädörrarna, många i arabisk stil och vackert snidade i indisk teak. Skratt och skrik från en spontan gatumatch i fotboll blandas med dagens sista böneutrop, dofter av curry och kokos samsas med aromen från arabiskt kaffe, och konst och muslimska huvudbonader säljs intill kryddor och torkad frukt.
En eftermiddag i gränderna ger också en befriande paus från den annars ständigt stekande solen. Här och var hittar strålarna ändå in mellan husen och kastar långa skuggor längs fasaderna i den sena timmen.
När vi till slut hittar ut ur Stone Towns labyrintiska inre och ner till havet igen, väntar nästa skådespel. Här på stranden har hundratals lokalbor och några turister samlats för att umgås, äta, dricka, bada och leka i väntan på solnedgången. Särskilt ett gäng atletiska killar fångar vår uppmärksamhet. Med ett gammalt traktordäck som trampolin överträffar de varandra i volter och akrobatik. Vissa blir hängande raklånga i luften, som om tiden stannat. Ögonblick med slående symbolik.
För när vi en stund senare, på terrassen på det legendariska hotellet Africa House, sipprar på en immig Kilimanjaro-öl och ser solen sjunka bakom ett dhow-segel mot en persikefärgad kuliss, är det inte svårt att drömma sig tillbaka i tiden, till de stora äventyren och jag låter mig villigt förföras av tidlös romantik. Men efter ett par dagar i sagostadens magi drar vi dit pepparn växer. Bokstavligen.
Zanzibar är ju känd som kryddornas ö, och det var öns världsledande export av framför allt kryddnejlika på 1800-talet som bidrog till Zanzibars dåtida välstånd. Och även om kryddplantagen i dag mest fungerar som turistattraktioner, känns ett besök på en så kallad ”Spice Tour”, som en självklarhet. Här blir vi guidade genom små lokala byar och kryddplanteringar, och får uppleva kryddor som kanel, nejlika, peppar, vanilj, kardemumma och muskot i dess naturliga miljö. Vi får lukta, smaka och se hur de växer – allt kryddat med intressant kuriosa kring varje växt. Turen avslutas med en lunch baserad på många av de kryddor som vi nyss har plockat. Smakrikt och närproducerat så det förslår.
Resan fortsätter norrut. Längs dammiga vägar passerar livet på landsbygden revy inför öppen ridå. Kvinnor grillar majs över rökiga eldar, barfotabarn leker med gamla däck på röd lera och längs vägkanten trängs kor, hönor och cyklar med bananstockar och kokosnötter på pakethållarna.
När vi närmar oss Nungwi på nordkusten blir vi plötsligt stoppade vid en vägbom. En polis i militäruniform inspekterar vår helt nya hyrbil noga och tvingas till slut att hitta på en defekt (”för lite luft i däcken”) för att kunna kräva oss på en muta som tillåter oss att köra vidare. Vi blir upprörda, men vår chaufför bara rycker på axlarna och säger med ett leende:
– T.I.A… This is Africa.
Nungwi bjuder på Zanzibars mest turkosa fond och stränderna i norr brukar ofta hamna på listor över världens vackraste. Det är lätt att förstå. Här är havsbandet som photoshopat av Guds hand, kantat av urholkade träbåtar med tygsegel, slanka palmer och ett och annat parasoll.
Uppe i norr är också tidvattnet mer förlåtande.
På Zanzibar är skillnaden mellan ebb och flod extra påtaglig och överallt längs kusten ställer det till bekymmer för solbadande turister. När det är ebb är vattenståndet så lågt att vi måste vada ut på det blottade revet upp mot en kilometer för att komma åt vatten. När tidvattnet sedan kommer in är revet så upphettat av solen att vattnet värms upp till kroppstemperatur. Men i Nungwi och närliggande Kendwa Beach är stranden lite brantare och lagunen mindre långgrund, vilket gör att vi kan njuta av svalkande dopp i stort sett hela dagen. Inte oväntat är det också hit de flesta turister söker sig. Här är det tätare mellan hotell och strandbarer, utflykter och aktiviteter. Vi lockas att följa med på en segling i solnedgången, fiske, snorkling och inte minst dykning. Kring öns nordspets väntar tjugotalet färgsprakande korallrev, där den berömda Mnemba-atollen är juvelen i kronan.
