Den spanska huvudstaden Madrid är utan tvekan en av Europas största exhibitionister. Inte på ett billigt eller halvsjaskigt sätt, utan genom storvulen stolthet. Vi talar så klart om stadens konstutbud, som kan konkurrera med de flesta av världens övriga konsthuvudstäder.
På bara tio minuters gångavstånd från varandra finner man verk från Goya, Velázquez, Picasso i vad som ofta kallas för Madrids gyllene konsttriangel och som består av de tre museerna Prado, Reina Sofia och Thyssen-Bornemisza. För Madrids förstagångsbesökare lägger dessa konsttempel en bra grund för vidare utforskning av huvudstadens nya, lite mer alternativa konstutvecklingar.
Efter Francisco Francos död 1975 drog förändringens vindar fram över landet. Under 1980-talet blev Madrid centrum för en frigörande rörelse som kallades La Movida, och som ligger till grund för dagens nyvunna självförtroende inom konsten. Hundratals konstnärer har flyttat in i egna ateljéer i stadskärnan, och en rad nya kreativa samlingsplatser möjliggör för mötet mellan konst och människan.
Tidigare i år öppnades Museo ABC för allmänheten. Det före detta bryggeriet har klätts i ny, avantgardistisk skrud av arkitekterna Aranguren & Gallegos, och proppats fullt med över 200 000 verk från 1 500 konstnärer. Kanske är det dags att göra tidigare nämnda konsttriangel till en kvadrat?
NCC, New Cultural Center, reser sig likt en bunker ur betongplattorna på torget Padre Vallet. Arkitektbyrån Fündc står bakom det fulsnygga bygget som ämnar att bli stadens historiska knytpunkt med en rad utställningar och föreläsningar.
Ett annat område som genomgår en rejäl förändring är 1700-talsstadsdelen TriBall (som står för Triángulo de Ballesta), som under många år varit synonymt med droger, prostitution och alla de mörka sidor man inte gärna visar upp. För tre år sedan tog TriBalls lokalbefolkning saken i egna händer och började sakta rusta upp de fallfärdiga kyrkorna, teatrarna och fasaderna. Konstnärer, boutiquer och restauranger flyttade in i de lokaler som tidigare användes som bordeller, och i dag jämförs TriBall med New Yorks Soho då det begav sig.
Mycket bubblar under ytan i Madrid och det främsta exemplet på det är stadens anonyma konstnärskollektiv Luzinterruptus. Man kallar sina otillåtna installationer för ”urban interventions”, och arbetar med ljus som målarfärg och mörkret som kanvas. Ljuset riktas på stadens olika problemområden, som tidigare till synes gått såväl befolkning som myndighet förbi.
Madrid är Spaniens hårt klappande hjärta, något man har tagit fasta på vid öppnandet av Roca Madrid Gallery. I skylten till badrumstillverkaren Roca står passande nog en vit porslinsskulptur i form av ett gigantiskt hjärta, designat av design- och arkitekturstudion Lamela.