Tyskar och delfiner. Litervis med Champagne. En ensam japan. Knarrande skov och knakande relationer. Filippinska leenden och sämre schlagers. En kryssning med fartyget Sea Cloud är en blandning av aristokrati och modern såpopera.

 

Förväntansfulla nordeuropéer, mest tyskar, en ensam rund finska i färgglad kaftan, en solbränd japan, några flygande holländare, en handfull svenskar. Och jag. Vi står på kajen i Bridgetown, Barbados. Den tyska briggen Sea Cloud vilar i det kompakta karibiska mörkret. Svag bris, tyskt sorl och bubblande glas vid ombordstigningen. Karaktärerna checkar in.

I hytt nummer sex står en ljummen flaska champagne med båtens emblem, en liten fruktkorg och blommor med en välkomsthälsning. Vit inredning, skogsgrön heltäckningsmatta, solgula gardiner och en taklampa som gungar lojt till vågornas rytm. I den öppna spisen ligger upplysta bärnstenar. Hela hytten andas burgen lyx från forna tider. Det är en båt med anor och säregen historia av kärlek och krig. Ett segelfartyg fjärran från alla moderna megafärjor med Las Vegas-komplex som fraktar turister i masslaster mellan de västindiska öarna. Vi märker knappt när båten lägger ut från kajen. Plötsligt dansar lampan lite extra i taket. Värmen, det halva dygnet på flyget, skrovets rörelse i vågorna vaggar stressen ur kroppen. Somnar omsvept mellan frasande lakan och tjockt dun i de mjuka sängarna.

Lite jetlag, lite sjösjuka, lite längtan efter land och dopp i havet, redan vid femsnåret när solljuset är som mjukast, kliver jag upp. Genom hyttens runda fönster ser jag bara hav. På akterdäck står kaffe och croissanter framdukade för de morgonpigga. En tysk onkolog är redan uppe med en kaffekopp i handen och en Camel mellan fingrarna. Hans mjuka okammade krull spretar åt alla håll. Frun sover till åtta.
– Jag heter Herman. Jag är femte generationens Herman i min släkt, säger han, fimpar, skrynklar ihop det tomma paketet, öppnar ett nytt, tänder ännu en cigarett, blickar ut över havet, tar ett djupt bloss som om han i egenskap av läkare vore immun mot rökningens skadeverkningar, eller som om det inte längre spelade någon roll.

Han tittar på klockan. Prick åtta ska han ta med en kopp te och väcka sin kära fru som ligger i hytt nummer fem. Det gör han varje morgon, på havet och hemma. Det är fjärde gången de seglar med Sea Cloud. De älskar båten. Därför köper de alla segelbåtens souvenirer, från tubsockor till nyckelknippor. De röker och dricker vitt vin från gryning till skymning och njuter av livet på ett sätt blott de som varit nära döden kan göra. Herman är svårt sjuk. Han talar sin tyskbrutna engelska med slapp käke och sluddrig röst. Sjukdomen har gjort honom tunn. Strupcancern höll på att ta honom. De har en dramatisk historia tillsammans. Ändå ler han nästan jämt. I synnerhet när han talar om sin fru.

Hela första dagen tillbringar vi på havet. Jag garderar mig med sjösjukepiller. Båten har en läkare ombord. Det är lag på att passagerarfartyg måste ha en läkare. På Sea Cloud har man löst det så att någon duktig doktor från Tyskland får två veckor gratis på båten mot att ha en liten mottagning öppen några timmar om dagen, och jour om något skulle hända. Jag sväljer mitt piller och är redo för havet. Vi seglar mot Trinidad. Avslappningen är total. Det är skönt att vara till sjöss. Havet är oändligt men utrymmet på båten är begränsat. Efter några citystressade promenader runt däck finns inte så mycket mer att se, inte så mycket mer att göra, än att packa upp en roman och lägga sig på akterdäck på den stora blå soldynan som vi snart ska kalla för Blå lagunen.

Kommunikationen med omvärlden klipps. Mobilerna kippar efter täckning och dör sedan helt. Det viktiga blir oviktigt. I övrigt finns allt du behöver på några stegs avstånd. Mat en masse, sol, vind och vatten, hav, böcker, kärlekstrassel och intriger som överträffar även den mest välregisserade tv-såpa. Vi anar det bara än. Vi sneglar på varandra. Artiga, undrande leenden. Ansikten som blir mer och mer familjära i den slutna världen på båten.

Den officiella kaptensmiddagen första kvällen kräver formell klädsel. Vissa kommer insläntrande i jeans och skjorta och andra i smoking. Snyggast är den gamla silverhåriga damen i bronsbrun paljettklänning och sidensjal. Rätterna avlöser varandra och de filippinska servitörerna ler i kapp. Man hinner knappt tappa sin linneduk på golvet förrän en ny välstruken hamnat på knät. Ett ungt snyggt solbränt par äter i total tystnad. Inte ett ord, inte en blick utbyter de. Hon, surpuppan, och han, den långa stiliga sammanbitna. Ofta står han och dricker vitt vin ensam på däck och tittar ut över havet med en djup rynka över pannan.