Även runt naturskyddade ekoön Chumbe, en timme söder om Stone Town, håller dykningen världsklass. Chumbe var länge en militärbas – förbjuden att besöka – och kan därför skryta med ett av jordens mer intakta och artrika rev.
Men Zanzibars bästa fynd har vi sparat till sist. Den lite vildare och mer oexploaterade sydöstkusten kantas av milsvida nästan öde stränder, med en och annan by inbäddad mellan palmerna.
Charmigast i min värld är fortfarande Jambiani. Senast jag var på Zanzibar, för tio år sedan, var det i denna slumriga fiskeby som jag av en slump hamnade – och blev kvar. Jag hade egentligen tänkt resa runt på ön, men trivdes så bra att jag stannade två veckor i samma by. Då var jag den enda vita besökaren och jag umgicks med lokalbefolkningen. Särskilt god vän blev jag med en flicka som hette Thauba och hennes familj. Jag följde med när de skördade alger i reven, när de fiskade och lekte. Det blev många goda skratt och bilder.
När jag nu återvänder till Jambiani är det förstås Thuba jag vill söka upp – och jag hittar henne nästan direkt. Byn har förändrats en del och Thaubas familjs gamla hus står inte kvar, men jag har med mig utskrifter på några av de porträtt som jag tog på Thauba senast, och det räcker att med att jag visar dem för några äldre damer i närheten, så visar de mig rätt.
Thauba är numera 24 år, har flyttat till ett eget hus med man och två barn, men annars är hon sig precis lik. När jag kliver in genom dörren håller hon på att tappa hakan och ropar rakt ut:
– Roodjoo..!!!
Thauba dukar upp torkad fisk och te på stengolvet och snart ansluter lillasyster Mwita, deras mamma och morfar, som har hunnit fylla 100 år. Jag får chansen att äntligen visa och överlämna några av alla de bilder som jag tog på familjen förra gången. Men framför allt blir det ett kärt och känslosamt återseende med många berättelser, skratt och gråt. Lite som att återse sin afrikanska lillasyster efter alla dessa år.
När jag senare vandrar runt i Jambiani i ett växande sällskap av nyfikna släktingar och vänner, inser jag att även själva byn är sig relativt lik. Den har växt förstås. Primitiva hus har ersatts av rejäla hem i cement, en ny asfalterad landsväg har byggts och hotellen är fler.
Men fortfarande vilar här Zanzibars mest avspända lokala häng – en skönt slumrig atmosfär med vänliga blickar och genuina leenden.
Runt om Zanzibar möts man som resenär ofta av de swahiliska fraserna “Hakuna Matata” (Inga problem) och Pole Pole” (Lugnt lugnt) – som en mantraliknande bekräftelse på att det här minsann är Afrika på ett lite skönare, mildare och avspändare vis. Men ingenstans klingar orden renare än i just Jambiani. Här pågår livet i samma lugna rytm som det alltid har gjort. Kvinnor och flickor letar småfisk i reven, nyplockade alger hängs på tork, kokosfiber rivs, dagens tonfiskfångst rensas och barfotabarn leker i sanden mellan korallstenshus och palmer.
När jag några dagar senare tar farväl av Thauba och hennes familj på nytt – men den här gången med ett mobilnummer och en inbjudan att bo hemma hos dem nästa gång jag återvänder – tänker jag att Jambiani på många sätt fångar själva essensen av Zanzibar.
Ett vackert yttre med ett spännande inre. Paradisiskt och exotiskt. Autentiskt och tidlöst.