Eva-Maja reser ensam. Det är den fylliga finskan i den färgglada kaftanen som har fyra barn och elva barnbarn någonstans i mellersta Finland. Hon har samma kaftan till frukost, lunch och middag. Efter ett par dagar inser jag varför. Hennes bagage åkte vilse. Det försöker nu hitta till en hamn vi ska besöka. Eva-Maja är alltid trea till frukost. Det är Herman, jag och sedan hon. Sea Clouds sömnlösa själar.

I horisonten dyker Trinidad upp, den mest tätbefolkade karibiska ön, med en mångfald av människor och kulturer, indianer, afrikaner, kineser och européer. Trinibagierna kallar sig invånarna på Trinidad-Tobago. Landet som mest påminner oss om matchen vi helst vill glömma. Världens minsta nation som någonsin medverkat i ett fotbolls-VM för första gången 2006 och som nästan slog ut Sverige.

I Las cuevas hänger träden i vattnet. De böjer sina långa halsar för att doppa huvudet, dricka vattnet eller bara svalka sig en smula. Röda flaggor signalerar badförbud men vår längtan är färgblind. Vi ser varken röda skynken eller känner rädsla. De uttråkade kokosnötsförsäljarna gäspar under palmerna. De lever ett lojt liv men har ett farligt yrke. Där är Peter som bröt ryggen när han föll ner från en kokospalm och tvingades tillbringa sex månader på sjukhus. Nu gör han situps och armhävningar för att få tillbaka sin styrka. Vi badar tills regnet kommer. Det är inget skyfall, bara ett lätt strilande regn från en gråtung himmel.

Tillbaka till båten. Ankaret upp och vi lägger ut mot nästa destination. På övre däck håller en av kockarna en uppvisning i att skära och dekorera frukt. Vi är inte så intresserade av att skära glada gubbar av vattenmeloner och clowner av ananas utan finner oss snart i Blå lagunen; ligger där tills solen börjar gå ner.

Då händer det. Ett gäng delfiner överraskar oss med volter i vattnet. I samma silverblå nyans som havsytan leker de med vågorna. Jag vill bara hoppa i vattnet och delta i deras vilda dans. Få saker i livet gör en så lycklig som en flock delfiner. Våra applåder och visslingar vägrar ta slut och delfinerna gör allt de kan för att maximera vår glädje. Upplevelsen måste firas.

Bartendern Pibot från Manilla har arbetat ombord på Sea Cloud i tjugofem år. Han är uppenbart homosexuell. Om han vill träffa någon så har han valt världens sämsta arbetsplats. Klientelet består till en överväldigande del av vita, rika heterosexuella par. Skulle någon ensam bög ändå förirra sig ombord är det förbjudet för Pibot att inleda någon som helst relation. Men Pibot är glad ändå. Han är alltid glad. Han är den perfekta bartendern. Känner av gästen, drar en fräck vits för dem som tål. Håller ryggen rak inför stela ansikten. Han berättar om alla kändisar han serverat.
– Donald Rumsfeldt drack gin martini, säger han viftandes med händerna.
– Den ska jag ha, säger Johan.
– Hur vill du ha den? undrar Pibot och himlar meningsfullt med ögonen.
– Som Rumsfeldt.
– On the rocks, alltså, svarar Pibot och häller upp.

I bakgrunden hörs klonkande tysk schlager och det man brukar kalla för ”gamla godingar”. Pianisten Mischa torterar ett elpiano. Han spelar den värsta sortens hissmusik. När som helst kan han kliva in i en film och spela den loja barpianisten som för länge sedan kopplat bort huvudet från harmonierna, fingrarna hittar själva över tangenterna. Han minns inte ens alla kryssningsfartyg han spelat på, åratal av nattliv simmar i hans dimmiga ögon. Hans musik håller på att sänka hela båten, eller intrycket av den. Alla sinnen smeks ombord men hörseln tar stryk. Mischas repertoar är massturismens soundtrack.

På kvällen är det piratfest. Det är väl en av de här grejerna som måste göras. Gästerna ska underhållas. Det känns lite onödigt. Havet och båten är underhållning nog. En hel del deltar ändå med glädje och glas i högsta hugg. Gästerna får låna svärd, smycken, ögonlappar och hattar och spökar ut sig och skrattar. Det är bara Johnny Depp som saknas. Personalen sjunger piratsånger. Den ensamme japanen som har druckit rompunch, går loss och dansar en vild piratdans. Successivt kliver karaktärerna fram på scenen och mot slutet av veckan ombord på vackra Sea Cloud är gästerna både den stora behållningen och underhållningen. Man ser människor vakna, somna, skratta, sura, äta. Ser hur de tittar och tar på varandra. Eller inte tar. Inte tittar. Vissa blir vänner, som levnadskonstnären från Holland som man aldrig riktigt förstår vad han jobbar med. ”I do nothing and I’m very good at it”. Vi ligger och diskuterar populärfilosofi i Blå lagunen, vinden blåser, han är yr i gråhåret och kär som en tok. Han kysser sin nyaste fru hela dagarna. Eller som Herman, den morgontidige rökaren som bär morgonteet som en juvel till sin fru sedan många år tillbaka. Kära människor är trevliga människor.

Det nygifta paret är inte kära. De är yngst ombord, ja, kanske med undantag för oss och definitivt med undantag för Lottas och Elisabeths döttrar. Men annars. De är snyggast ombord. Tyvärr. De är dessutom nygifta och alldeles iskalla. Han är alltid ensam. Hon är alltid sur. Nygifta, unga, snygga, solbrända, sura. Alltid hittar de ett skäl att sära på sig. När han tittar viker hon undan blicken. Fladdrar i väg. När hon tittar låter han sina ögon vila mot horisonten eller så pillar han på sin vigselring. Snurrar, tittar, snurrar som om han väntar sig en förklaring. Själv vill man agera äktenskapskonsult och skrika: ”Skilj er fort!” Det tar inte lång tid innan de är båtens stora samtalsämne. Hur hamnade de här? Har de någonsin tyckt om varandra? De svarar knappt på tilltal. Vi försöker luska. Sätter oss bredvid dem på lunchen. Ingen kontakt. Det är inte förrän killen står ensam och mulen i baren en av de sista kvällarna som jag lyckas få honom att berätta. De har nyss gift sig och detta är deras bröllopsresa. Han älskar båtar. Han äger en stor snickarfirma och har gjort en del arbeten åt Sea Cloud. Det var så han hamnade här. Problemet är att hans fru hatar båtar. Hon blir sjösjuk. Det kommer inte att sluta lyckligt.

Men lustigast av alla är nog ändå japanen. Ensam, lång och gänglig går han omkring på båten och ler mot alla. Han bor i en av de minsta hytterna längst fram och hans dörr står ständigt öppen till allmän beskådan. Ofta vinglar han omkring i bara handduken utanför sin hytt. Och ler. Hans engelska vokabulär är ytterst begränsad. ”Hello” är allt han kan och det använder han flitigt. Det går ändå ett rykte; att han rest omkring länge i Karibien och att han hoppar på och av olika kryssningar. Den flygande japanen. Men det kanske bara är fria romantiska spekulationer. Ingen vet.

Jag är som vanligt först upp. Tillsammans med mina två morgonpigga medresenärer, rökande Herman och Eva-Maja som denna morgon breder ut alla sina fylliga finska vokaler i telefonen och rapporterar detaljerat om läget på sjön och förhör sig om väderförhållandena i sina hemtrakter i mellersta Finland. På andra sidan jordklotet är det mörkt.
– Det snöade en centimeter i går och nu har den regnat bort. Det är svart överallt. Inget ljus någonstans. Ingen sol, ingen snö, ingenting, sammanfattar Eva-Maja när hon lagt på luren och verkar väldigt glad över att hon är på Sea Cloud, trots att det storregnar just denna morgon.

Alla sover. Det öser ner. Hundar och katter och stolsben och mango och papayor och allt du kan tänka dig. Himlen har öppnat upp sig och det är vackert vitgrått, dramatiskt blött. Repen droppar. Vi småhuttrar. Det stänker på Hermans Camels, kaffet blandas med regndroppar och Bequi gömmer sig bortom molnen. Kaffebordet rullar gnisslade fram och tillbaka. Det finns en stillhet i rörelsen. Solen tittar fram och värmer snabbt fukten ur däcket. När Sea Clouds övriga passagerare börjar vakna till liv har alla spår av det vilda regnet torkat bort.

Buss eller bad? Det är ett svårt val. Vi har en halv dag på en ö. Grenada. Ska vi välja bussrundtur och se så mycket som möjligt eller ska vi ta oss till en guldkornig sandstrand, bada, svalka oss och äta grillad färsk fisk på någon beachbar. Kvantitet eller kvalitet. Med den hetsiga informationsstress som ännu förgiftar våra blodomlopp blir det ändå bussen. Timme efter timme på slingriga vägar i ojämn luftkonditionering, stopp vid hänförande utsiktspunkter, intressanta muskotodlingar och kakaoplantager. Vi får se massor och vi längtar bara till stranden. (Ju mer vi får se desto mer längtar vi till stranden.) Det är som på alla kryssningar eller resor med många destinationer. Man får se mycket men man upplever ingenting, ingen kontakt med lokalbefolkningen, inga oförutsedda händelser, inga problem att lösa. Kanske är det just det som är semester. För mig blir själva avvarandet av motstånd en stressfaktor i sig. Mitt i ett land, ett folk utan att kunna agera. Fångad i stressen att se, se, se. Våra korta stopp på nya destinationer blir det som bryter lugnet och ökar blodtrycket.

Vi återvänder trötta till båten. Det är ändå här resan utspelar sig. Det är båten och livet ombord som är det centrala. Här finns ingen konflikt mellan upplevelsestressen och det så hett önskade lugnet. På bara några timmar har man sett allt som finns att se ombord. Sedan är det bara att luta sig tillbaka och vaggas av vågorna, njuta av maten, litteraturen, lagunen, champagnen, havet och tankarna. Vi stannar ombord.